Om hon visste. Блейк Пирс
AV FBI-AGENT KATE WISE.
Rent hälsomässigt hade hon åtminstone tjugo år till i sig—fyrtio om hon kunde härda nog att hålla döden på avstånd. Så, säg trettio. Trettio år, innan hon kolade av vid åttiofem…Trettio år var länge. Man hann göra mycket på sådan lång tid. Åtminstone en tredjedel kunde ägnas åt något riktigt produktivt innan åldern började riva ned henne på riktigt.
Frågan var förstås var hon skulle hitta något att göra med alla dessa år.
Trots att hon hade sitt rykte som en av de skarpaste i byrån under det senaste decenniet, hade hon ingen aning om var hon kunde börja leta.
***
Förutom skyttebanan och hennes nästintill frenetiska läsvanor hade Kate också rutinen att veckovis fika med tre andra kvinnor. De skämtade om sig själva och hur de hade skapat ”den sorgligaste klubben någonsin”: fyra pensionerade kvinnor utan någon som helst aning om hur de skulle fördriva sin nyfunna fritid.
Dagen efter sin uppenbarelse var Kate på väg till deras vanliga fik. Inte nog med att det var ett mysigt familjeägt ställe där kaffet var betydligt bättre än den kostsamma sörjan på Starbucks, det var även en frizon från tonåringar och fotbollsmorsor.
Deras stammisbord fångade Kates blick innan hon nått fram till kassan. Två av tre väninnor var redan på plats och vinkade glatt mot henne.
Kate beställde sin hasselnötsbrew och slog sig ned bland sina vänner. Bredvid henne var Jane Patterson, en femtiosjuåring inne på sin sjunde månad som pensionerad efter att ha hoppat fram och tillbaka mellan företag, som anbudsansvarig för en statlig telekommunikationsfirma. Mittemot henne satt Clarissa James; före detta deltidsanställd kriminologiprofessor, numera heltidspensionerad, sedan lite över ett år tillbaka. Den fjärde medlemmen i deras sorgsna lilla klubb—femtiofemåriga, nyligen pensionerade Debbie Meade—hade ännu inte dykt upp.
Konstigt, tänkte Kate, Deb är vanligtvis den första på plats.
Så fort hon hade satt sig blev Jane och Clarissa märkbart stela. Det var särskilt underligt då Clarissa alltid brukade vara så livlig. Till skillnad från Kate hade Clarissa fattat stort tycke för livet som pensionerad. Kate antog att det hjälpte att Clarissa var gift med en drygt tio år yngre man som tävlade i simning på sin fritid.
”Vad är det med er?” frågade Kate. ”Ni vet att jag kommer hit för att daska upp mig, eller hur? Ni ser ju ledsna ut.”
Jane och Clarissa gav varandra blickar som Kate hade sett otaliga gånger förut. Under sin tid som FBI-agent hade hon sett den i vardagsrum, förhörsrum och i väntrum på sjukhus. Det var den blick som utan ett ord frågade: Vem ska berätta för henne?
”Vad är det?” sa Kate.
Plötsligt blev Debs frånvaro väldigt markant.
”Det är Deb,” sa Jane, som för att bekräfta Kates rädsla.
”Tja, inte Deb specifikt,” la Clarissa till, ”Men hennes dotter, Julie. Har du träffat henne?”
”En gång, tror jag,” sa Kate. ”Vad har hänt?”
”Hon är död,” sa Clarissa. ”Mördad. De vet inte vem som gjorde det än.”
”Herregud,” sa Kate, genuint bedrövad över sin väns situation. Hon hade känt Deb i femton år sedan de möttes på Quantico. Kate hade vikarierat för nyanställda fältagenter och Deb jobbade på teknikavdelningen med något nytt säkerhetssystem. De hade klickat med en gång och blivit goda vänner.
Det faktum att Deb inte hade messat eller ringt henne angående händelsen var bevis på hur snabbt vänskap kan skifta under åren.
”När hände det?” undrade Kate.
”Nån gång igår,” sa Jane. ”Hon SMS:ade mig i morse.”
”Och de har inga misstänkta?”
Jane ryckte på axlarna. ”Hon sa bara att de inte vet vem det är. Inga ledtrådar, inga spår, nada.”
Kate fann sig själv i agentläge med detsamma. Hon tänkte att det måste vara hur en atlet känner sig efter för lång tid från sin arena. Hon hade visserligen inte hemmaplan och publik att påminna henne om sin storhetstid på samma vis, men hon hade ett finjusterat sinne för brottslösning.
”Gör det inte,” sa Clarissa med ett försök på sitt bästa leende.
”Vad för nåt?”
”Bli inte agent Wise nu,” sa hon. ”Just nu behöver du bara vara hennes vän. Jag kan se hur kugghjulen rör sig i din skalle. Herregud, kvinna. Har du inte en gravid dotter? Ska du inte bli mormor?”
”Snacka om att sparka på den som ligger,” sa Kate och log. Hon släppte kommentaren och frågade: ”Debs dotter… hade hon en pojkvän?”
”Ingen aning,” sa Jane.
Tystnaden som la sig över bordet var minst sagt obekväm. Under det dryga år deras grupp seniora väninnor hade umgåtts hade konversationerna alltid varit lättsinniga. Det här var deras första riktigt tunga ämne och det flöt inte med den vanliga rutinen. Men Kate var förstås van. Hennes tid på akademin hade lärt henne hur man hanterar sådana situationer.
Clarissa hade dock rätt. Kate slog lätt över till agentläge när hon hörde nyheten och hon visste att hon borde tänka som en vän först och främst—tänka på Debs förlust och känslotillstånd. Men FBI-agenten i henne var för stark; instinkterna fanns där vid ytan efter att ha legat undanstoppade i ett helt år.
”Så, vad kan vi hitta på för att göra det lättare för henne?” frågade Jane.
”Jag tänkte ett slags knytkalas,” sa Clarissa. ”Jag vet några fler som skulle haka på. Då kan vi se till att hon inte behöver laga mat åt sin familj på några veckor, så hon får tid att ta sig igenom det hela.”
De spenderade de kommande tio minuterna med att diskutera det mest effektiva sättet att få ihop ett knytkalas för deras sörjande vän men för Kate flöt konversationen bara på ytan. I djupet av hennes tankar befann sig någonting annat. Hon dök och grävde efter detaljer och omständigheter inom Debs familj i försök att göra ett fall av något som kanske inte ens kunde göras till ett.
Eller så kan det, tänkte Kate. Jag antar att det bara finns ett sätt att veta säkert.
KAPITEL TVÅ
Efter att hon tog pension hade Kate flyttat tillbaka till Richmond i Virginia. Hon hade växt upp i den lilla staden Amelia, drygt fyrtio minuter från Richmond, men hade gått högskola precis i kanten av stadskärnan. Hon spenderade sina första år på VCU där hon till en början siktade på en konstexamen—av alla ting. Tre år senare fann hon inom sig en fallenhet för kriminologi genom en av sina extrakurser i psykologi. Det ledde henne längs en slingrande väg med Quantico och en trettioårig, ärofylld karriär som slutdestination.
Nu fann hon sig bakom ratten på en av de familjära vägarna i Richmond. Hon hade bara besökt Debbie Meades hus en gång förut men mindes exakt var det var. Hon mindes för att hon hade avundats omgivningen; huset var en gammaldags byggnad bland gatorna i centrum som omringades av träd i stället för gatlampor och höghus.
Höstlöv låg som ett täcke över Debs gata, strödd från almträden som lutade sig över den. Kate fick parkera tre gator bort eftersom alla platser runt huset redan var tagna av Debs familj och vänner.
Kate försökte övertyga sig själv om vilken dum idé det var medan hon gick längs trottoaren mot huset. Visst, hon tänkte göra besök i form av en vän—även om Jane och Clarissa, till skillnad från henne, hade bestämt sig för att vänta tills senare på eftermiddagen för att ge Deb lite andrum—men det fanns något djupare