Ärans Löfte . Морган Райс
TVÅ
Erec stod på krönet av kullen vid skogsranden och såg hären närma sig. Hans hjärta fylldes av eld. Han var född för en dag som den här. I vissa strider var gränsen mellan rätt och orättfärdigt suddiga – men inte den här dagen. Herren av Baluster hade skamlöst stulit hans brud och skrutit om det snarare än ursäktat sig. Han hade fått veta sitt misstag, fått chansen att rätta det, men vägrat. Och för det hade han fått betala. Hans män skulle ha låtit det räcka med det – särskilt nu när han ändå var död.
Men där kom de ridande, hundratals legosoldater i tjänst hos den där futtige borgherren – alla fast beslutna att ta död på Erec bara för att de en gång fått betalt för det. De sprängde fram, rustade i sitt gröna pansar, och när de närmade sig höjde de sina stridsrop. Som om det skulle skrämma honom.
Erec kände ingen fruktan. Han hade sett alltför många strider som den här. Och en sak hade han lärt sig: att aldrig frukta när han kämpade för det som var rätt. Rättvisan segrade inte alltid – men den gav sin förkämpe styrkan hos tio man.
Det var inte rädsla Erec kände när han såg de hundratals männen närma sig, fastän han visste att det förmodligen skulle bli hans sista dag. Det var förväntan. Han hade fått möjlighet att möta döden på det mest ärofulla vis, och det var en gåva. Han hade avlagt ett löfte om att hålla äran högst, och den här dagen verkade det som att det löftet skulle krävas in.
Erec drog svärdet och rusade nedför kullen till fots, rätt mot den framstormande hären. Han önskade mer än någonsin att han haft sin trogna springare – Warfkin – att rida med i striden. Men det gav honom ro att veta att Warfkin i samma stund bar Alistair tillbaks till Savaria, till säkerheten vid hertigens hov.
När Erec närmade sig soldaterna, knappt femtio meter bort, ökade han takten och sprang fortare, rätt mot riddaren som ledde i mitten. De saktade inte ned och det gjorde inte heller han, och han stålsatte sig inför sammandrabbningen.
Erec visste att han hade en fördel: det var omöjligt för trehundra män att rymmas på en så liten yta att alla kunde anfalla på samma gång. Han visste från sin träning att högst sex personer till häst kunde komma tillräckligt nära för anfall mot en man på en och samma gång. Som Erec såg det innebar det att oddsen inte var trehundra mot en – utan sex om en. Så länge han dräpte de sex män han hade framför sig så fanns en chans att vinna. Frågan var bara om han var tillräckligt uthållig.
När Erec rusade nedför kullen drog han det vapen från höften som han visste var bäst: ett stridsgissel med tio meter lång spikförsedd kedja och ett järnklot med nitar i änden. Det var ett vapen avsett för att gillra fällor på vägen – eller för en situation precis som den här.
Erec väntade till sista stund, tills hären inte kunde stanna, och så svingade han gisslet högt över huvudet och kastade det över slagfältet. Han siktade mot ett litet träd, och klotet virade sig runt stammen och kedjan sträcktes ut över fältet. Själv höll han med alla krafter fast i skaftet och kastade sig som en boll till marken för att undvika de spjut som snart skulle kastas mot honom.
Det var i rättan tid. Hären hann inte reagera. De såg kedjan i sista sekund och försökte hejda sina hästar – men de red för snabbt och det fanns ingen tid att stanna.
Hela det första ledet red in i spikkedjan som skar in i hästarnas framben och kastade ryttarna huvudstupa till marken. Hästarna vältrade fram ovanpå och dussintals män krossades i kaoset.
Erec hade inte tid att yvas över förödelsen: härens ena flank vände om och stormade fram mot honom med ett härskri, och Erec rullade upp på fötter för att möta dem.
Riddaren längst fram höjde ett kastspjut, men Erec drog nytta av sitt läge. Han hade ingen häst och kunde alltså inte möta männen i deras egen ögonhöjd, men däremot kunde han dra nytta av marken. Plötsligt kastade han sig ned, rullade fram och svepte med svärdet och högg benen av mannens häst. Hästen vek sig och mannen föll framstupa innan han kastat sitt vapen.
Erec rullade vidare och lyckades undvika de vilt stampande hovarna på de hästar som nu försökte undvika den häst som fallit framför dem. Många misslyckades och föll brakande till marken i ett moln av damm, där de låg som ett stockbröt till hinder för den framrusande hären.
Det var exakt vad Erec hoppats på: damm och förvirring och mängder av män som föll till marken.
Erec kastade sig på fötter och höjde svärdet till skydd mot ett hugg som kom mot hans huvud. Han snodde runt och parerade ett spjut, och så en lans och sedan en yxa. Han försvarade sig mot hugg som kom från alla håll, men han visste att det inte kunde fortsätta så. Om han alls skulle ha någon chans var han tvungen att anfalla.
Erec kom upp på knä och kastade svärdet som ett spjut. Det klöv luften och satte sig i bröstet på den närmaste angriparen, som spärrade upp ögonen och föll död på sidan av hästen.
Erec tog tillfället att kasta sig upp på mannens häst och rycka stridsgisslet ur händerna på honom innan han dog. Det var ett dugligt gissel, och just det var skälet till att Erec siktat in sig på mannen. Det hade ett långs silverfärgat skaft med beslag och meterlånga kedjor med tre klot med spikar i änden. Erec svingade det högt över huvudet, slog vapnen ur händerna på flera opponenter och svingade igen och slog dem av hästarna.
Nu granskade han slagfältet och såg att han gjort omfattande skada. Nästan hundra riddare var slagna. Men återstoden, nästan tvåhundra man, samlade sig igen till anfall – och de var alla fast beslutna.
Erec red ut på fältet för att möta dem – en man mot tvåhundra – och han höjde sitt eget stridsrop, lyfte stridsgisslet högre och bad Gud att hans styrka skulle räcka.
Alistair grät och höll sig fast med alla krafter i Warfkin som galopperade bort med henne längs den alltför bekanta vägen mot Savaria. Hon hade skrikit och sparkat hästen allt hon kunde, allt för att få den att vända om och tillbaka till Erec. Men den lyssnade inte. Hon hade aldrig mött en liknande häst – den lyssnade på sin herres befallning, utan att vika. Det var tydligt att den skulle föra henne dit Erec bestämt – och till sist gav hon upp inför faktumet att det inte var någonting hon kunde göra åt det.
Hon hade blandade känslor när hon red tillbaka in genom portarna till den stad där hon levt så länge som tjänare. Å ena sidan kändes det tryggt och bekant att vara där – men å den andra öppnade det minnen av värdshusvärden som hade förtryckt henne och allt annat som var fel med platsen. Hon hade sett så mycket fram emot att komma vidare i livet, att lämna den här platsen med Erec och börja ett nytt liv med honom. Hon kände sig förvisso säker här innanför murarna, men också alltmer orolig för Erec som var kvar därute, ensam mot en hel armé. Tanken fick henne att må illa.
När hon väl förstått att Warfkin inte skulle vända om insåg hon att det näst bästa var att finna hjälp till Erec. Erec hade bett henne att stanna här, i säkerheten innanför murarna – men det var det sista hon skulle göra. Hon var trots allt en kungadotter, och hon var inte den som vände ryggen från striden av rädsla. Erec hade mött sin like i henne: hon var lika ädel och beslutsam som han. Och hon skulle aldrig kunna leva med sig själv om något hände honom där borta.
Alistair var väl bekant med staden och styrde Warfkin i riktning mot hertigens slott – och nu när de väl var inom portarna så lyssnade djuret. Hon red fram till slottsporten, steg av och sprang förbi vakterna som försökte hindra henne. Hon slet sig förbi och rusade nedför de marmorkorridorer där hon lärt sig så väl att hitta som tjänare.
Alistair trycke till med axlarna mot de tunga dörrarna till kammarsalen, knuffade upp dem och störtade in i hertigens privata kammare.
Åtskilliga män ur rådet, alla i kungliga ämbetsdräkter, vände sig om och såg på henne. Hertigen satt i mitten, omgiven av flera riddare. De såg alla häpna ut. Uppenbarligen hade hon stört mitt i ett viktigt möte.
”Vem är du kvinna?”, ropade en.
”Vem