Orestes. Euripides

      ELEKTRA.

      Ej finns så vådligt något ord, att tala ut,

      Ej lidelse, ej gudaskickadt olycksfall,

      Att ej dess börda menskans lynne lyftade.

      Ty han, den sälle, – ej hans öde hånar jag —

      Zeussonen sjelf, som folket påstår, Tantalos, ₅

      Rädd för den häll, som på hans hjessa reser sig,

      I luften sväfvar, lidande en sådan näpst, —

      Så sägs – derför, att han mot gudar, menska blott,

      Åtnjutande gemensamt bords utmärkelse,

      Ej tand för tunga höll, som otäck krämpa är. ₁₀

      Han åt Pelops var far, och Atreus Pelops' son,

      Åt hvilken Klotho på sin slända tvinnade

      Tvedrägt, att krig emot Thyestes, egen bror,

      Tillställa; dock, hvi repa upp hvad tigas bör?

      Nu drap hans barn, och dem på bordet bar Atreus. ₁₅

      Af samme Atreus – med det andra tiger jag —

      Var store, om han stor bör heta, Agamemnon son,

      Och Menelaos af en Kretisk mor, Aerope.

      Nu äktar sin af gudar hatad Helena

      Drott Menelaos; Klytaimnestras bädd, den beryktade ₂₀

      Hos de Helleners folk, Agamemnon väljer sig.

      Men jungfrur tre af samma qvinna föddes vi,

      Khrysothemis, Iphigeneia och Elektra – jag —

      Och brodren vår, Orestes, af en brottslig mor,

      Som, kastande omkring gemåln en gränslös duk, ₂₅

      Gaf honom döden; hvi? att säga icke höfs

      En jungfru; folket dömma må i tvistig sak.

      Hvi skulle jag ock Phoibos klaga an för väld?

      Men han Orestes rådet gaf, att slå sin mor

      Ihjäl, som ej hos alla honom ära gör. ₃₀

      Nu drap han, och hörsammade alltså en gud.

      Och jag var med om mordet, jag, för qvinlig del,

      Och Pylades, som jemte oss utförde det;

      Alltsedan tärd af gräslig sjukdom sjukas nu

      Orestes, stackars man, och sträckt på bädd ₃₅

      Han ligger, och af modrens blod i raseri

      Han jagas fram; men Eumeniderna jag räds

      Vid namn benämna; som med skräck hans sinne fyllt.

      Ren detta är den sjette dagen, sen i eld

      Hans moders kropp, den mördades, sin rening fick. ₄₀

      Och mellertid han ingen mat i munnen tog,

      Ej gaf sig något enda bad; men svept uti

      Sin mantel, hvar gång sjukdomsqvalen lindring ge,

      Han gråter sansad, stundom ifrån bädden upp

      Han springer snabb, likt fålen ifrån oket löst. ₄₅

      Och Argos har beslutit, att ej under tak,

      Och ej vid brasan ta oss mot, ej tala till

      Oss modermördare, om hvilka just idag

      Argeiers stad högtidligen skall fälla dom,

      Om man oss båda två till döds nu stena bör, ₅₀

      Om med ett slipadt svärd man nalkas bör vår hals.

      Dock hafve vi ett hopp ännu, att icke dö:

      Ty Menelaos ifrån Troia kommit hem,

      Och fyllande med flottan hamnen Nauplia,

      Han ligger här vid stranden, redan längre tid ₅₅

      Från Troia jagad hafven kring; men Helena,

      Den olycsälla, passande på nattens stund,

      Att hon ej, sedd om dagen vandrande, af dem

      Som söner mist vid Ilios, stenades ihjäl,

      Han sände hit förut till oss. Derinne nu ₆₀

      Sin syster gråter hon, och båsets olycksfall.

      En vederqvickelse i smärtorna hon har likväl:

      Åt jungfrun, lemnad qvar, då hon till Troia drog,

      Hermione, som gaf åt moder min, att fostras upp,

      Sjelf Menelaos, bringande från Sparta hit; ₆₅

      Åt henne glädes hon, och glömmer sorgen bort.

      Här blickar jag åt hvarje stig, ifall jag får

      Se Menelaos komma; ty vi stå minsann

      På svaga ben, såframt ej genom honom vi

      Bli räddade: olycligt hus är hjelplös ting. ₇₀

      HELENA (trädande ur palatset).

      O Klytaimnestras dotter du, och Agamemnons,

      Elektra, du som jungfru gått ren länge nog,

      Hur har du, arma qvinna, och din bror också,

      Stackars Orestes, blifvit modermördare?

      Af några ord till dig ej brottbesölas jag, ₇₅

      Som uppå Phoibos välfver syndens hela skuld.

      Likväl jag suckar öfver Klytaimneatras lott.

      Min systers, hvilken, sedan jag till Ilios

      For hädan, som jag for, uti vansinnig stund,

      Jag icke sett; nu öfvergifven klagar jag. ₈₀

      ELEKTRA.

      O Helena, hvad säga dig, som skådar sjelf

      Uti olyckan kastad Agamemnons son?

      Och sömnlös jag invid den usles döda kropp,

      Ty död han är, och andas knapt det minsta mer,

      Här sitter; dock hans ofärd ej begabbar jag. ₈₅

      Lycksalig du, lycksalig äfven din gemål,

      J, som till oss i nödens stunder hafven ländt!

      HELENA.

      Hur länge låg han redan sträckt på denna bädd?

      ELEKTRA.

      Ifrån den stund sin moders blod han rinna lät.

      HELENA.

      Den uslingen! och modren, ack, hur hon förgicks! ₉₀

      ELEKTRA.

      Så är det mellertid, och han har kämpat ut.

      HELENA.

      Säg, fagra mö, vid gudar, vill du lyda mig?

      ELEKTRA.

      Invid min broders bädd