Borta . Блейк Пирс
vi blir äldre förlorar vi människor. Våra nära och kära dör. Vi sörjer. Dockor stoppar tiden för oss. De får oss att glömma vår sorg. De tröstar oss. Se dig omkring. Jag har dockor som är över ett sekel gamla och några som nästan är nya. Åtminstone vad gäller några av dem kan du förmodligen inte se skillnaden. De är tidlösa.”
Bill såg sig omkring och kände sig skrämd av alla de hundraåriga gamla ögonen som stirrade på honom, och han undrade hur många människor dessa dockor hade överlevt. Han undrade vad de hade bevittnat – kärlek, ilska, hat, sorg, våld. Och ändå stirrade de tillbaka med samma tomma uttryck. De var helt ologiska för honom.
Folk borde åldras, tänkte han. De borde bli gamla, rynkiga och grå, så som han sakta men säkert började bli, med tanke på allt mörker och all fasa som finns i världen. Med tanke på allt som han hade sett skulle det vara synd, tänkte han, om han fortfarande såg likadan ut. Brottsplatserna hade sjunkit in i honom som ett levande väsen och de hade gjort att han inte ville förbli ung längre.
”De är—inte levande”sa Bill äntligen.
Hennes leende blev bittert, nästan ledsamt.
”Är det verkligen så, Bill? De flesta av mina kunder tycker inte så. Jag är inte säker på att jag tycker så heller.”
En märklig tystnad uppstod. Kvinnan avbröt den med ett skratt. Hon erbjöd Bill en färgstark liten broschyr med bilder av dockor överallt.
”Det råkar vara så att jag ska åka på en kommande tillställning i Washington Du kanske också vill gå? Kanske kommer det att ge dig några idéer om vad det är du söker.”
Bill tackade henne och lämnade affären, tacksam för tipset om konventet. Han hoppades att Riley skulle vilja följa med honom. Bill mindes att hon skulle intervjua senator Newbrough och hans fru i eftermiddag. Det var ett viktig möte – inte bara för att senatorn kunde ha viktig information, utan även av diplomatiska skäl. Newbrough gjorde verkligen det svårt för byrån. Rileys uppgift där var därför att övertyga honom om att de gjorde allt de kunde.
Men kommer hon verkligen att dyka upp? undrade Bill.
Det verkade synnerligen bisarrt att han skulle känna sig så osäker. Fram tills för sex månader sedan så hade Riley varit den enda pålitliga aspekten av hans liv. Han hade alltid litat på henne i alla lägen. Men hennes uppenbara problem bekymrade honom.
Och han saknade henne ännu mer. Även om hon var lite oberäknelig ibland, så behövde han henne på ett fall som detta. Under de senaste sex veckorna hade han också insett att han behövde hennes vänskap.
Eller var det, djupt där inne, mer än så?
Kapitel 8
Riley körde ner längs motorvägen och smuttade på sin energidryck. Det var en solig, varm morgon, fönstret var nere och den varma doften av färskt hö fyllde luften. På de omgivande blygsamma betesmarkerna syntes nötkreatur, och bergen kantade båda sidorna av dalen. Hon tyckte om det här.
Men hon påminde sig själv att hon inte hade kommit hit för att må bra. Hon hade ett jobb att utföra.
Riley svängde in på en sliten grusväg och efter en minut eller två så nådde hon en korsning. Hon svängde in mot nationalparken, körde en kort bit och stannade vid vägkanten.
Hon klev ut och gick över ett öppet fält till en hög, stadig ek som stod i nordöstra hörnet.
Detta var platsen. Det var här Eileen Rogers kropp hade hittats uppställd mot just detta träd. Hon och Bill hade varit här tillsammans för sex månader sedan. Riley började återskapa scenen i sina tankar.
Den största skillnaden var vädret. Då hade det varit i mitten av december och bitande kallt. Ett tunt snötäcke låg över marken.
Gå tillbaka, sa hon till sig själv. Gå tillbaka och känn det.
Hon andades djupt in och ut tills hon trodde att hon kunde känna en brännande kyla som passerade genom hennes luftrör. Hon kunde nästan se dimma formas med varje andetag.
Det nakna liket hade varit fastfruset. Det var inte lätt att avgöra vilket av de många skadorna som var knivsår och vilka var sprickor orsakade av kylan.
Riley återkallade minnen av scenen, in i minsta detalj. Peruken. Det målade leendet. Ögonen uppsydda. Den konstgjorda rosen i snön mellan likets särade ben.
Bilden i hennes sinne var nu tillräckligt levande. Nu var hon tvungen att göra vad hon hade gjort igår – sätta sig in i mördarens upplevelse.
Än en gång blundade hon, slappnade av och klev ut i avgrunden. Hon välkomnade den yra, tunga känslan när hon slängde sig in i mördarens sinne. Ganska snart var hon med honom, inuti honom, och såg precis vad han såg, kände vad han kände.
Han körde hit på natten, allt annat än självsäker. Han såg oroligt på vägen – orolig för isen under hans hjul. Vad händer om han tappar kontrollen och hamnar i ett dike? Han hade ett lik med sig. Då skulle de ta honom. Han var tvungen att köra försiktigt. Han hade hoppats att hans andra mord skulle vara enklare än det första, men han var fortfarande ett nervöst vrak.
Han stannade fordonet här. Han drog kvinnans kropp, redan naken, gissade Riley, ut i det öppna. Men den hade redan stelnat. Han hade inte räknat med det. Det frustrerade honom, och skakade om hans självförtroende. För att göra saken värre kunde han inte alls se vad han gjorde, inte ens i strålkastarnas ljus som han riktade mot trädet. Natten var alldeles för mörk. Han gjorde en anteckning till sig själv att göra detta i dagsljus nästa gång om han kunde.
Han drog kroppen till trädet och försökte sätta den i den position han tänkt sig. Det gick inte alls bra. Kvinnans huvud lutade till vänster och var fast där på grund av likstelheten. Han ryckte och vred. Även efter att ha brutit nacken, kunde han fortfarande inte få liket att stirra rakt framåt.
Och hur skulle han sära benen ordentligt? Ett av benen var hopplöst krokigt. Han hade inget annat val än att ta ett järnrör ur bilen och bryta låret och knäskålen. Sedan vred han benet så gott som han kunde, men blev inte nöjd.
Till sist lämnade han noggrant bandet runt om halsen, satte peruken på huvudet och lade rosen i snön. Sedan klev han in i bilen och körde iväg. Han var besviken och deppig. Han var även rädd. Hade han i all sin klumpighet lämnat några viktiga ledtrådar eller bevis? Som besatt spelade han upp sina handlingar i tankarna, men han kunde inte vara helt säker.
Han visste att han var tvungen att göra det bättre nästa gång. Han lovade sig själv att göra det bättre.
Riley öppnade ögonen. Hon lät mördarens närvaro glida bort. Hon var nöjd med sig själv nu. Hon hade inte låtit sig skakas om och överväldigas. Och hon hade fått ett värdefullt perspektiv. Hon hade fått en känsla för hur mördaren lärde sig sin konst.
Hon önskade bara att hon visste någonting – åtminstone något litet – om hans första mord. Hon var mer säker än någonsin på att han hade dödat en gång tidigare. Detta hade gjorts av en lärling, men inte en nybörjare.
Precis när Riley var på väg att vända och gå tillbaka till sin bil såg hon något i trädet. Det var ett liten skymt av gult som kikade ut från där stammen delades i två en bit ovanför hennes huvud.
Hon gick runt till andra sidan trädet och tittade upp.
”Han har varit här igen!” flämtade Riley högt. Rysningar steg genom hennes kropp och hon tittade runt nervöst. Ingen verkade vara i närheten nu.
Inbäddat i en gren som stirrade ner på Riley var en naken docka med blont hår, poserat precis så mördaren hade tänkt att offret skulle vara.
Det kunde inte ha varit mer än tre eller fyra dagar sedan. Den hade inte flyttats av vinden eller rörts av regn. Mördaren hade återvänt hit när han hade förberett sig för Reba Frye-mordet. Precis som Riley hade gjort så hade han kommit tillbaka