Bannlyst. Lagerlöf Selma
hur de gamla avdankade sjökaptenerna, som förut hade bebott Grimön, med avsky vände sig i sina gravar.
»Inte med de pengarna!» stötte han ut. »Jag vill gärna ha huset återupprättat, men inte med de pengarna.»
Modern och sonen sågo förvånade upp på honom. Men båda förstodo genast vad som anfäktade honom, och ämnet fick falla.
Fadern blev sittande och tänkte på gamla sjökaptener med barkade ansikten, tjäriga nävar, törstiga strupar, godmodiga, lustiga, föga noggranna i val av ord, föga kräsna i val av umgänge. Hans förfäder hade väl varit av samma sort, och nu hade han sagt till sonen, att denne inte var god nog att flytta in till dem. Han hade sagt till honom, att hans pengar, som han hade tjänat med livet som insats på samma hav, där de hade flackat omkring och tjänat sina, inte voro goda nog för att upprätta deras hus.
Det kom denna kväll ett tåligt och milt och förlåtande leende och lägrade sig över Sven Elverssons ansikte. Det hade ofta flugit över läpparna förut, då äcklet hade plågat honom, varit där och försvunnit. Nu, då fadern hade visat, att han kunde känna för honom på samma sätt som alla andra, började det på att bli bofast där.
När fadern såg leendet, som vilade över sonens ansikte och inte mer ville vika därifrån, reste han sig och sade ett par ord, som skulle gottgöra det sagda. Sonen gav goda ord till svar, men leendet stannade kvar.
Fadern blev vred på sig själv, därför att han hade rivit upp såret. Han förstod, att sonen hade gömt på nyheten om pengarna för att få tala om den just i kväll. Snart kände sig fadern så skamsen, att han inte ville stanna inne i stugan, utan satte på sig hatten och gick ut i mörka kvällen. På så sätt kunde modern kanske komma åt att tala om för sonen vad han verkligen kände för honom.
Men knappt hade Joel hunnit att försvinna ut i natten, förrän sju vilda, berusade sällar kommo inrusande i köket på Grimön.
De förklarade, att de ville ha Sven Elversson med sig ut på en liten lustighet. De hade seglat hit ut extra för att få honom med sig.
När mor Elversson granskade skaran, såg hon, att den bestod av ett båtlag fiskare, som var sammansatt av de vildaste, råaste och supigaste karlarna i den delen av skärgården. Bakom de andra, liksom ville han hålla sig dold, såg hon en av sina egna söner, som hade plats hos en handlande i Knapefjord.
Från de druckna, vinglande och fånigt leende karlarna vände hon blicken till den sonen, som dessa hade kommit dit för att förolämpa och straffa. Han var smärt och fint byggd, ögonen voro smala med en nästan smekande blick, händerna vita och rena. Han var borstad, putsad, rakad och hade välsittande kläder. Han rökte inte, drack inte, spottade inte, kunde inte få ett grovt ord över sina läppar.
Dessa andra, som hade kommit dit för att plåga den plågade, de misstyckte inte, att han hade fått en bättre uppfostran än de, att han hade fått föra ett njutningsrikare liv, att han hade ett skarpare förstånd. De kommo dit för äcklets skull, därför att de ansågo honom för en mask, som de borde trampa ner, för en ful padda, som inte hade rätt att uppehålla sig inom väggarna i ett kristet hus.
När de främmande karlarna kommo in i stugan, lade sig en besynnerlig vanmakt över Sven Elversson. Det var inte så, att han svimmade eller blev medvetslös, men han kände sig ur stånd att röra sig. Han hade en stark förkänsla av att detta var slutet på hans liv. De där människorna voro sända för att pina ihjäl honom. Och det tjänade ingenting till att göra motstånd. Livet, sådant det nu hade blivit, var inte värt, att han ansträngde sig för att få behålla det.
Denna samma dag på förmiddagen hade en av karlarna hittat en stelnad snok på en vägkant. Han hade tagit den med sig hem och visat den för kamraterna.
»Den ser riktigt aptitlig ut,» hade någon sagt.
»Ja, det är synd, att ingen har lust att äta den.»
»Om vi skulle ta och fråga Sven Elversson från Grimön, han, som äter människokött?»
»Det skulle nog smaka honom.»
På så sätt hade de kommit på den tanken att resa ut till Grimön. De hade en dunkel känsla av att en så straffbar man som Sven Elversson inte borde få fira julen i fred, utan att han just då borde pinas och oroas.
De hade tagit hans bror med sig, för att denne skulle peka ut farleden för dem i den mörka natten, och brodern hade följt med dem inte så särdeles ogärna. Han var inte på långt när så drucken som de andra, men för den hemkomne kände han ungefär detsamma som de. Man retade honom med brodern, sade fula ord till honom för hans skull, och han frågade sig vad denne bror hade för rätt att komma hem och vålla sina syskon förtret. Han stod bakom de andras breda ryggar och flinade på förhand åt det, som skulle komma.
»Joel, Ung-Joel!» ropade nu hans mor till honom. »Vad ämnar de ta sig till med Sven?»
Och Ung-Joel svarade utan att tveka, så invand som han nu en gång var att besvara alla frågor, som ställdes till honom av denna röst.
»De tänker få honom att äta orm.»
Vanmakten, som låg över Sven Elversson, sjönk allt djupare. Han såg scenen framför sig. De där karlarna skulle befalla honom att äta, och han skulle säga nej. Då skulle de slå honom, sparka honom. Han skulle fortsätta att säga nej. Det fanns ingen makt nu, som skulle kunna tvinga honom att äta något vidrigt, och de skulle pina livet ur honom.
Men han hade några ögonblick på sig ännu, stunden, då han skulle följa dem, var ännu inte inne.
Karlen, som på förmiddagen hade funnit ormen, drog fram det långa, blanka djuret ur sin ficka. Han stod nu och vinglade på ena foten och sträckte samtidigt ormen fram under näsan på mor Thala.
»Den ska nog smaka honom,» sade han.
»Ja, ni är då inte människor, ni karlar,» ropade modern. »Och ni tror, att jag ska låta min son Sven, som är så mycket bättre än någon av er, följa med er ut?»
Nu brast skaran i skratt.
»Han ska inte behöva gå med längre än till båten,» sade karlen, som höll ormen. »Där ska vi steka den åt honom.»
Vanmakten, som låg över Sven Elversson, började vika. »Nu snart är det tid,» sade han till sig själv. »I kväll blir allt slut. Det är ingenting att sörja över.»
Modern kastade en blick bort till honom och såg honom sitta där med det sorgsna, förlåtande leendet på läpparna. Ingenting av vrede eller motståndslust sågs i hans ansikte, bara ödmjukhet och mild, undergiven sorg.
»Men du måtte väl aldrig tänka på att gå med dem?» ropade hon till honom. »Vet du vem han är, han med ormen? Det är Olaus från Fårön, han, som är medskyldig i barnamord. Han övergav sin fästekvinna, då hon som bäst behövde honom.»
Karlarna skrattade, så att de vrålade.
»Var ni inte ängslig för sonen, mor Thala!» sade Olaus från Fårön. »Han ska få salta och peppra, så mycket han vill. Och han blir inte sämre, än han är förut, därför att han äter orm.»
»Och den där,» ropade modern, pekande på den längste och fulaste av männen, »är Corfitzson från Fiskebäck. Han har gjort mycket ont i sin dar, och bland annat har han anlagt eld i en lagård, full av djur, för att få ut försäkringssumman.»
»Nej, skynda på nu, gossen min! Sätt hatten på dig, och kom med!» sade Corfitzson och lade handen på Sven Elverssons axel.
Men mor Thala fortsatte med svindlande hast.
»Den där är Bertil från Strömsundet. Om du vill veta vad han har gjort som värst, så är det väl det, att han har fött ihjäl sin farmor. Hon levde inte i två månader, sen hon hade lämnat honom sin stuga. Och den där borta i vrån är Torsson från Iggenäs, som aldrig har gjort annat än stulit fisk ur andras garn, och de två, som är fullast, är Rasmussen och Hjelmfelt. De brukar dricka upp all sin förtjänst