En Kamp Om Ära . Морган Райс
åt annat håll. Han hade fått en ny aning i tankarna, en misstanke att alltsammans ordnats för att leda en grupp av hans män åt sidan, för att ligga i bakhåll för dem. Han såg överallt och undrade vilka som saknades.
Och så slog det honom. Det var en som saknades. Hans väpnare.
Thor.
Kapitel sex
Thor satt kvar på hästen, på krönet av kullen, med de andra legionärerna och Krohn vid sin sida och blickade ut över den chockerande syn som bredde ut sig framför honom: McClouds trupper sträckte sig så långt ögat kunde nå, alla till häst. En väldig här bredde ut sig där framme och väntade på dem. De hade förts i en fälla. Forg måste ha lett dem dit med avsikt. Han hade förrått dem. Men varför?
Ett väldigt härskri steg upp från McClouds, som plötsligt anföll. De var bara några hundra meter bort, och kom snabbt närmare. Thor såg sig över axeln, men det fanns inga förstärkningar i närheten. De var fullständigt ensamma.
Thor visste att de inte hade annat val än att sätta upp sitt sista försvar här, uppe på den lilla kullen vid den övergivna fästningen. Det var omöjliga odds, och det fanns ingen möjlighet för dem att segra. Men om han nu skulle dö här, då skulle ha dö tappert och ansikte mot ansikte med fienden som en man. Så mycket hade han lärt av Legionen. Att fly var ingen möjlighet: Thor beredde sig på att dö.
Han vände sig och såg i sina vänners ansikten, hur de var bleka av rädsla, och han såg döden i deras ögon. Men till deras heder behöll de alla sitt mod. Ingen av dem ryggade tillbaks, fastän hästarna stegrades sig oroligt eller försökte vända och fly. Legionen var en enhet nu. De var mer än vänner: de hundra dagarna hade gjort dem till bröder. Ingen av dem skulle lämna den andre. De hade svurit en ed, och deras ära stod på spel. Och för Legionen var äran heligare än blod.
”Mina herrar, vi ser ut att stå inför strid”, sa Reece långsamt, samtidigt som han satte handen till bältet och drog sitt svärd.
Thor drog fram slungan. Han ville ta ned så många som möjligt innan de hann fram. O’Connor drog sitt kortspjut, samtidigt som Elden slet upp sitt kastspjut, Conval en kasthammare och Conven en kasthacka. De andra pojkarna som Thor inte kände från Legionen drog sköldar och svärd. Thor kände skräcken i luften, och när dånet från hovarna växte allt högre, som åska som snart skulle slå ned, kände han den själv. Thor visste att de behövde en strategi – men han visste inte vilken.
Krohn morrade intill Thor, och han inspirerades av leopardens avsaknad av rädsla: inte en enda gång gnällde han eller såg sig över ryggen. Istället reste han raggen i nacken och klev fram några steg, som för att möta hären på egen hand. Thor visste att han funnit en sann vapenbroder i Krohn.
”Tror du att de andra kommer till undsättning?”, frågade O’Connor.
”Inte i tid”, svarade Elden. ”Vi har lurats i en fälla av Forg.”
”Men varför?”, frågade Reece.
”Jag vet inte”, svarade Thor, och fick hästen att ta ett steg framåt, ”men jag har en obehaglig känsla av att det har med mig att göra. Någon vill se mig död.”
”Men varför?”, frågade Reece.
Thor ryckte på axlarna. Han visste det inte själv, men han anade att allt hade att göra med ränkerna i Kungsgård, och med mordet på kung MacGil. Sannolikt var det Gareth. Kanske såg han Thor som ett hot.
Thor mådde illa över att han försatt sina vapenbröder i fara, men det var inget han kunde göra åt det nu. Allt han kunde göra var att försöka försvara dem.
Thor fick nog. Han skrek och sporrade hästen och kastade sig fram i galopp, fram före de andra. Han kunde inte bara vänta där på att hären skulle hinna fram, vänta där på döden. Han skulle ta de första slagen, kanske till och med avleda några från sina vapenbröder och ge dem en chans att fly om de valde att göra det. Om det här nu var slutet så skulle han möta det utan fruktan, och med ära.
Han skälvde inombords men vägrade visa det. Thor galopperade längre och längre bort från de andra, rusande nedför kullen mot den annalkande armén. Bredvid sprang Krohn, inte ett steg efter.
Thor hörde ett rop bakom sig, från de andra legionärerna som rusade ikapp. De var knappt tjugo meter efter, och de galopperade, skrikande sina stridsrop. Thor var fortsatt i täten, men det kändes bra att ha dem med sig.
Framför Thor bröt sig en trupp män från McClouds lös från hären, kanske femtio män som satte av direkt mot Thor. De var kanske hundra meter bort och närmade sig snabbt, och Thor satte en sten i slungan, siktade, och kastade. Han siktade in sig på den främste bland krigarna, en stor karl med silverglänsande bröstharnesk – och det var en perfekt träff. Han träffade i halsgropen, precis mellan rustningsplåtarna, och mannen föll från hästen och landade på marken framför de andra.
Hans häst föll samtidigt med honom, i vägen för dussintals av de andra hästarna, som trängdes, snubblade och kastade fler soldater med ansiktena först mot marken.
Innan de hunnit reagera hade Thor lagt i ytterligare en sten och kastat. Återigen träffade han rätt, i en av de främsta krigarnas tinning, som blottats av ett höjt visir. Han föll vid sidan av hästen, in i flera andra krigare, och de föll som dominobrickor.
Ett kastspjut flög förbi vid sidan av huvudet när Thor galopperade fram, och sedan en kasthacka, och han förstod att hans legionsbröder understödde honom. Även de siktade väl, och vapnen sänkte McClouds till marken med dödlig precision, och flera andra föll när deras hästar kom i vägen.
Thor jublade över att se att de redan tagit itu med dussintals av McClouds soldater, några med direkta träffar, men de flesta genom hästarnas fall. Förtruppen om femtio man låg nu på backen i ett moln av damm.
Men McClouds armé var väldig, och nu var det deras tur att ge igen. När Thor var inom trettio meters avstånd lossade flera av dem sina kastvapen. En kasthammare for rakt mot hans ansikte, och Thor duckade i sista sekund, med den vassa eggen susande förbi, bara centimeter från örat. Ett spjut kom flygande lika snabbt, och gräste precis hans rustning – rena turen. Och en kasthacka sköt fram mot ansiktet, men Thor lyckades få upp skölden och blockera. Hackan satte sig i skölden, och Thor slet loss den och kastade tillbaks mot den anfallande soldaten. Hackan grävde sig djupt in i bröstet på mannen, rakt genom ringbrynjan. Han skrek ut och föll död över sin häst.
Thor fortsatte framåt. Han sprängde rätt in i härens mitt, rakt in i ett hav av soldater, beredd att möta döden. Han skrek och höjde sitt svärd och ännu ett stridsrop, och bakom honom hörde han sina vapenbröder göra detsamma.
De smällde ihop i ett slammer av vapen. En väldig, fullvuxen krigare anföll, höjde en tvåhandsyxa och högg ned mot Thors huvud. Thor duckade, och eggen slant och högg in buken på soldaten när han red förbi. Mannen vrålade och sjönk fram över hästen. I fallet tappade han yxan, som flög iväg in i en av McClouds hästar, som gnäggade, stegrade sig och välte flera andra soldater till marken.
Thor fortsatte framåt, rakt genom massan av McClouds soldater, förbi hundratals av dem, och högg sin väg fram där de en efter en kom efter honom med svärd, yxor och klubbor. Han blockerade med skölden eller duckade, riposterade, snodde runt och galopperade förbi. Han var för snabb, för smidig för dem, och det hade de inte väntat sig. Som en väldig armé hade de ingen chans att manövrera lika snabbt som honom.
Runtom honom steg ett väldigt brak av metall när slag haglade ned från alla håll. Han blockerade det ena efter det andra med skölden och svärdet. Men han kunde inte stoppa dem alla. Ett svärdshugg gräste hans axel, och han skrek av smärtan när det drog blod. Lyckligtvis var det inte djupt, och det hindrade honom inte från att kämpa. Han fortsatte att slå tillbaks.
Thor var omringad av McClouds och slogs med båda händer, men snart – när hans kamrater hann fram – lättnade slagen. Ljudet av skrällande metall var öronbedövande när McClouds män slogs mot pojkarna,