Ett Tappert Anfall . Морган Райс
upp till Andronicus att de kapitulerade, och gruppen hade gått upp tillsammans, utan några synliga vapen, på väg genom massorna av imperiesoldater för att formellt knäfalla inför Andronicus. Kendricks hjärta bultade för varje steg och han blev torr i halsen när han såg hur tusentals fiendesoldater omringade dem.
Kendrick och de andra hade övat sin plan, och när de närmade sig Andronicus och han med egna ögon fick se hur stor och vildsint han verkligen såg ut så bad han att den verkligen skulle fungera. Om inte så var det slut med dem.
De gick med klingande sporrar, tills en av Andronicus generaler klev fram – ett imponerande kreatur som blängde på dem – och satte en grov hand i bröstet på Kendrick. De fick stanna på ungefär sex meters håll från Andronicus, förmodligen som försiktighetsåtgärd. Soldaterna var klokare än vad Kendrick hade förutsett. Han hade hoppats att de skulle få gå ända fram till Andronicus, men det var uppenbarligen något som de inte skulle tillåta. Hans hjärta slog snabbare och han hoppades att avståndet inte skulle lägga hinder för planen.
Där blev de stående i tystnad, öga mot öga, tills Kendrick klarade strupen.
”Vi har kommit för att erkänna oss besegrade inför den store Andronicus”, förkunnade Kendrick med dånande stämma, i ett försök att låta så övertygande som möjligt där han stod med de andra, utan att röra sig och med blicken fästad på Andronicus.
Andronicus höjde en hand för att fingra på de krympta skallarna i halsbandet och såg ned på dem med något som liknade ett hångrin, eller kanske ett leende.
”Vi accepterar dina villkor”, fortsatte Kendrick. ”Vi erkänner oss besegrade.”
Andronicus böjde sig fram en aning där han satt på en stor stenbänk, och såg ned på dem med något som liknade ett leende.
”Det vet jag att ni gör”, sa han med en röst som mullrade över borggården. ”Var är flickan?”
Kendrick var förberedd på det.
”Vi har kommit som en trupp av våra högsta och mest dekorerade befäl”, svarade Kendrick. ”Först är vi här för att förkunna vår kapitulation. När det är klart följer de andra, med er tillåtelse.”
Kendrick kände att tillägget ”med er tillåtelse” lät bra. Det gjorde det hela mer trovärdigt. För länge sedan hade en av hans militära rådgivare lärt honom en viktig läxa: när man har att göra med narcissistiska befälhavare ska man alltid försöka tilltala deras ego. Det fanns ingen gräns för hur stora misstag som kunde begås av ett befäl som blev smickrat och fick höra hur fantastiskt han var.
Andronicus lutade sig tillbaks och reagerade knappt.
”Självklart gör de det”, sa Andronicus. ”I annat fall vore det oklokt av er att dyka upp här.”
Andronicus satt kvar och såg ned på dem, som om han försökte bestämma sig. Han verkade ana att något inte var som det skulle. Kendricks hjärta bultade.
Till sist, efter en lång väntan, verkade han ha bestämt sig.
”Stig fram och fall på knä”, sa han. ”Allihop.”
De andra såg på Kendrick, som nickade.
Alla tog ett kliv fram och föll på knä inför Andronicus.
”Upprepa efter mig”, sa befälhavaren. ”Vi, Silesias representanter…”
”Vi, Silesias representanter…”
”Kapitulerar härmed för den store Andronicus…”
”Kapitulerar härmed för den store Andronicus…”
”och svär lydnad till honom i resten av våra dagar och därutöver…”
”och svär lydnad till honom i resten av våra dagar och därutöver…”
”Och tjäna som slavar åt honom så länge vi lever…”
De sista orden var svåra att få fram för Kendrick, och han svalde hårt tills han slutligen upprepade dem, ord för ord:
”Och tjäna som slavar åt honom så länge vi lever…”
Det gjorde honom illamående att göra det, och det fick hjärtat att bulta i öronen. Äntligen var plågan av det över.
En spänd tystnad följde, och till sist log Andronicus brett.
”Ni MacGils är vekare än jag hade trott”, hånlog han fram. ”Det ska bli mig ett sant nöje att förslava er och lära er hur saker sköts i Imperiet. Gå nu och hämta flickan, innan jag ändrar mig och dräper er alla på fläcken.”
Kendrick såg hela sitt liv blixtra förbi för ögonen när han satt där på knä. Han visste att det här var ett av de avgörande ögonblicken i livet. Om allt gick som han hoppats så skulle han leva och en dag berätta om den här stunden för sina barnbarn. Om inte så skulle han ligga här som lik om bara några ögonblick. Han visste att oddsen var mot honom, men att det var en risk han var tvungen att ta. För sin egen skull, för huset MacGil, och för Gwendolyn. Det var nu eller aldrig.
I en snabb rörelse satte han handen i ryggen, drog ett kortsvärd som gömts under skjortan, ställde sig och skrek när han slungade det av alla krafter.
”ANFALL SILESIER!”
Kendricks svärd sköt snurrande genom luften, rakt mot Andronicus bröstkorg. Det var ett kraftfullt kast, väl riktat och djärvt nog att döda vilken krigare som helst.
Men Andronicus var inte vilken krigare som helst. Kendrick var någon meter för långt bort, och Andronicus var något för snabb. Han lyckades ducka undan i sista sekund. Ändå skrek han av smärtan när klingan gräste armen och drog blod, och därefter fortsatte den genom luften och dräpte generalen intill honom, där den satte sig i buken.
När Kendrick ropade utbröt kaos. Intill honom drog de andra sina dolda svärd och halshögg de soldater som stod intill. Brom drog en dolk ur bältet och högg bakom sig genom halsen på en soldat i närheten. Kolk slet loss en kort slunga från midjan, lade i en sten och kastade, med träff i huvudet på en avlägsen soldat som stod med en båge i handen, alldeles innan han avlossat. Godfrey kastade en dolk, men var inte lika träffsäker som de andra, och dolken missade sitt mål och satte sig istället i benet på en ung soldat.
Överallt hördes skriken från sårade imperiesoldater som inte förväntat sig attacken.
Som på en given signal dök det i samma ögonblick fram silesiska soldater från både marken och väggarna runt torget. De kastade sig fram med vilda stridsrop, siktade sina pilar och förmörkade himlen med dem. Tusentals pilar flög över borggården och fällde imperiesoldater åt alla håll. Soldaterna anfölls från alla sidor och visste inte vart de skulle vända sig, och i den panik som utbröt kom det sig att de ofta attackerade varandra.
Конец ознакомительного фрагмента.
Текст предоставлен ООО «ЛитРес».
Прочитайте эту книгу целиком, купив полную легальную версию на ЛитРес.
Безопасно оплатить книгу можно банковской картой Visa, MasterCard, Maestro, со счета мобильного телефона, с платежного терминала, в салоне МТС или Связной, через PayPal, WebMoney, Яндекс.Деньги, QIWI Кошелек, бонусными картами или другим удобным Вам способом.