De Tappras Uppkomst . Морган Райс
att prenumerera, besök: www.morganricebooks.com
Copyright © 2015 av Morgan Rice
Alla rättigheter reserverade. Förutom vad som tillåts av U.S. Copyright Act från 1976, inga delar av denna publicering får reproduceras, distribueras eller överföras i någon form eller på något sätt, eller lagras i en databas eller söksystem, utan tillstånd av författaren.
Denna e-bok är licensierad för din personliga underhållning endast. Denna e-bok får inte återförsäljas eller ges bort till någon annan. Om du vill dela denna bok med en annan person, var vänlig köp en ytterligare kopia per mottagare. Om du läser denna boken utan att ha köpt den, eller om den endast inte köptes för dig, var då vänlig och återlämna den och köp en egen kopia. Tack för att du respekterar det hårda arbetet från denna författaren.
Detta är ett skönlitterärt verk. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, evenemang, och händelser är antingen från författarens fantasi eller används litterärt. Någon likhet till verkliga personer, levande eller döda, är bara slumpartat.
Jacket image Copyright St. Nick, använd under licens från Shutterstock.com.
CONTENTS
“Fega dör många gånger före deras död;
De tappra känner bara smaken av döden en gång.”
--William Shakespeare
Julius Caesar
KAPITEL ETT
Kyra gick sakta genom massakern, snön knastrade under hennes skor, som tog in förödelsen som draken hade lämnat efter sig. Hon var helt stum. Tusentals av kungens män, de flesta fruktade från Escalon, låg döda framför henne, utplånade på direkten. Förkolnade kroppar låg rykande runt om henne, snön smälte under dem, deras ansiktskonturer visade smärta. Skelett, som låg vridna i onaturliga positioner, greppade fortfarande sina vapen med sina beniga fingrar. Få lik stod fortfarande upp, deras kroppar var fortfarande vertikala, som om de kollade upp mot himlen för att se vad det var som dödade dem.
Kyra stannade bredvid en, kollade på det med förundran. Hon sträckte på sig och tog på det, hennes fingrar smekte bröstkorgen, och hon kollade med förundran på när det smulades ihop, rasslade ner i marken i en hög av ben, svärdet föll harmlöst vid dess sida.
Kyra hörde ett gällt skrik ovanför henne och böjde på nacken för att se Theos, cirkulerande högt ovan, som andades flammor som om han fortfarande inte var nöjd. Hon kunde känna vad han kände, känna ilskan bränna i ådrorna, hans lust att förstöra hela Pandesia—ja, till och med hela världen—om han kunde. Det var en djurisk ilska, en ilska som inte visste några gränser.
Ljudet av kängor i snön tog henne tillbaka, och Kyra kollade bakåt för att se sin fars män, ett dussin av de, gå igenom, tog in förstörelsen med chockade ögon. Dessa krigshärdade män hade tydligen aldrig sett en syn lik denna; till och med hennes far, som stod bredvid, tillsammans med Anvin, Arthfael och Vidar, såg chockad ut. Det var som att gå genom en dröm.
Kyra märkte hur dessa tappra krigare gick från att söka i skyarna, till att kolla på henne, de hade en känsla av förundran i