Folksångerna om Robin Hood. Estlander Carl Gustaf
upprinnelsetid, eller ock vore sången äldre än de äldsta erinringar han innehåller, hvilket just icke kan vara rimligt. Med ledning af denna enkla sats har Villemarqué omsider bragt frågan om Arthursagans härstamning till lyckligt slut. Från den ena uppfattningen har han, med att afsöndra de gamla dragen, ledt sig till den andra och slutligen till urkällan. I den äkta folksången, der förändringen är långt mindre, måste tillochmed af det ursprungliga idealet bibehålla sig spår ända till sångens slut, liksom en grundfärg i de många skiftningarna. Bland de svenska folkvisorna finnes i Arwidssonska samlingen af Fornsånger en om "Stolt Herr Alf", säkerligen icke uppptecknad före sextonhundratalet och begynnande sålunda:
Vpp så vacknade Allfwens frw,
Hon tahlade till sin bonde.
Den förtäljer huruledes Herr Alf red till sin svärfaders, konung Assmunds, gård och derstädes blef lönligen inbränd. Redan detta allmänna påminner starkt om Ingiald Illråda och ynglinga tiden öfverhufvud. Men att sången kallar Herr Alf till bonde, att konungen före sin illgärning anropar Oden Asagrim, att Alfvens män upphänga konungen fast de derigenom "få inge böter", äro drag, som ovedersägligen förlägga denna dikts upprinnelse till hednatiden, och måhända icke långt från ynglingaperioden: ty hvadan skulle folksången erhållit dessa drag, om de ej nedkommit i traditionen? På samma sätt, om Robin Hood-sången inför en riddare, som säger sig erna tåga till det Heliga Landet, är det sannolikt att den sången kommer från en tid, då sådant var allmänt och vanligt, och då han förtäljer att hjelten befriat några bönder, som voro dömde att hängas för brott emot jagtlagarne, finnes intet antagligare än att antaga denna sägen härstamma från en tid, då jagtlagarne ännu hällos i så blodig helgd. Genom att på detta sätt afsöndra erinringar, som hänvisa längst tillbaka i tiden, hoppas vi komma till sannolikaste lösningen af frågan, hvem och hvad var den ursprungliga hjelten i Robin Hoodsången?
Man har icke alltid gått nog försigtigt tillväga vid lösandet af denna fråga. I strid med folksångens art, att vara i traditionen fortlöpande sägner, har man tagit vissa af hans uppgifter för fullgoda utan vidare, och sökt på grund af dem inställa ämnet på en eller annan plats i historien. Isynnerhet har man fästat sig vid namnet Robin Hood, ehuru deri ingen tidsbestämning kan ligga – om ej måhända den vaga af att namnet utgör en blandning utaf normandisk och anglosaxisk mundart – alldenstund detta namn mycket väl kan vara en sednare tillsats. Man har ock dragit sina olika slutsatser, af olika berättelser om fribytarens samqväm, än med konung Edward I, än med Richard Lejonhjerta, ehuru den sednare måste med skäl misstros såsom en tillsats från sextonde seklet, den förra åter icke hänvisar längst bort i tiden, utan godt kan vara en tillsats då sången passerade kung Edwards tid.
Den som först framdrog Robin Hood ur hans ovärdiga läge bland platta blomstersamlingar och i balladmånglarståndena, samt erbjöd honom som ett instressant föremål åt forskarene, var Mr Josef Ritson, en af de originellaste och tillika lärdaste männer England egt. Han var en man, full af de besynnerligaste litterära infall, och full af kolossalt lärdomsförråd till att försvara dem emot alla sina talrika motståndare. Ett af hans infall var att åtaga sig Robin Hoods äreräddning, hvilket han gjorde med ett nit, som om hans egen ära berott derpå. Han är synbarligen i "high spirits" då han förtäljer om denne personlighet, som stälde sig i opposition mot allt bestående, han njuter då han får bevisa, att dennes laglösheter äro platt intet tadelvärdare än många konungars handlingssätt, både förr och sednare, och han blir munter af skadefröjd vid allt det förfång fribytaren gjorde prester och munkar, alldeles som om hans egen hufvudfiende, biskop Percy, befunnit sig bland de utplundrade prelaterne. Sitt "Life of Robin Hood", som föregår balladsamlingen, har han utrustat med snart sagdt hvarje rad, hvari det namnet förekommer hos någon engelsk historisk, litteraturhistorisk, skönlitterär, modern eller gammal författare, och med tillhjelp af denna lärdom söker han bevisa, att Robin Hood var född 1160 och dog den 18 nov. 1247, samt var ingen mer eller mindre än en Robert Fitz-ooth, earl af Huntingdon, som för någon orsaks skuld slagit sig på fribyteri.5 Mr Ritson älskade precisa data, som man ser, men var icke lika mon om källorna. Han anför för sina åratal en gammal biografi i manuskript (numera publicerad af Mr Gutch, vol. 1, appendix) från sednare hälften af sextonde århundradet samt Maire (Maiors) Britannia: Historia och Stowes Annales från 1592. Han kan dertill lägga fyra ballader, hvilka försätta fribytaren i beröring med Richard Lejonhjerta. Men dessa sednare äro dock, ehuru de behandla gamla sägner, både till styl och behandlingssätt föga äldre än Mair, hvarföre, då de äldre och äkta balladerna från femtonde århundradet icke omtala en sådan beröring, Ritsons tidsbestämning, hvad värde den föröfrigt kan ega, åtminstone icke på detta sätt kan ur folktraditionen bevisas. Hvadan sextonde seklets minstreler och häfdetecknaro må hafva bekommit åsigten, är icke möjligt att uppdaga, men för oss har den endast värde såsom varande deras åsigt i saken. Hvad åter den ädla härkomsten vidkommer, finnes den, såvidt vi erinre oss, icke ens antydd i någon ballad. Den var dock redan 1569 "olde and auncient", delas från denna tid länge af de lärde, t.ex. Leland och D: r Stukeley, hvilken sednare, nästan samtidig med Ritson, med möda och omsorg upprättade ett stamträd, som på mödernet ledde ända upp till Wilhelm Eröfraren. Den sten, som ännu 1715 betäckte hvad man ansåg för fribytarens graf vid Kirkleys nunnekloster, ger honom denna rang och värdighet, och, framförallt, det är i denna skepnad han införes på scenen af Anthony Munday under Shakespeares tid. Men intet kan vara mera fremmande för Robin Hood-sångens folkmässiga ton, än en sådan åsigt, hvilken otvifvelaktigt har sin uppkomst deri, att, då folkhjelten skulle införas i detta Århundrades adeliga kretsar, hans plebejiska personlighet icke ansågs nog intressant, med mindre den dolde någonting bättre opp, under det ett högadeligt namn ensamt kunde vara den tidens lärde en rimlig förklaringsgrund till hans popularitet. Också framställes den af Ritson med en lätt ironisk anstrykning, så att man icke rätt vet hvad han egentligen tänker derom, och nästan frestas till tron, att han omfattat den blott för att erhålla en stridsorsak till emot sin gamle ovän, biskopen af Dromore, som förkastat en sådan slags äreräddning.
Biskop Percy hade redan trettio år tidigare upptagit i sina "Reliques of ancient English Poetry" en af Robin Hood-balladerna, Robin Hood and Guy of Gisborne.6 Lika skarpsynt i sin forskning, som fri från alla infall, antog han att sångens hjelte måste hafva varit hvad sången utger honom för, en yeoman, tillhörande denna i bågskytte utmärkta befolkning invid skogarne, af hvilka många inom desamme nödgades söka tillflykt undan de normandiska jagtlagarne. Han antar ock Richard Lejonhjertas regering som den tidpunkt, då Robin Hood med sitt band herrskade i Sherwood, förvärfvande sig odödlighet genom sin öfverlägsenhet i det nationella vapnet, genom sitt mod och sin chevalereska maxim att taga af de rika och gifva åt de fattiga. Måhända finnes i denna åsigt ingenting falskt. Hjelten i Robin Hood-sången var utan tvifvel i tiden en yeoman på samma gång som en fribytare, hvilken opponerade sig emot de blodiga jagtlagarne och i sitt handlingssätt leddes af chevalereska känslor; troligt ock, att han lefde på den af Ritson och Percy fixerade tiden. Men detta allt är hos Percy ett antagande, han har intet bevis att anföra, och han har dessutom ännu ej insett det intressantaste i folkhjeltens karakter, det, hvaraf hans odödlighet egenteligen härleder sig.
Detta är hans politiska betydelse. Hjelten i ifrågavarande sånger – vi mena icke just mannen med namnet Robin Hood, utan karakteren som af detta namn betecknas – är verkeligen en historisk personlighet, som intagit en märkelig ställning, å ena sidan till folket, å den andra till de herrskande. Han har varit en folkets man i tiden och derföre äfven förblifvit det i sången, han har, ledd af sympatier och naturliga band till att förena sig med dem, som inom samhället utstodo det förtryck han i sina skogar undflytt, ihärdigt stått i opposition mot de förtryckande, han har varit en äkta demokratisk karakter. Hade derföre biskop Percy angifvit såsom fribyteriets orsak icke blott jagtlagarne, utan det förtryck som i allt herrskade i samhället, och som motiv till fribytarens maxim att taga af de rika och gifva åt de fattiga, icke blott ett chevalereskt sinne utan folkliga sympatier, skulle redan han uttalat den rätta uppfattningen
Anf. arb. vol. 1 pag. VI & XV; notes A, B, C.
Vol. 1 pag. 60.