Mord i slottet. Фиона Грейс
fick göra.
”Förlåt, gumman,” sa Naomi, återigen med samtalston. ”Är du okej?”
”Det är lugnt.” Lacey pausade. ”Nej, det är faktiskt inte lugnt. Jag känner mig impulsiv. På en skala från ett till tio, hur galet vore det att skolka från jobbet och ta nästa flyg till England?”
”Eh, typ elva? De kommer att avskeda dig.”
”Jag kan be om ledigt för en personlig kris.”
Lacey kunde praktiskt taget höra Naomi himla med ögonen.
”Från Saskia? Verkligen? Tror du att hon ger dig en dag för dig själv? Kvinnan som tvingade dig att jobba förra julafton?”
Laceys läppar vred sig i bestörtning, en gest hon hade ärvt från sin pappa, enligt hennes mamma. ”Jag måste göra nånting, Naomi. Jag känner mig kvävd.” Hon drog på polotröjans krage som plötsligt kändes som en snara.
”Självklart känner du så. Ingen beskyller dig för det. Men gör inget förhastat. Jag menar, du valde din karriär över David, så riskera den inte.”
Lacey stannade upp och rynkade förvirrat pannan. Var det så Naomi hade tolkat situationen?
”Jag valde inte min karriär över honom. Han gav mig ett ultimatum.”
”Se det hur du vill, Lace, men… FRANKIE! FRANKIE, JAG SVÄR—”
Lacey var vid kontoret. Hon suckade. ”Hejdå, Naomi.”
Hon lade på och stirrade upp på det höga tegelhuset åt vilket hon hade ägnat femton år av sitt liv. Femton år åt jobbet. Fjorton åt David. Det var väl ändå dags att ägna något åt sig själv? Bara en liten semester. En resa över minnesfältet. En vecka. Två veckor. En månad, högst.
Med en plötslig känsla av beslutsamhet marscherade Lacey in i byggnaden. Hon hittade Saskia lutad över en dator, skällande befallningar åt en av de skräckslagna praktikanterna. Innan hennes chef ens hann säga ett ord till henne, höll Lacey upp handen för att stoppa henne.
”Jag tänker ta lite egentid,” sa hon.
Hon hann se Saskia blänga innan hon vände på klacken och marscherade ut, samma väg som hon kom.
Fem minuter senare bokade Lacey ett flyg till England.
KAPITEL TVÅ
“Du har härmed blivit galen, syrran.”
”Älskling, du beter dig irrationellt.”
”Mår moster Lacey bra?”
Orden från Naomi, deras mamma och Frankie spelades om i Laceys huvud när hon klev av planet ner på Heathrowflygplatsens asfalt. Hon kanske var galen som hoppade på första bästa flyg från JFK och spenderade sju timmar på planet utan mer än sin handväska, sina tankar och en tygkasse med kläder och toalettartiklar hon hade köpt på flygplatsens butiker. Men att vända ryggen åt Saskia, New York och David, gjorde henne upprymd. Det fick henne att känna sig ung. Bekymmerslös. Äventyrlig. Modig. Faktum var att det hade påmint henne om den Lacey Bishop hon varit f.D. (före David).
Att meddela nyheten till sin familj att hon gett sig av till England utan varning – över högtalarfunktionen, dessutom – hade varit mindre uppjagande, eftersom ingen av dem verkade ha något filter och alla tre hade den dåliga vanan att högt uttrycka vad än de tänkte.
”Tänk om du får sparken?” hade hennes mamma ylat.
”Åh, det får hon definitivt,” hade Naomi bekräftat.
”Har moster Lacey ett sammanbrott?” hade Frankie frågat.
Lacey kunde se framför sig hur alla tre satt samlade runt ett konferensbord och gjorde sitt bästa för att spräcka hennes bubbla. Men givetvis var inte det den verkligen situationen. De var hennes nära och kära; det var deras jobb att servera den hårda sanningen. I denna nya, obekanta epok, e.D. – efter David – vem skulle annars göra det?
Lacey gick igenom terminalgången, följde de andra tröttögda passagerarna. Det kända, engelska duggregnet hängde i luften. Vilken vår. Med fukten som krusade hennes hår fick Lacey äntligen ett ögonblicks paus att reflektera. Men det fanns ingen återvändo nu, inte efter sju timmars flygresa och flera hundra dollar dragna från hennes bankkonto.
Terminalen var en enorm växthusliknande byggnad av stål och slätt, blåaktigt glas, toppat med ett toppmodernt, bågformat tak. Lacey gick in i det glansiga, kaklade rummet – dekorerat med kubistiska väggmålningar av pittoreskt döpta British Building Society – och anslöt sig till kön för passkontroll. När det blev hennes tur var vakten en blängande, blond kvinna med svarta, klossliknande ögonbryn. Lacey gav henne sitt pass.
”Anledning till resan? Arbete eller nöje?”
Vaktens dialekt var hård, långt ifrån de mjuktalande brittiska skådespelarna som hade charmat Lacey på hennes mest älskade kvällspratshower.
”Jag är på semester.”
”Ingen returbiljett.”
Det tog Laceys hjärna ett ögonblick att förstå vad kvinnan egentligen menade; hon talade med en okonventionell grammatik. ”Det är ingen tidsbegränsad semester.”
Vakten höjde sina stora, svarta ögonbryn och hennes sura uppsyn blev misstänksam. ”Du behöver visum om du ska jobba.”
Lacey skakade på huvudet. ”Det ska jag inte. Det sista jag vill göra här är att jobba. Jag skilde mig precis. Jag behövde lite tid att reda ut tankarna och äta glass och se på dåliga filmer.”
Vaktens ansiktsdrag mjuknade omedelbart med empati och gav Lacey det distinkta intrycket av att hon också var medlem i Den Sorgsna Klubben För Frånskilda.
Hon gav tillbaka Laceys pass. ”Ha så kul. Och upp med hakan, va.”
Lacey svalde den lilla klumpen som hade formats i halsen, tackade vakten och gick vidare till ankomsthallen. Där stod flera distinkta grupper av människor som väntade på sina närstående. Vissa höll ballonger, andra blommor. En grupp väldigt blonda barn höll upp en skyld med texten ”Välkommen hem, mamma! Vi har saknat dig!”
Det fanns förstås ingen där att hälsa Lacey välkommen och när hon korsade den fullspäckade salen, på väg mot utgången, tänkte hon på hur hon aldrig skulle bli välkomnad av David på en flygplats igen. Om hon bara hade vetat när hon kom hem från den där affärsresan – där hon hade shoppat antika vaser i Milan – att det var sista gången David skulle överraska henne på flygplatsen med ett leende på läpparna och en stor bukett tusenskönor i famnen. Hon skulle ha njutit av det mer.
Väl ute på gatan vinkade Lacey till sig en taxi. Det var en svart ”hackney carriage” och åsynen slog henne med nostalgi. Hon, Naomi och deras föräldrar hade åkt en av dessa ikoniska svarta taxibilar den där gången, under deras sista och avgörande familjesemester.
”Vart nånstans?” frågade den mulliga chauffören när Lacey slank ner i baksätet.
”Wilfordshire.”
Ett ögonblick passerade. Chauffören vände sig om och såg på henne med en djup rynka mellan sina stripiga ögonbryn. ”Vet du om att det är en två timmar lång resa?”
Lacey blinkade, osäker på vad han försökte förmedla.
”Det är lugnt,” sa hon med en liten axelryckning.
Han såg ännu mer förvirrad ut. ”Du är jänkare, va? Tja, jag venne hur mycket du är van att lägga på resor hemma, men på den här sidan av vattnet kommer en tvåtimmarsresa att kosta en fin penning.”
Hans abrupta sätt förvånade Lacey, inte för att det inte matchade hennes mentala bild av den muntra,