Åtrådd. Блейк Пирс
någonting stort och svart, och det verkade röra sig lite i det vågskvalpiga vattnet.
Hon tog ett bloss från pipan med marijuana och överlämnade den därefter till sin pojkvän. Kunde det kanske vara en riktigt stor fisk? Eller någon annan slags varelse?
Janine ruskade lite på huvudet, hon ville inte låta fantasin spela henne ett spratt. Om hon blev rädd nu, så skulle det bara förstöra hennes rus. Nimbo Lake var en stor, konstgjord reservoar, byggd för fiske, precis som många andra sjöar i Arizona. Det hade trots allt aldrig funnits berättelser om något slags Nessie-monstret här omkring.
Colbys röst drog henne plötsligt ur tankarna, "Wow, titta, sjön står i lågor!"
Janine vände sig om för att titta på sin pojkvän. Hans fräkniga ansikte och röda hår lyste upp i det sena eftermiddagsljuset. Han hade just tagit ett bloss från pipan och tittade ut över vattnet med glansiga ögon och ett uttryck av total förundran.
Janine fnittrade till. "Du är ju bara hög." sa hon. "På alla sätt och vis."
"Ja, men då är sjön det också," sa Colby.
Janine vände sig om och tittade ut över Nimbo Lake. Trots att hennes eget rus ännu inte hade kickat in, så var synen fantastisk. Den sena eftermiddagssolen såg ut at sätta kanjon väggen i lågor och den omringade allt i en röd och guldig ton. Vattnet verkade reflekterade färgerna som en stor, blank spegel.
Hon kom plötsligt ihåg att nimbo betydde gloria på spanska. Namnet passade perfekt.
Hon tog tillbaka pipan, inhalerade djupt och kände den familjära, brännande känslan ner i halsen. Hon visste att hon skulle bli hög vilken sekund som helst. Det skulle bli roligt.
Men, vad var den där svarta skepnaden i vattnet?
Säkert bara en skugga från solnedgången, tänkte Janine för sig själv.
Oavsett vad det var, så var det bäst att ignorera det, hon ville inte bli skrämd eller rädd nu. Allting var så perfekt. Det här var deras favoritplats, hennes och Colbys—så lummigt och vackert, inbäddad i en av vikarna av sjön, borta från campingplatserna, borta från allt och alla.
Hon och Colby brukar vanligtvis komma hit på helgerna, men idag hade de istället skippat skolan och bara dragit iväg. Det sena sommarvädret var helt enkelt för härligt för att missa. Det var mycket svalare och finare här uppe, än nere i Phoenix. Colbys gamla bil var parkerad på sidan av grusvägen bakom dem.
Medan hon såg ut över sjön började hon äntligen känna sig hög—känslan av ett riktigt härligt, avslappnande rus. Sjön var nästan för vacker, för att titta på. Så hon vände sig och såg på Colby istället. Han såg otroligt vacker ut han också. Hon tog tag i honom och kysste honom. Han kysste henne tillbaka. Åh, han smakade fantastiskt. Allt om honom både kändes och såg fantastiskt ut.
Hon drog bort sina läppar från hans, blickade djupt in i hans ögon och viskade andlöst, "Nimbo betyder gloria, visste du det?"
"Wow," sa han. "Wow."
Det lät som att det var det mest fantastiska han någonsin hade hört i hela sitt liv. Han såg och lät så rolig ut när han sa det, som att det var religiöst eller nått. Janine började skratta, och Colby såg på henne med en förvånad min, och började sedan skrattade han också. Efter ett par sekunder kastade de sig in i varandras armar igen, smekandes.
Janine lösgjorde sig själv.
"Vad är det?" frågade Colby.
"Ingenting alls", sa Janine och log.
På ett ögonblick drog hon av sig sin topp. Colbys ögon utvidgades.
"Vad gör du?" frågade han häpet.
"Vad tror du att jag gör?"
Hon började kämpa med hans T-shirt, försökte dra den över hans huvud.
"Vänta lite," sa Colby bestört. "Precis här?"
"Varför inte här? Det är bättre än baksätet på din bil. Ingen ser."
"Men tänk om en båt..."
Janine skrattade till. "Om det kommer en båt, så vadå? Vem bryr sig?"
Colby samarbetade nu och hjälpte henne att ta av hans T-shirt. De var båda klumpiga av upphetsning, vilket bara ökade spänningen. Janine kunde inte förstå varför de inte hade gjort det här tidigare. Det var inte som att det här var första gången de hade kommit hit för att röka gräs.
Men den där skepnaden nere i vattnet fortsatte att tränga in i Janines medvetande. Det var någonting där, och tills hon visste vad det var, skulle det fortsätta att gnata på henne och förstöra allt.
Flämtande ställde hon sig upp.
"Kom igen," sa hon. "Kom och kolla något med mig."
"Vad för nått?" frågade Colby.
"Jag vet inte vad det är. Men kom igen."
Hon tog Colbys hand och de stapplade ner för den grova sluttningen mot stranden. Janines rus började kännas obehagligt nu. Hon hatade när det hände. Ju snabbare hon kunde säkerställa att allt detta var ofarligt, desto snabbare kunde hon gå tillbaka till att känna sig upprymd och härlig igen. Men hon började ändå önska att hennes rus inte vore så intensivt.
För varje stapplande steg de tog, blev föremålet i vattnet allt tydligare. Det såg ut att vara gjord av svart plast, och här och där bröt sektioner av det genom vattenytan. Vid sidan av föremålet var det något litet och vitt som stack fram.
En meter ifrån strandkanten kunde Janine äntligen se att det var en stor svart sopsäck. Den var öppen på ena sidan och ur öppningen pekade en onaturligt blek hand ut.
Det kanske är en skyltdocka, tänkte Janine först.
Hon böjde sig ner mot vattnet för att ta en närmare titt. Naglarna var målade med ett rött nagellack som såg onaturligt färgglatt ut i kontrast till den bleka handen. En fruktansvärd insikt fort plötsligt igenom Janines kropp, som en elektrisk stöt.
Handen var verklig. Det var en kvinnas hand. Den svarta sopsäcken innehöll en död kropp.
Janine började skrika. Sekunden senare så började Colby skrika också.
Kapitel 1
Riley stod längt fram i klassrummet på FBI akademin, hon visste att de bilder som hon var på väg att visa skulle chocka hennes studenter. Några av dem skulle förmodligen inte kunna hantera det. Hon skannade de ivriga, unga ansiktena, som såg på henne från en halvcirkel av skrivbord.
Låt oss se hur de reagerar, tänkte hon. Detta kan komma att bli viktigt för dem.
Självklart visste Riley att seriemord var ett sällsynt brott. Ändå fick dessa unga individer studera allt som gick att lära ut. De strävar efter att bli fältagenter för FBI och de skulle snart själva upptäcka hur de flesta lokala lagförvaltare inte har någon som helst erfarenhet av seriemördare. Specialagenten Riley Paige var en auktoritetsfigur när det kom till seriemord.
Hon klickade till sist på fjärrkontrollen. De första bilderna som skulle visas på den stora plattskärmen var allt annat än våldsamma. De var fem olika porträtt, ritade med kol. Porträtten visade fem kvinnor, de varierade i åldrarna från tonåring till medelålders. Alla kvinnorna var attraktiva och log mot beskådaren. Porträtten hade gjorts med skicklighet och kärleksfullt konstnärskap.
Samtidigt som Riley klickade på kontrollen sa hon, "Dessa fem porträtt gjordes för åtta år sedan, av en konstnär som heter Derrick Caldwell. Varje sommar tjänade han gott med pengar genom att rita porträtt av turister på Dunes Beach Boardwalk här i Virginia. Dessa kvinnor tillhörde hans allra