Svärdsriten . Морган Райс

      "Kommandot från Rådet är att alla Imperiets fartyg till havs, ska återvända hem till våra hamnar på en gång."

      Generalens ögon stod vidöppna.

      "Men herre, denna order skulle lämna den stora Andronicus övergiven inne i Ringen, utan möjlighet att återvända hem."

      Romulus vände sig om och stirrade på honom, med kalla ögon.

      "Ifrågasätt aldrig mig", svarade han, med stål i rösten.

      Generalen böjde huvudet.

      "Naturligtvis inte, sir. Förlåt mig"

      Hans befälhavare vände och rusade ut, och Romulus visste att han skulle utföra hans order. Han var en trogen soldat.

      Romulus log inåt mot sig själv. Hur dåraktigt Rådet hade varit med att tro, att han skulle dröja sig kvar, och utföra deras order. De hade underskattat honom kolossalt. När allt kom omkring, hade de ingen makt att genomdriva sin degradering, och när de skulle komma underfund med det, skulle Romulus, medan han hade makten, verkställa tillräckligt med kommandon för att hindra dem från att få makt över honom. Andronicus var stor, men Romulus var större.

      En man stod i utkanten av torget, klädd i en lysande grön dräkt, med huvan nerdragen, avslöjande ett brett, platt gult ansikte med fyra ögon. Mannen hade långa smala händer, fingrar lika långa som Romulus arm, och väntade tålmodigt. Han var en Wokable. Romulus tyckte inte om att ta itu med denna ras, men under vissa omständigheter var han tvingad—och detta var ett av dessa tillfällen.

      Romulus gick bort till Wokable,  och en kuslig våg av obehag kunde kännas på flera meters håll, när varelsen stirrade tillbaka på honom med sina fyra ögon. Det sträckte ut ett av sina långa fingrar och rörde vid hans bröst. Romulus stannade, kall av kontakten från det slemmiga fingret.

      "Vi har hittat vad du har skickat oss att söka efter" sa varelsen. Wokablen gjorde ett udda gurglande ljud långt nere i halsen. "Men det kommer att kosta dig dyrt."

      "Jag kommer inte att betala något," sade Romulus.

      Varelsen stannade upp, som om det beslutade sig.

      "Du måste komma ensam."

      Romulus funderade.

      "Hur vet jag att du inte ljuger?" frågade Romulus.

      Varelsen lutade sig tillbaka och kom närmast det man skulle kunna kalla för ett leende. Romulus hade önskat att han inte log. Det avslöjade hundratals vassa, små tänder i dess rektangulära käke.

      "Du behöver inte", sade det.

      Romulus såg in alla dess ögon. Han visste att han borde inte lita på denna varelse. Men han var tvungen att pröva. Priset han skulle få, var för stort för att ignoreras. Det var priset Romulus hade letat efter i hela sitt liv: det mytomspunna vapnet, som legender hade haft, skulle kunna sänka Sköld och tillåta honom att korsa klyftan.

      Varelsen vände ryggen åt honom och började gå därifrån, och Romulus stod där och såg efter det.

      Till slut följde han efter.

      KAPITEL ELVA

      Gwendolyn red på ryggen av Mycoples, bakom Thor, höll om honom hårt, med vinden rusande genom hennes hår. Det var kallt, men det kändes så uppfriskande. Hon började känna sig levande igen.

      I själva verket hade Gwendolyn aldrig känt sig så lycklig som hon gjorde nu. Allt kändes rätt i världen igen. Hon kunde känna sitt barn, sparkande i magen, och kunde känna sin glädje över att vara nära Thor. Gwen brann av längtan att berätta nyheten för Thor, men hon väntade på det perfekta ögonblicket. Och ända sedan de hade lämnat Tillflyktens torn, hade de inte haft ledig stund för att kunna tala med varandra.

      Det hade varit en virvelvind av strider och äventyr, två av dem flygande på Mycoples, Gwendolyn tittade med vördnad när besten utplånade stora antal av Andronicus män. Hon tyckte inte synd om dem. Tvärtom kände hon sig nöjd, kände att hennes hämndbegär långsamt hade uppfyllts. Med varje Imperiesoldat dödad, med varje stad och by de befriat, kände hon att fel hade gjorts rätt. Efter alla nederlag, efter att ha sett sitt hemland förstöras, kändes det bra att äntligen vara en vinnare.

      Efter befriandet av Vinesia, började Kendrick och hans män sin resa tillbaka till Silesia. Gwendolyn och Thor hade beslutat att flyga tillbaka på egen hand och möta dem där. Med Mycoples, var de så mycket snabbare än hästarna och hade gott om tid över. Tor hade dirigerat Mycoples att ta dem på en flygtur runt Västra Kungariket. När de flög, tittade Gwen ner med tillfredsställelse över att se massor av Andronicus män utplånade, liggande på marken överallt från Högländerna till klyftan. Det Västra kungariket, som hon var så lättad över att se, var helt gratis.

      Naturligtvis förblev halva Imperiets armé kvar på andra sidan av Högländerna, men Gwendolyn var inte orolig för det nu. Av att se de enorma skador Thor hade tillfogat denna dag blev det helt uppenbart för henne, att de kunde utplåna resterna av Andronicus män nästa gång. Andronicus skulle inte ha något annat val nu, än att kapitulera, eller att lida nederlag.

      För första gången, hon kunde inte komma ihåg på hur länge, fanns det inte längre något behov av att oroa sig. Nu var det dags att fira. Mycoples flaxade med sina stora vingar och Gwendolyn granskade henne i förundran, fortfarande hade hon svårt att förstå att hon verkligen red på ryggen av en drake.

      Hon höll sig fast i Thor när de tog den romantiska åkturen runt hela Ringen, tittade ner på berg och dalar och böljande kullar, och såg dessa för första gången ur detta perspektiv. De nådde klyftan och i fjärran kunde hon upptäcka det glittrande gula av Tartuvian vid horisonten. De vände och flög längs klyftans kant, och hon tappade andan, när hon såg det ur detta perspektiv, dess virvlande dimma glödde i solnedgångarna. Det verkade lika enormt som världen.

      De vände och tog kurs mot Silesia, och Gwens hjärta dunkade vid tanken på att återförenas med hela sitt folk. Innan Thor ankomst, hade hon varit rädd att återvända, för att möta sitt folk. Men nu, kände hon inte längre någon skam; tvärtom, hon kände sig fylld av glädje och även stolthet. Argons visdomsord hade äntligen sjunkit in, och hon hade äntligen insett att det som hänt henne, hade inget att göra med vem hon var, att det inte var definitionen av henne. Hela hennes liv låg framför henne, och hon hade makt att välja, om hon ville leva sitt liv i lycka eller låta livet vara förstört. Hon hade bestämt sig för att leva. Det var den bästa hämnden. Hon skulle inte tillåta att något tog ner henne.