Mjölnarflickan vid Lützen. Åberg Johan Olof
jölnarflickan vid Lützen Ett tvåhundrafemtioårigt minne
I
Tidigt en morgon i slutet af oktober månad år 1632 tittade mjölnaren Heinrich Mayer ut genom en af gluggarne på sin på en af kullarne vid Lützen belägna qvarn, gnuggade sig åtskilliga gånger i ögonen och mumlade derefter, sedan han gäspat ett par gånger, som om han ville att munnen skulle gå ur led:
"Ingen förtjenst! Hur ska' jag bära mig åt? Det är de förbannade papisternas skull. Skolmästaren sa' i går, att det går ett rykte att de komma hit igen. Hur var det inte i fjol, när Tilly kom till den här trakten! Ingen förtjenst, ingen förtjenst! Håller det här på länge, så få både Annchen och jag svälta ihjäl. Öl-Göran, puh… puh", utbrast han högre och spottade ut genom gluggen, "hur kom jag att tänka på honom? Oh, nu har jag det. Joseph, pojken min, var ju olyckligtvis med i slaget vid Breitenfeld, men det måste jag till hans heder säga, att inte var han med när Öl-Göran, den Gud fördöme, så fegt öfvergaf sin här och rymde fältet. Pojken stupade som en tapper karl. Hå, hå ja mej; Fastän jag förlorat honom, så är det ändock en tröst att…"
"Halloh, gamle björn", ljöd i detsamma en stark och skroflig karlröst nedifrån, "hvad står du och pratar för slag för dig sjelf? Har du blifvit… ja ja, det gör detsamma! Hvad är det du pratar?"
Den gamle mjölnaren, som på ett långt ifrån behagligt sätt väcktes ur sina tankar af dessa ord, strök luggen ur pannan och såg nedåt med en halft förvånad halft förtretad blick. Sedan han länge med blickarne sökt efter interlokutören och ändtligen funnit honom, ropade han, under det hans läppar drogo sig till ett bredt och godmodigt grin:
"Jag hörde nog, att det var du, Mathias."
En kort och tjock karlfigur syntes med detsamma komma fram från en invid qvarnen belägen brädhög. Pustande under sin ofantliga fetma vaggade han fram ända till dess han kom rakt under gluggen, satte derefter en knölig påk bakom sig och lutade sig, stödd på denne, så mycket bakut som han kunde utan att förlora jemnvigten, hvarefter han sade med sin skrufliga röst:
"Det står inte rätt till, vän Heinrich."
"Hvad är det som inte står rätt till", sporde mjölnaren och tog sig eftertänksamt om hakan.
"Äh, begriper du inte hvad jag menar, hva' sa'?"
"Nej, fördöme mig Gud om jag det begriper", svarade Heinrich Mayer buttert. "Det är mycket, som inte står rätt till nu för tiden. Så till exempel ha papisterne…"
"Hvad hin bryr jag mig om papisterne", afbröt Mathias Gründler häftigt. "Den svenske kungen må gerna ta's med dem bäst det honom gitter. Nej, det är någonting annat, som inte står rätt till."
Med dessa ord återtog den hederlige Mathias, hvilkens pussiga ansigte blef mörkare allt eftersom han sjelf rätade upp sig, sin naturliga ställning och stötte knölpåken så våldsamt i marken, att stenar och grus yrde omkring honom. Sedan han på detta sätt ett par gånger gifvit luft åt sin vrede, sade han:
"Jag ger fan papisterne. Nu är det fråga om Annchen, flickan din."
Heinrich Mayer ordentligt hajade till, då han förnam dessa ord. Sedan han väl hemtat sig från både sin förvåning och förskräckelse sporde han:
"Är flickan sjuk då? Nog var hon frisk för en stund sedan, när jag gick hemifrån."
"På den frågan kan jag svara både ja och nej"; inföll Mathias Gründler och stötte ånyo med knölpåken i marken.
Han hade knappt hunnit få sista ordet öfver läpparne, då Heinrich Mayer försvann från gluggen. Några ögonblick derefter hördes likväl hans klumpiga steg i qvarntrappan och inom några minuter stod den reslige mjölnaren, till kroppen en fullkomlig motsats till Mathias Gründler, nere på marken.
"Hva' fan pratar du för smörja!" skrek Heinrich och borrade sina hvassa ögon in i Mathias'. "Är du galen, eller…"
"Nej, det är Annchen som är galen", inföll Mathias lugnt, under det han ånyo satte påken bakom ryggen och stödde sig på den.
"Annchen galen", skrek Heinrich Mayer, "vet du hvad du säger, karl?"
"Ja visst, flickan är ju kärleksgalen, vet jag."
"A – h", frampustade Heinrich Mayer långdraget och betydligt lättare om hjertat. "A – h!"
"Men", fortfor Mathias Gründler, och hans blickar mörknade ännu mera, "inte i pojken min. Vårt aftal angående giftermål mellan våra barn går nog i putten."
Nu var det Heinrich Mayers tur att stämma ned den höga tonen.
"Du är bestämdt galen", sade han.
"Ja", svarade Mathias Gründler med en så djupt sorgsen ton, att Heinrich tyckte att det var synd om honom, "jag önskar att jag vore det, så att jag sluppe se all den nesa, som den förbannade papisten drar öfver oss, hederlige karlar, och öfver detta samhälle."
Heinrich Mayer spärrade upp sina ögon så mycket han förmådde.
"Hvad menar du för en papist?" sporde han förvånad.
"Jaså, har du glömt det!"
Mayer sökte både länge och väl i sitt minne, men hur mycket han än ansträngde detsamma kunde han dock ej leta ut hvad kamraten funderade på. Slutligen sade den gamle mjölnaren:
"Om du rätt så hotade att slå ihjäl mig, skulle jag inte kunna gissa mig till hvad du menar för en papist."
"Ah, nu är du kortsynt, Heinrich", svarade Mathias Gründler otåligt.
"Har du glömt Joseph von Bierich?"
Heinrich Mayer hoppade till; under det han skrek så högt han förmådde:
"Ah, nu förstår jag! Du menar den der österrikaren, som vi hittade så svårt sårad två dagar efter slaget vid Breitenfeld, der den satans Tilly måste rymma fältet, och der pojken min fick sin bane?"
Mathias Gründler nickade till en början utan att svara. Slutligen sade han, under det hans stämma blef mera hotande och mörk: "Så är det, vän Heinrich. Vi ha födt upp en orm i vår egen barm. Hvarför läto vi honom inte ligga der han låg?"
"Du vet väl att det var Annchens skull", inföll den gamle mjölnaren dystert. "Hon bad ju så bevekande och när gamle Wolfs hustru Margit också förenade sina böner med hennes, kunde vi inte motstå längre. Det var ju alldeles omöjligt att förutse, att von Bierichs blessyrer skulle vara så svårläkta, att han inte förr än nu kunde resa sig upp. Mer än ett helt år har gubben Wolf varit tvungen att herbergera honom och det har han nog gerna underkastat sig, eftersom officeren är rik, efter hvad jag hört sägas. Jag tror inte, att hvarken Wolf eller hans hustru vilja bli af med papisten ännu på en lång tid. Men", fortfor den gamle mjölnaren, under det han begrundande lät hufvudet sjunka ned mot bröstet, "jag kan inte begripa hur Annchen kunnat sammanträffa med papisten så ofta. Hon är sällan ute och gamle Wolf bor ju i Lützens ytterkant, så att…"
Ett försmädligt leende krusade Mathias Gründlers läppar när han svarade:
"Du är då bra kortsynt. Tror du inte att Annchen kunnat träffa honom annat än om dagarne?"
Heinrich Mayer hoppade ånyo till, och hans grofva väderbitna anlete öfverdrogs af en glödande rodnad, då han med kraftig stämma utslungade dessa ord:
"Skäms du inte, gamle inpiskade räf, att komma fram med dylika förnärmande påståenden! Jag vet nog hvad du syftar på. Du menar, att min dotter haft nattliga möten med vår religionsfiende. Nej, denna skymf är för stark", skrek den gamle mjölnaren hotfullt och gick Mathias Gründler rakt på lifvet, "aldrig trodde jag att du skulle kunna vara så lågsinnad."
"Se så", medlade gubben Gründler, som inom sig sjelf ångrade att han väckt så starka och obehagliga sinnesrörelser hos den gamle hederlige och af alla allmänt omtyckte Heinrich Mayer, "det är kanske icke så farligt som folk pratar."
"Jaså, folk pratar också", mumlade Heinrich Mayer och vacklade några steg baklänges. "Och det skulle inte vara farligt, det", fortfor han med höjd stämma. "Oh, du känner inte till, hvilken olycka det djefvulska pratet kan åstadkomma!"
"Sansa dig", bad Mathias Gründler och fattade gamle Mayers händer. "Om du vill, så