Återvändningsgränd. Блейк Пирс
det inte var en stor grej att ställa in en dejt, så tänkte hon inte låta honom ha någon påverkan över henne över huvud taget.
Hon ringde Moultons nummer och när det gick direkt till röstbrevlådan, lämnade hon ett meddelande med förslag på restaurang. Sedan tog hon en snabb dusch och klädde på sig. Samtidigt som hon drog på sig ett par byxor ringde mobilen. Hon såg Moultons namn på displayen och misstänkte genast det värsta.
Han har ångrat sig. Han ringer för att ställa in.
Hon trodde verkligen att han skulle göra det när hon svarade. “Hallå?”
“Så ja, japanskt låter bra”, sa Moulton. “Nu kanske det märks direkt hur ovan jag är, men jag gör inte det här så ofta. Så jag vet inte om jag borde komma och hämta dig eller om vi bara ska ses där...?”
“Du får gärna hämta mig, om det funkar för dig”, sa hon, och tänkte på hur skitig hennes bil var. “Det finns ett ganska bra ställe inte så långt härifrån.”
“Låter bra”, sa han. “Då ses vi då.”
…Jag gör inte det här så ofta. Trots att han hade sagt det själv, tyckte Chloe att det verkade osannolikt.
Hon klädde på sig, fixade lite med håret och väntade på att det skulle knacka på dörren.
Kanske kommer det vara din pappa igen, sa hon till sig själv. Men om hon skulle vara ärlig så var det inte hennes röst hon hörde. Det var Danielles röst, nedlåtande och självsäker.
Jag undrar om hon vet att han kommit ut, tänkte Chloe. Herregud, hon kommer bli fullständigt galen.
Hon hade inte tid att tänka mer på det, för det knackade på dörren. Hon stelnade till av skräck och tänkte att det var hennes pappa. Ett ögonblick kunde hon inte röra på sig. Men sedan mindes hon att Moulton hade varit precis lika obekväm som hon hade varit, utanför skjutbanan, och insåg hur otroligt gärna hon ville se honom – speciellt med tanke på hur de senaste timmarna hade sett ut.
Hon öppnade dörren med sitt bästa leende. Moulton log också. Kanske var det för att de sällan sågs utanför jobbet, men Chloe slogs av hur sexigt hans leende var. Det hjälpte också att han såg otroligt snygg ut på ett avslappnat sätt, i skjorta och ett par fina jeans.
“Redo?” frågade han.
“Absolut”, sa hon.
Hon stängde dörren bakom sig och de gick ut i hallen. Återigen uppstod samma tystnad mellan dem, vilket fick henne att önska att de hade kommit lite längre. Även någonting så enkelt och oskyldigt som att ta henne i handen... hon behövde någonting.
Hon insåg att denna intensiva längtan av närhet berodde på att hon hade blivit så starkt påverkad av det oväntade besöket.
Och det kommer bara bli värre nu när han är ute ur fängelset, tänkte hon, medan hon och Moulton tog hissen ner till lobbyn.
Men hon skulle inte låta honom förstöra den här dejten.
Hon tryckte undan alla tankar på sin pappa, när hon och Moulton steg ut i den varma kvällsluften. Och till hennes förvåning funkade det faktiskt.
I alla fall för stunden.
KAPITEL TRE
Den japanska restaurangen hon hade valt var ett Hibachi ställe, med stora öppna grillar som fascinerade grupper kunde samlas runt och bevittna kockarnas konstnärliga framfart. Chloe och Moulton valde ett bord i den tysta, mer privata delen av restaurangen. När båda hade satt sig ner insåg hon till sin lättnad att det kändes naturligt att sitta där med honom. I tillägg till den fysiska attraktionen, hade hon också gillat Moulton som person redan från början. Han hade livat upp den annars utmanande dagen, då hon hade blivit förflyttad från den Kriminaltekniska Expertgruppen till Programmet för Gripanden av Våldsamma Gärningsmän. Och där satt han nu och fortsatte underlätta de jobbigare aspekterna av hennes liv.
Hon ville inte förstöra kvällen genom att prata om det, men hon visste också att det bara skulle vara distraherande om hon inte fick ur sig det.
“Så”, sa Moulton och öppnade sin meny. “Det var inte konstigt att jag bjöd ut dig?”
“Det beror nog på vem du frågar”, sa hon. “Direktör Johnson kanske inte tycker det är världens bästa idé. Men, för att vara ärlig”, sa hon, “hade jag hoppats att du skulle göra det.”
“Jaha, så du är traditionell på det sättet? Du hade inte kunnat bjuda ut mig då? Du var tvungen att vänta på mig?”
“Kanske inte så väldigt traditionell, men mer sårad från ett tidigare förhållande. Vilket jag kanske ska nämna. Upp till ungefär sju månader sedan var jag förlovad.”
Chocken i hans ansikte var bara tillfällig. Lyckligtvis såg hon inga spår av rädsla eller obehag. Innan han hann kommentera, kom servitrisen fram till bordet för att ta deras beställning. De beställde båda en Sapporo, snabbt och enkelt, för att inte tappa konversationens momentum.
“Kan jag få fråga vad som gick fel?” frågade Moulton.
“Det är en lång historia. Den förkortade versionen är att mannen var arrogant och oförmögen att klippa navelsträngen. Och när jag plötsligt hade en FBI-karriär framför mig var han inte så väldigt stödjande. Han var heller inte något stöd när det gällde mina egna familjeproblem...”
Då insåg hon att han förmodligen kände till en del av hennes förflutna. När hon hade tagit sig an fallet, och avslöjat vem som egentligen hade mördat hennes mamma, sista året på akademin, hade det så klart spridits en del rykten bland hennes kollegor.
“Jo, jag hörde lite om det där...”
Han lät kommentaren hänga i luften. Chloe tog det som att han erbjöd sig att lyssna utifall hon ville berätta mer om det. Men att det också var ok för honom om hon inte hade lust att prata om det. Och i den stunden, med tanke på allt som surrade i hennes huvud, tänkte hon att det var lika bra. Ingen idé att skjuta upp det, tänkte hon.
“Jag ska skona dig från detaljerna just nu, men jag kanske borde berätta att jag träffade min pappa idag.”
“Så han är ute nu?”
“Ja, och jag tror att det är mestadels tack vare mina upptäckter, som jag har gjort under de senaste månaderna, angående mordet på min mamma.”
Moulton fick tänka till ett slag innan han visste vad han skulle säga. Han tog några klunkar av sin öl för att vinna lite tid. Sedan kom han med det bästa svaret han kunde tänka på.
“Mår du ok?”
“Jag tror det. Det var bara väldigt oväntat.”
“Chloe, vi behövde inte gå ut ikväll. Jag hade förstått om du hade velat ställa in.”
“Jag gjorde nästan det. Men jag ville inte ge honom kontroll över ännu en del av mitt liv.”
Han nickade och under tystnaden som följde gick de igenom sina menyer. Det var fortfarande tyst vid boret när samma servitris kom fram för att ta deras beställning. När hon hade lämnat bordet böjde sig Moulton lite över bordet och frågade: “Vill du prata om det eller ska vi ignorera det?”
“Jag tror att jag helst bara ignorerar det just nu. Så länge du vet att jag kanske känner mig lite distraherad ikväll.”
Han log och reste sig sakta upp från stolen. “Det är förståeligt. Men låt mig prova en grej bara, om det är ok.”
“Vadå?”
Han tog ett stort steg mot henne, böjde sig ner och kysste henne. Först ryckte hon till lite, eftersom det kom som en överraskning. Men när hon insåg