Innan han ser. Блейк Пирс
men hade fortfarande svårt att få luft. Det kändes som om hon var paralyserad och drunknade. Hela hennes kropp kändes kraftlös och huvudet likaså. Hennes blod droppade över baksidan av mannens skjorta och det var det enda hon kunde se när han bar henne genom huset.
Efter ett tag insåg hon att han hade tagit henne till ett annat hus – ett hus som på något sätt var sammankopplat med huset de just varit i. Han släppte ner henne som om hon var en säck potatis, och hon slog i huvudet i linoleumgolvet. Lysande små prickar blixtrade framför hennes ögon av smärtan, samtidigt som hon äntligen lyckades ta små andetag igen. Hon rullade över på sidan, men när hon lyckades resa på sig var han där igen.
Hon såg suddigt men hon kunde se tillräckligt för att förstå att han hade öppnat någon slags liten dörr i sidan av en vägg – gömd bakom någon slags fejkpanel. Det var mörkt där inne, fullt med damm och någon slags pösig isolering som hängde som trasor. När hon insåg att de var på väg mot rummet dunkade hennes hjärta i bröstet som om det försökte tränga sig ut genom huden.
"Här är du säker", sa mannen medan han böjde sig och släpade in henne i krypgrunden.
Hon låg på de hårda golvbrädorna i mörkret. Hon kände doften av damm och blodet som fortfarande rann ur hennes brutna näsa. Mannen... hon visste vad han hette men hon kom inte på det. Blod, smärta och hur ont det gjorde att försöka andas var allt hon kunde tänka på.
Hon lyckades till slut att ta ett djupt andetag och ville använda det för att skrika. Men hon lät istället luften fylla hennes lungor och lugna kroppen. Under den korta stunden av lindring hörde hon hur dörren till krypgrunden stängdes någonstans bakom henne. Hon var övergiven i mörkret.
Det sista hon hörde innan hennes liv släcktes var hans skratt utanför dörren.
"Oroa dig inte", sa han. "Snart är allt det här över."
KAPITEL ETT
Det regnade stadigt, tillräckligt kraftigt för att Mackenzie White inte skulle kunna höra ljudet av sina egna fotsteg. Detta var bra, för det betydde att mannen hon jagade inte heller skulle kunna höra dem.
Men hon var fortfarande tvungen att närma sig med försiktighet. Inte nog med att det regnade, det var sent på kvällen också. Den misstänkte skulle lätt kunna använda mörkret till sin fördel precis som hon skulle kunna göra. Och den svaga, flyktiga gatubelysningen hjälpte inte heller till.
Hennes hår var dyblött och regnjackan var så dränkt att den klistrade sig vid hennes hud, när hon korsade den övergivna gatan i rask takt. Framför henne var hennes partner redan framme vid byggnaden som de riktat in sig på. Hon såg konturerna av honom där han smög i en hopkrupen ställning längs den gamla betongfasaden. När hon närmade sig honom, endast med månskenet och skenet från en ensam gatlampa ett kvarter bort som ljuskällor, greppade hon allt hårdare om sin Glock som hon hade fått från akademien.
Hon hade börjat gilla känslan av att ha en pistol i handen. Det var något mer än känslan av säkerhet, snarare någon slags relation. När hon höll en pistol och visste att hon skulle skjuta så kände hon en intim anknytning till den. Det hade hon aldrig känt när hon jobbade som ouppskattad kriminalinspektör i Nebraska; det var något som FBI-akademien hade mejslat fram ur henne.
Hon kom fram till byggnaden och anslöt vid sin partners sida. Här kom åtminstone inte regnet åt henne.
Hennes partner hette Harry Dougan. Han var tjugotvå, välbyggd och kaxig, men utan att vara skrytsam. Hon var lättad över att se att även han verkade lite nervös.
"Såg du något?" frågade Mackenzie.
"Nej. Men vardagsrummet är tomt. Så pass mycket kan man se genom rutan", sa han och pekade framför dem. Det fanns ett trasigt och snett fönster där.
"Hur många rum?" frågade hon.
"Tre som jag känner till i alla fall."
"Låt mig ta täten", sa hon. Hon var tydlig med att det inte var en fråga. Även här i Quantico behövde kvinnor agera självsäkert för att tas på allvar.
Han gestikulerade åt henne att fortsätta. Hon trängde sig förbi honom och skyndade sig till framsidan av byggnaden. Hon såg sig omkring och konstaterade att kusten var klar. Gatorna var spöklikt tomma och allt verkade dött.
Hon gjorde en snabb rörelse åt Harry att fortsätta framåt och han gjorde det utan att tveka. Han höll sin egen Glock stadigt med båda händerna och lågt mot marken, precis som de blivit instruerade att göra. De smög tillsammans mot byggnadens huvudingång. Det var ett övergivet ställe byggt av betongplattor – kanske ett gammalt packhus eller lager – och dörren indikerade åldern på stället. Det var också tydligt att den var öppen, en mörk spricka avslöjade lite av byggnadens insida.
Mackenzie tittade på Harry och räknade ner med fingrarna. Tre, två... ett!
Hon tryckte baksidan av låret mot betongväggen medan Harry hukade sig, tryckte upp dörren och tog sig in. Hon följde tätt efter honom, de synkade som en väloljad maskin. Men väl inne i byggnaden fanns det nästan inget ljus. Hon sträckte sig snabbt efter sin ficklampa som hängde i bältet. Precis när hon tänkte tända den hejdade hon sig. Ett sken från en ficklampa skulle röja dem på nolltid. Den misstänkte skulle se dem och hinna undan... igen.
Hon stoppade tillbaka ficklampan och tog åter täten. Hon smög framför Harry med sin Glock riktat mot dörren till höger framför dem. Allt eftersom hennes ögon anpassade sig till mörkret kunde hon urskilja fler detaljer i byggnaden. Det var mestadels tomt. Några fuktiga pappkartonger stod uppradade längs väggen en bit bort. En sågbock och ett flertal gamla kablar låg och skräpade längst bort i ett hörn. Förutom det så var rummet tomt.
Mackenzie gick mot dörren till höger. Det var egentligen bara en dörröppning, själva dörren var borta. Där inne gömdes det mesta i skuggorna. Förutom en trasig glasflaska och vad som såg ut att vara en massa råttspillning var rummet tomt.
Hon stannade och började vända sig om när hon insåg att Harry följde efter henne alldeles för nära. Hon steg nästan honom på fötterna när hon backade ut från rummet.
"Förlåt", viskade han i mörkret. "Jag trodde att det–"
Han avbröts av ljudet från ett vapen som sköt. Ljudet följdes av ett uff från Harrys mun och han föll mot marken.
Mackenzie tryckte sig mot väggen när ett andra skott kom. Skottet träffade väggen från andra sidan; hon kunde känna kraften från det mot hennes rygg.
Hon visste att om hon agerade snabbt skulle hon kunna ta ner förövaren direkt utan att behöva hamna i eldstrid från andra sidan väggen. Hon tittade på Harry, såg att han fortfarande rörde på sig och höll ihop hyfsat, och hon sträckte sig mot honom. Hon drog honom genom dörröppningen, bort från skottlinjen. När hon gjorde det kom ännu ett skott. Hon kände hur det ven genom luften runt hennes regnjacka och passerade precis över hennes axel.
När hon hade tagit Harry till säkerhet slösade hon ingen tid utan bestämde sig för att agera. Hon tog sin ficklampa, tände den och kastade den genom dörren. Den skramlade mot marken någon sekund senare och det vita skenet dansade vilt längs golvet och mot andra sidan väggen.
Mackenzie följde efter skramlet och stack ut genom dörröppningen. Hon hukade sig lågt, hennes händer drogs längs golvet när hon gjorde sig så liten och kompakt som möjligt. Hon rullade snabbt åt vänster och såg konturerna av gärningsmannen till höger, fortfarande med fokus på ficklampan.
Hon sträckte ut sitt högerben med en våldsam kraft och träffade gärningsmannen på baksidan av benet, precis under knät. Den misstänkte vinglade till och det var allt hon behövde. Hon studsade upp, virade sin högerarm runt hans nacke och drog ner honom hårt i marken. Med ett knä mitt i magen och en flink rörelse med sin vänsterarm så var