Mitt lif och lefverne. Engström Albert
en kvart innan bubblorna komma upp. Det är djupt som fan – och medan du funderar över djupet, gripes du av en ödemarkskänsla, en ensamhetskänsla, icke hemsk, utan lugn och vacker. En falk går bredbent och pampig på randen av klyftan över dig och du ser dig om efter hans bo. En tjäder flyger över och du hör honom bullra bland träden där uppe.
Du klättrar upp på Skuruhatt, bergets högsta höjd. Under dig ligga skogarna som en flossamatta. Du ser nio kyrkor från Skuruhatt, om du har goda ögon, och så länge det klerikala härskar är det ju en fördel att se kyrkor – åtminstone bättre än att se flugor! – fastän kanske inte!
Där uppe finns ljung och hallonfällor, orre, tjäder och hare, ty skogen finns kvar än. Ekorrarna betrakta dig från trädstammarna, ovissa om de skola vara rädda eller ej. Rätt som det är, luktar det grävling i skogen. Du har väl skrämt upp någon.
Varför fick jag ej jaga, då jag var barn?
Och Hässlåsa damm – vilken mäktig stämning gav den mig icke! Mitt inne i skogen mellan ett par bergåsar, långt borta från människors boningar låg en gammal kvarndamm övergiven sedan hundra år. Där försökte jag första gången måla efter naturen, som det heter. Vattnet låg svart mellan näckrosorna och en bäck letade sig ut, där den gamla kvarnrännan legat. Kanske känner jag något av romantikens sentimentalitet nedärvt i min själ, då jag ser gamla kvarndammar, men den sentimentaliteten är i så fall berättigad. Och under stenarna i bäcken lågo jättekräftor och lakarna stodo gömda med huvudet under trädrötterna. Stundom längtar jag tillbaka till Hässlåsa damm.
* * * * *
Förr i världen dansade man på landet. Jag vet få människor, som dansat så mycket som jag. Vi flirtade inte alls, åtminstone inte jag. Vi bara dansade och gjorde lekar och svettades och voro kära i varandra, fast vi inte låtsade om det. Kanske är det den schangdoblaste kärleken, som inte låter sig märkas utan lider i tysthet. Vad vet jag?
Gud vad jag var kär på den tiden – 14 à 15 år – i en flicka, som bodde några stationer längre ned på banan. Jag nästan upplöstes i känsla och bad till Gud om kvällarna att förbindelsen en gång skulle bli legitim. Jag hade ännu intet av den don Juanskaraktär, som sedermera vid mognare år gjort mig så farlig och eftersökt av kvinnorna. Jag drömde bara i all enkelhet om en koja och ett hjärta. Jag tror aldrig att jag tänkte på att barn bli en följd av en hygglig förbindelse. Ty jag var själv barn och min känsla i all sin skära nobless grep mig så helt, att jag såg framför mig endast det mer eller mindre uppnästa och osnutna individuum med hängande fläta och nippertippsfasoner, som för tillfället bodde i mitt hjärta.
Få människor ha varit så kära som jag och få så älskade. Ty detta obeskrivliga något, som finnes hos mig och som kommer kvinnorna att darra, då jag nu med min chapeau-claque under armen, klippt och nyrakad och i blankskinnsskor svävar i en salong med ett skeptiskt leende på läpparna, och, sedan jag kysst värdinnan på kardan, börjar fixera kvinnorna med min halvt satiriska, halvt medlidsamma blick, gör mig, man påstår det, oemotståndlig.
Men minnet av segrar, som kunde ha vunnits, gör mig vemodig —
Jag har kommit ifrån ämnet, min barndoms förälskelser på landet.
Ytliga förbindelser förekommo ju också. Vanligen friade flickorna själva, något som hela könet verkligen fortfarit med även sedan jag blev mogen man. Jag har egentligen ingenting haft emot detta, men det alstrar en viss lättja hos föremålet för passionen. Man ligger på sin kanapé och låter slavinnorna befläkta en:
Jag blev en gång i min barndom – jag var gymnasist – osynlig åhörare till ett gräl mellan två flickor i Norrköping. De äro gifta nu och ha embonpoint och hundratals barn:
Emy: – Gud vad jag tycker om Albert Engström!
Ida: – Ja, där får du ingenting, för på sista gymnasistbalen så sa han, att haø tyckte om mej! Dä, du!
Emy: – Gud, så nedrig du kan va! Just på sista gymnasistbalen så kysste han mej i korridoren och sa, att han var galen i mej, sa han!
Ida: – Ja, men mej kysste han, när vi dansade vänstersväng i polka alldeles mitt för där rektorskan satt, så jag tror att hon såg 'et, och så sa han, att han inte kunde leva utan mig, sa han!
Emy (snyftande): – Du bara skojar med mej! Han har bjudit mej på konditoriet tre gånger, och en gång då vi gick Drottninggatan utför och du kom över bron, så sa han: Emy, nu smiter vi in i gränden här, för där borta kommer Ida, å hon ä så efterhängsen, så!
Ida (snyftande): – Ja, men —
Tora (instörtande): – Gud, flickor, Albert Engström älskar mej. Han kysste mej så i går kväll, när han följde mej hem från bjudningen hos Berglunds. Gud, ni har aldrig varit förlovade någon gång! Det är nedrigt stiligt, ska ni tro! Men vi kan inte byta ringar förrän jag har gått och läst. Tänk så nedrigt att man ska behöva gå och läsa! – Men va lipar ni för, flickor? —
Sådan var jag. Men felet var icke uteslutande mitt eget utan också försynens, som begåvat mig med ett utseende, vida överträffande flertalets. Vilken annan som helst skulle i mina kläder blivit olycklig för sin skönhet, men jag klarade min hyska. Det moraliska modet har aldrig fattats mig. Nu då jag åldrats under arbete och studier kan jag med jämnmod se tillbaka på min ungdoms extravaganser. Jag var för vidlyftig.
Men lämnom för en stund flirten och alla krossade kvinnohjärtan! Ur barnet växer ynglingen fram, livet kommer med sitt allvar och drömmaren på skolbänken påminnes allt oftare om sin tillvaro.
De varje termin återkommande sjukmönstringarna voro gossen en källa till en blandning av glädje och fruktan. Ty på de dagarna slogs man med de s.k. kalvarna, stadens folkskolebarn, och spolpinnarna, arbetarna i bomullsspinnerierna, samt surbullarna, arbetets andra söner. Bakom skolhuset ligger exercisfältet, och där utkämpades vilda strider, medan en klass höll på med mönstringen och återstoden ägnade sig åt gruffet. Med daggar av kastanjer, vackert flätat läder eller i bästa fall säckstämplar av bly bearbetade vi och proletariatet varandras ryggar. Med gatsten, käppar och knytnävar i händerna kastade vi oss in i stridsvimlet och slogos på båda håll som lejonungar.
Jag har sedan dess fått en kolossal förkärlek för slagsmål och går stundom ännu och längtar, att någon skall bråka med mig. Det fanns en ung buse i Norrköping, vilkens blotta namn uppfyllde mig med en blandning av beundran och fasa. Han hette Skackelkalle och har vid det här laget nått långholmarens föga avundsvärda ställning. Men hur kunde icke den pojken slåss! Poliser, borgare, alla voro utan åtskillnad föremål för hans hårdhänta omsorger. Hans styrka låg huvudsakligen i hans mod. Han hoppade upp på polisernas nackar, vred om deras näsor, gav danska skallar, sparkade dem under hakan. Han var med ett ord en föresyn för oss.
Det var han som lärde mig tjuvmeta lax med fluga. Jag är honom tacksam därför.
Motala ström bildar enligt Dahms geografi på sin väg genom fabriksstaden åtskilliga fall. Mellan dessa stod laxen. Med uppmärksamheten delad mellan polisen och fisken stodo vi vid järnbron och drogo våra laxar, färdiga att genom Schwarzens valv försvinna i gränderna, då ordningens väktare nalkades. Man var aldrig så välkommen på sitt inackorderingsställe som då man kom hem med en lax, och jag undrar ej på det. Och det var en egendomlig tjusning att begå lagbrott i Skackelkalles sällskap. Umgänget hade för övrigt sina sidor. Det kunde hända, att man helt plötsligt och omotiverat fick stryk av honom. Han var – för att citera Runeberg – "en vild unge, hatade att leva och fruktade intet". Ingen kunde fläta en läderdagg som han och ingen kunde sätta in en knytnävsstöt mellan magen och bröstet med bättre effekt.
Frid över Skackelkalles minne!
Med stöd av hans lärdomar och ständigt med hans föredöme för ögonen utbildade vi oss till tjuvfiskare av rang. Mången mörk natt lågo vi strax ovanför Oskar Fredriks bro i någon "lånad" eka och pilkade fisk med våra hemmagjorda grejor, krokar fastsurrade utefter en fiolbas