Åtrådd. Блейк Пирс
Medan hon och April retade varandra lättsamt om vad som skulle packas, så insåg Riley att hon hade kul. Den avgrund som hon och Mike hade pratat om för en liten stund sedan, kändes långt borta. Hon hade fortfarande ett liv utanför den avgrunden. Det var ett bra liv, och oavsett vad hon bestämde sig för att göra, var hon fast besluten för att behålla det.
Medan de sorterade saker gick Gabriela in i rummet.
"Señora Riley, min taxi kommer vara här pronto, vilken minut som helst," sa hon leendes. "Jag är färdig packad och redo. Mina saker står vid dörren."
Riley hade nästan glömt bort att Gabriela skulle lämna. Då April skulle vara borta, hade Gabriela frågat om lite ledig tid till att besöka släktingar i Tennessee. Riley hade glatt sagt ja.
Riley kramade om Gabriela och sa, "Buen viaje mi amiga."
Gabrielas leende bleknade lite, och hon sa, "Me preocupo."
"Är du orolig?" frågade Riley överraskat. "Vad är du orolig för, Gabriela?"
"För dig," sa Gabriela. "Du kommer att vara ensam i det här nya huset."
Riley skrattade lite. "Oroa dig inte, jag kan ta hand om mig själv."
"Men du har inte varit sola efter att så många dåliga saker har hänt," sa Gabriela. "Jag oroar mig."
Gabrielas ord gav Riley en liten vändning. Det hon sa var sant. Ända sedan prövningen med Peterson hade åtminstone April alltid varit i närheten. Kunde ensamheten öppna upp ett mörkt och skrämmande tomrum i hennes nya hem? Skulle avgrunden ropa på henne igen?
"Jag mår bra," sa Riley. "Åk och ha en underbar tid med din familj."
Gabriela strålade och överlämnade Riley ett kuvert. "Det här låg i brevlådan," sa hon.
Gabriela kramade om April, därefter kramade hon om Riley igen och gick sedan ner för att vänta på sin taxi.
"Vad är det, mamma?" frågade April.
"Jag vet inte," sa Riley. "Det var inte postat."
Hon rev upp kuvertet och fann ett plastkort inuti. Dekorativa bokstäver på kortet proklamerade "Blaine's Grill." Nedanför läste hon högt, "Middag för två."
"Jag antar att det är ett presentkort från vår granne," sa Riley. "Det var snällt av honom. Du och jag kan åka dit på middag när du kommer tillbaka."
"Mamma!" grymtade April. "Han menar inte du och jag."
"Varför inte?"
"Han försöker bjuda ut dig på middag."
"Åh! Tror du verkligen det? Det står inte det här."
April skakade på huvudet. "Var inte dum. Mannen vill dejta dig. Crystal berättade att hennes pappa gillar dig. Och han är väldigt söt."
Riley kunde känna hur hon rodnade djupt. Hon kunde inte komma ihåg den sista gången någon hade frågat ut henne på en dejt. Hon hade varit gift med Ryan i så många år och sedan deras skilsmässa hade hon varit inriktad på att göra sig hemmastadd i sitt nya hem, och på de beslut som behövde fattas om hennes jobb.
"Mamma du rodnar," sa April.
"Låt oss få dina saker färdig packade", muttrade Riley och harklade sig. "Jag får tänka på allt detta senare."
De återgick till att gå igenom Aprils kläder. Efter några minuters tystnad sa April: "Jag är också orolig för dig, mamma. Det som Gabriela sa..."
"Jag klarar mig," sa Riley.
"Är du säker?"
Riley vek ihop en blus, hon var inte säker på vad hon skulle svara. Visserligen hade hon nyligen mött värre mardrömmar än ett tomt hus— en mördande psykopat, besatt av kedjor, dockor och blåslampor. Men kunde en mängd inre demoner bryta sig fria nu när hon skulle vara ensam? Plötsligt började en vecka kännas som en lång tid. Och tanken på att bestämma om hon skulle dejta mannen som bodde bredvid eller inte, verkade skrämmande på sitt eget sätt.
Jag tar hand om det, tänkte Riley.
Dessutom hade hon fortfarande ett annat alternativ, och det var dags att fatta ett beslut en gång för alla.
"Jag har blivit ombedd att jobba på ett fall," berättade hon till sist. "Jag skulle vara tvungen att åka till Arizona direkt."
April slutade vika sina kläder och tittade på Riley.
"Så du kommer att åka, eller hur?" frågade hon.
"Jag vet inte, April," sa Riley.
"Vad finns där att veta? Det är ditt jobb, eller hur?"
Riley mötte sin dotters blick. Den svåra tiden mellan dem verkade verkligen vara över. Ända sedan de båda överlevde de grymheter som Peterson hade ålagts, hade de aldrig varit mer förbundna.
"Jag har funderat på att inte gå tillbaka till fältarbetet," sa Riley.
Aprils ögon spärrades upp av förvåning.
"Va? Men mamma, att ta fast skurkar är vad du gör bäst."
"Jag är också bra på att undervisa," sa Riley. "Jag är väldigt bra på det. Och jag älskar det. Det gör jag verkligen."
April ryckte på axlarna. "Nåväl, fortsätt att undervisa då. Ingen hindrar dig. Men sluta inte upp att vara tuff. Det är lika viktigt."
Riley skakade på huvudet. "Jag vet inte, April. Efter allt som jag har utsatt dig för—"
April såg och lät skeptisk. "Efter allt du har utsatt mig för? Vad pratar du om? Du utsatte mig inte för någonting. Jag blev tillfångatagen av en psykopat vid namnet Peterson. Om han inte hade tagit mig, hade han tagit någon annan. Börja inte skylla på dig själv."
Efter en paus, sa April: "Sätt dig ner, mamma. Vi måste prata."
Riley log och satte sig på sängen. April lät som en mamma själv.
Kanske är en liten föräldraföreläsning precis vad jag behöver, tänkte Riley.
April satte sig ner bredvid sin mamma.
"Har jag någonsin berättat om min vän Angie Fletcher?" frågade April.
"Jag tror inte det."
"Okej, det var så att vi brukade vara ganska bra kompisar under en tid, innan hon bytte skola. Hon var väldigt smart, bara ett klass över mig, femton år gammal. Jag hörde att hon började köpa droger från en kille som alla kallade Trip. Hon blev verkligen, verkligen beroende av heroin. Och när hon hade slut på pengar, lät Trip henne jobba som sexarbetare. Han tränade upp hennes personlighet, gjorde så att hon kunde flytta in med honom. Hennes mamma är så skruvad att hon märkte knappt att Angie var borta. Trip till och med annonserade ut henne på sin hemsida, fick henne att skaffa en tatuering där hon svor att hon skulle var hans för evigt."
Riley var chockad. "Vad hände med henne?"
"Nå, Trip blev slutligen tagen, och Angie hamnade på ett rehab center. Det var den sommaren medan vi var i Upstate New York. Jag vet inte vad som hände med henne efter det. Allt jag vet är att hon bara är sexton år nu och hennes liv är förstört."
"Jag blir så ledsen över att höra det här," sa Riley och tog sin dotters hand.
April jämrade sig med otålighet.
"Du förstår verkligen inte, mamma? Du har inget att vara ledsen för. Du har tillbringat hela ditt liv med att stoppa den här typen av saker. Och du har tagit fast en massa män som Trip—några av dem för alltid. Men om du slutar göra det du är bäst på, vem ska ta över efter dig? Någon som är lika bra som du är? Jag tvivlar på det, mamma. Jag tvivlar verkligen på det."