En Kamp Om Ära . Морган Райс
Någon måste ha sett ned från ovan och velat hjälpa dig.”
Gwen visste att det verkligen var så när hon hörde de orden. Det fick henne genast att tänka på deras far. Solstrålarna föll starkare in genom fönstren, och hon kände närvaron av sin far i dem. Han hade velat att Godfrey skulle leva.
”Det var rätt åt dig”, sa Gwen med ett leende. ”Du hade lovat att hålla dig borta från öl. Och se vad som hände.”
Han vände sig och såg på henne, och hon såg livet återvända i kinderna på honom och kände sig otroligt lättad. Godfrey var tillbaks.
”Du räddade livet på mig”, sa han uppriktigt till henne.
Han vände sig mot Illepra.
”Det gjorde ni båda”, fortsatte han. ”Jag vet inte hur jag skall kunna återgälda det.”
När han såg på Illepra var det något Gwen märkte – något i hans blick, något mer än bara tacksamhet. Hon vände sig och tittade på Illepra och såg att hon rodnade och tittade ned i golvet – och Gwen insåg att de tyckte om varandra.
Illepra vände sig hastigt om och korsade rummet och ställde sig med ryggen mot dem, upptagen med att blanda olika drycker.
Godfrey tittade på Gwen.
”Gareth?”, frågade han, plötsligt allvarlig.
Gwen förstod vad han frågade, och nickade till svar.
”Du har tur som inte är död”, sa hon. ”Firth är det.”
”Firth?” Godfrey höjde rösten av förvåning. ”Död? Men hur?”
”Han hängdes på galgbacken”, sa hon. ”Tanken var att du skulle följa efter.”
”Och du då?”, frågade Godfrey.
Gwen ryckte på axlarna.
Han planerar att gifta bort mig med. Till Nevarerna. De lär till och med vara på väg för att hämta mig.”
Godfrey satte sig upp, chockerad.
”Det kommer jag aldrig att tillåta!”, ropade han.
”Inte jag heller”, svarade hon. ”Jag kommer på något.”
”Men utan Firth har vi inga bevis”, sa han. ”Vi har inga möjligheter att få stopp på honom. Gareth kommer att gå fri.”
”Vi hittar ett sätt”, svarade hon. ”Vi hittar—”
Plötsligt fylldes stugan med ljus, när dörren öppnades och Akorth och Fulton klev in.
”Min fru…”, började Akorth, och vände sig sedan om när han fick syn på Godfrey.
”Du din lilla horunge!”, ropade Akorth av glädje till Godfrey. ”Jag visste det! Du fuskade dig fram i livet, och jag visste att du skulle fuska bort döden också!”
”Jag var säker på att det skulle till mer än ett stop öl för att få död på dig!”, tillade Fulton.
Akorth och Fulton sprang fram, och Godfrey hoppade upp ur sängen och de omfamnade alla varandra. Så vände sig Akorth med allvarlig min mot Gwen.
”Min fru, jag beklagar att vi måste störa, men vi har sett en trupp soldater vid horisonten. De är på väg hit i denna stund.”
Gwen såg oroad på honom, sprang ut med de andra i hälarna, duckade under dörren och kisade i det starka solskenet.
De stod därutanför och Gwen blickade mot horisonten och såg en liten grupp ur Silvergardet rida mot stugan. Det var sex män som red för fullt, och det var ingen tvekan om vart de var på väg.
Godfrey sträckte sig efter sitt svärd, men Gwen lade en lugnande hand på hans handled.
”Det där är inte Gareths män – det är Kendricks. Jag är säker på att de kommer med fredliga avsikter.”
Soldaterna nådde fram till dem, och utan att vänta satt de av från hästarna och knäföll framför Gwendolyn.
”Min fru”, sa den främste av soldaterna. ”Vi kommer med storartade nyheter. Vi har tvingat McClouds på reträtt! Er bror Kendrick är oskadd och har bett mig att ge er ett meddelande: Thor lever.”
Gwen brast ut i gråt, överväldigad av tacksamhet och lättnad och steg fram och kramade om Godfrey, som kramade henne tillbaks. Hon kände det som om hon fått livet tillbaka igen.
”De återvänder under dagen”, fortsatte budbäraren, ”och det blir stor fest i Kungsgård!”
”Storartade nyheter, utan tvekan!”, utropade Gwen.
”Min fru”, hördes en annan djup röst, och Gwen tittade dit och fick se en adelsman och känd krigare, Srog. Det var en man hon känt sedan sin ungdom och han var klädd i de typiska röda färger som man bar i Västern. Han hade stått hennes far nära. Han föll på knä framför henne, och det gjorde henne förlägen.
”Jag ber er, min herre”, sa hon. ”Fall inte på knä framför mig.”
Han var en känd och mäktig herreman med tusentals soldater under sitt befäl och en egen stad under sitt välde, Silesia, Västerns starka fort, byggt på en klippa på kanten av Klyftan. Staden var nästan ointaglig, och han var en av de få män som hennes far någonsin litat på.
”Jag har kommit ridande med dessa män eftersom jag hört att stora förändringar är i färde i Kungsgård”, sa han insiktsfullt. ”Tronen vacklar. Det behövs en ny regent – en sann och pålitligt regent – i dess ställe. Jag har nåtts av budet att er far önskade att ni skulle regera. Er far var som en bror för mig, och hans ord är min lag. Om det var hans önskan, då är det min. Jag har kommit för att låta er veta att om ni härskar, då kommer mina män svära trohet till er. Jag skulle uppmana er att handla snabbt. Dagens händelser har bevisat att Kungsgård behöver en ny regent.”
Gwen blev stående, häpen, utan att riktigt veta vad hon skulle svara. Hon kände sig djupt rörd och ödmjuk och stolt, men också överväldigad och ute på djupt vatten.
”Jag tackar er, min herre”, sa hon. ”Jag är tacksam för era ord, och ert erbjudande. Jag skall noga överväga det. Men nu vill jag endast hälsa min bror välkommen tillbaka – och Thor.”
Srog böjde huvudet, och borta vid horisonten hördes en trumpetfanfar. Gwen tittade upp och kunde redan se dammolnet: en väldig armé närmade sig. Hon lyfte en hand för att skymma solen, och det sjöng i hjärtat på henne. Till och med härifrån kände hon vilka det var. Det var Silvergardet, kungens män.
Och ridande i deras tät var Thor.
Kapitel elva
Thor red med armén, tusentals soldater på väg som en man tillbaks till Kungsgård, och han kände sig stolt över segern. Han kunde knappt ta in vad som hänt. Han var stolt över vad han uträttat, stolt att han i den mörkaste stund av striden inte hade gett vika för sin rädsla, utan stannat och mött krigarna ansikte mot ansikte. Och han var chockad över att ha överlevt.
Hela striden kändes så overklig. Han var oerhört tacksam att han lyckats frammana sina krafter – men också förvirrad, eftersom krafterna inte alltid fungerade. Han förstod sig inte på dem, och vad värre var: han visste inte var de kom ifrån eller hur han skulle styra dem. Det fick honom att inse mer än någonsin att han måste lära sig lita även på sina mänskliga färdigheter, och bli den bäste kämpe, den bäste krigare han någonsin kunde bli. Han började förstå att för att bli den bäste krigare han kunde så behövdes båda hans sidor – kämpen, och trollkarlen – om det nu var vad han var.
De red hela natten mot Kungsgård. Thor var nu totalt utmattad, men också upprymd. Den första solen bröt fram över horisonten, och himlens stora tavla bredde ut sig med en palett av gult och skärt, och han kände det som om han såg världen för första gången. Han hade aldrig känt sig så levande. Han var omgiven av sina vänner, av Reece, O’Connor,