Ärans Löfte . Морган Райс
böjde sig bakåt och skrek. Ånga steg från dess ansikte och den höjde sina klor och rev sig över kinderna, ögonen och skallen. Den skrek igen, och denna gång så högt att Thor tvingades hålla händerna över öronen.
Till sist vände odjuret om och rusade bort, tillbaks in i djungeln där den försvann bland bladen.
Alla vände sig om och såg häpna och tacksamma på pojken. Han gick klädd i trasor, hade halvlångt brunt hår och kvicka, klargröna ögon och var täckt av smuts. Att döma av hans bara fötter och smutsiga händer så levde han härute.
Thor hade aldrig känt sig mer tacksam.
”Inga vapen kan skada Gatorbesten”, sa pojken och rullade med ögonen. ”Tur för er att jag hörde skriken och var i närheten. Annars hade ni varit döda nu. Vet ni inte att man aldrig ska ge sig på en Gatorbest?”
Thor såg på sina vänner och visste inte vad han skulle säga.
”Vi gav oss inte på den”, sa Elden. ”Den gav sig på oss.”
”De ger sig inte på en”, sa pojken. ”Inte om man inte ger sig in i dens revir.”
”Så vad skulle vi ha gjort då?”, frågade Reece.
”Till att börja med ska man aldrig se den i ögonen”, sa pojken. ”Och om den anfaller ska man ligga med ansiktet mot marken tills den sticker. Och viktigast av allt: försök inte springa.”
Thor steg fram och lade en hand på pojkens axel.
”Du räddade våra liv”, sa han. ”Vi står i stor skuld till dig.”
Pojken ryckte på axlarna.
”Ni ser inte ut som imperiesoldater”, sa han. ”Ni ser ut som om ni kom från någon annan del av världen. Så varför skulle jag inte hjälpa till? Ni liknar lite den där gruppen som kom från skeppet för några dagar sedan.”
Thor och de andra utväxlade menande blickar och vände sig mot pojken.
”Vet du vart den där gruppen tog vägen?”, frågade Thor.
Pojken ryckte på axlarna.
”Det var en stor grupp och de bar på ett vapen. Det verkade väldigt tungt: de fick hjälpas åt allesammans för att bära det. Jag följde efter dem i några dagar. De var lätta att spåra. Dels gick de långsamt. Men de var slarviga också. Jag vet vart de var på väg, även om jag inte spårade dem särskilt långt bortom byn. Jag kan ta er dit och peka ut riktningen om ni vill. Men inte idag.”
De andra såg frågande på varandra.
”Varför inte det?”, frågade Thor.
”Om bara några timmar är det natt. Man kan inte vara ute efter mörkrets inbrott.”
”Men varför?”, frågade Reece.
Pojken såg på honom som om han var galen.
”Etabaggarna”, sa han.
Thor klev fram och såg på pojken. Han tyckte genast om honom. Han var klipsk, ärlig, orädd och hade ett stort hjärta.
”Vet du någonstans där vi kan ta skydd för natten?”
”Jag tror inte att jag borde det”, sa han. ”Farfar blir arg.”
Plötsligt dök Krohn upp bakom Thor och gick fram till pojken – och pojkens ögon lyste upp av förtjusning.
”Oj!”, ropade han.
Krohn slickade pojken om och om igen i ansiktet och pojken fnissade förtjust och sträckte sig fram och klappade hans huvud. Så satte sig pojken på knä och lade ner sitt spjut och kramade Krohn, och Krohn tycktes krama tillbaka. Det fick pojken att skratta hysteriskt.
”Vad heter han?”, frågade pojken. ”Vad är han för något?”
”Han heter Krohn”, sa Thor med ett leende. ”Han är en sällsynt vit leopard och kommer från andra sidan havet, från Ringen. Det är därifrån vi kommer. Han gillar dig.”
Pojken pussade flera gånger på Krohn och reste sig till slut och såg på Thor.
”Ja”, sa pojken och tvekade. ”Jag antar att jag kan ta er med tillbaka till byn. Förhoppningsvis blir farfar inte alltför arg. Om han blir det är det synd för er. Följ mig. Vi får skynda oss på för natten faller snart.”
Pojken vände om och började kryssa fram genom djungeln, och Thor och de andra följde efter. Thor häpnade över pojkens smidighet och över hur väl han tycktes känna till djungeln. Det var svårt att hinna med.
”Folk kommer hit ibland”, sa pojken. ”Havet och strömmarna leder dem rätt in i hamnen. Vissa kommer från havet och genar förbi här på våg åt annat håll. Men de flesta klarar sig inte. De blir uppätna av ett eller annat i djungeln. Ni killar hade tur. Det finns betydligt värre saker här än Gatorbestar.”
”Värre än det där? Som vaddå?”
Pojken skakade på huvudet och vandrade vidare.
”Det vill ni inte ens veta. Jag har sett rätt ruggiga saker här.”
”Hur länge har du varit här?”, frågade Thor nyfiket.
”Hela livet”, sa pojken. ”Farfar tog oss hit när jag var liten.”
”Men varför just hit? Det måste väl finnas mer gästvänliga platser?”
”Du vet inte mycket om Imperiet, eller hur?”, frågade pojken. ”Trupperna finns överallt och det är inte så lätt att hålla sig undan. Om de tar oss så fångas vi som slavar. Men det är sällan de kommer hit – inte så långt in i djungeln.”
De banade väg genom ett stycke tät växtlighet och Thor sträckte sig för att borsta bort ett blad ur vägen, men pojken vände sig och knuffade undan Thors hand och skrek:
”RÖR INTE DEN DÄR!”
De stannade till och Thor tittade närmare på bladet som han nästan hade rört. Det var stort och gult och såg rätt oskyldigt ut.
Pojken sträckte sig fram med en käpp och rörde försiktigt vid bladets kant, och när han gjorde det slingrade sig bladet plötsligt runt käppen – otroligt snabbt! – och det hördes ett väsande ljud när käppens spets förångades.
Thor var chockad.
”Grämblad”, sa pojken. ”Gift. Om du rört vid den hade du inte haft någon hand längre.”
Thor såg sig omkring i grönskan med nyvunnen respekt. Han häpnade över vilken tur de haft som mött den här pojken.
De fortsatte vandringen och Thor och de andra höll händerna tätt intill kroppen. De försökte vara försiktigare nu med var de satte ned fötterna.
”Håll er nära varandra och följ exakt i mina fotspår”, sa pojken. ”Rör ingenting. Försök inte äta de där frukterna. Och lukta inte på de där blommorna heller – om ni inte vill tuppa av.”
”Vänta, vad är det där?”, frågade O’Connor och vände sig och såg på en stor frukt som dinglade från en gren och var lång, smal och blank och gul. O’Connor klev fram och sträckte sig mot den.
”NEJ!”, skrek pojken.
Men det var för sent. När O’Connor rörde den öppnade sig marken under deras fötter, och Thor kände hur han plötsligt rutschade nedför en brant av lera och vatten. De befann sig mitt i ett lerskred och kunde inte stanna.
De skrek och kanade i leran, många långa meter, rätt ned i djungelns svarta djup.
KAPITEL SJU
Erec satt till häst, drog tungt efter andan och förberedde sig att rida till anfall mot de tvåhundra soldater som ställt upp framför honom. Han hade kämpat tappert och lyckats besegra de första hundra – men nu var axlarna matta och händerna skakade. I sinnet var han redo att