Drakriket. Морган Райс
uppenbarligen adla och lika uppenbart berusade. Berusning var farligt i Vapenhuset. Om en man dök upp efter att ha druckit, skickades han hem, och om han gjorde det mer än en gång, blev han avfärdad.
Till och med klienter kunde bli utskickade om de inte var nyktra nog. En full man med ett vapen var en farlig man, även om han inte var det avsiktligen. Men dessa… de var blåblodiga; att inte bete sig hövligt riskerade mer än bara jobbet.
”Vi behöver vapen,” sa mannen längst fram i ledet. Devin kände omedelbart igen prins Rodry, om inte på utseendet så genom den tydliga koppling till alla historier man hörde om honom. ”I morgon blir det jakt. Och kanske en turnering efter bröllopet.”
Gund gick för att hälsa dem, eftersom han var en av mästersmederna där. Devin fokuserade på vapnet han smed; minsta lilla slirning eller misstag kunde släppa in luftbubblor som ledde till sprickor. Han var stolt i att hans noggrannhet bara producerade vapen som höll när man högg med dem.
Trots att svärdet bad om hans uppmärksamhet kunde han dock inte riktigt slita ögonen från de unga adelsmännen som hade kommit dit. De såg ut att vara i hans ålder; pojkar som försökte bli prinsens vänner snarare än Sporreriddare som tjänade hans far. Gund började med att visa upp spjut och svärd som skulle ha passat kungens armé, men pojkarna viftade avvisande med händerna.
”Detta är kungens söner!” sa en av männen och gestikulerade mot prins Rodry och någon annan man som Devin antog var prins Vars, mest för att han inte såg smal, dyster eller feminin ut nog att vara prins Greave. ”De förtjänar finare ting än dessa.”
Gund visade dem de vackrare vapnen, de med förgyllda handtag eller spjut med dekorationer i toppen. Han visade till och med några av dem som mästarna själva hade tillverkat, med lager på lager av det finaste stålet, vågiga mönster som skapats med uppvärmd lera och kanter som kunde användas för rakning om så behövdes.
”För fint för dem,” muttrade Devin för sig själv. Han tog svärdet han själv jobbade på och övervägde det. Det var klart. Han hettade upp det igen, redo att bada det i den mörka oljan som stod och väntade.
Han såg på sättet de plockade upp vapnen och viftade omkring dem att de flesta inte hade någon aning om vad de höll på med. Prins Rodry kanske gjorde det, men han var på andra sidan Huset just nu och testade på ett större spjut med lövformad spets som han snurrade med skickligheten hos någon som tränat länge. I kontrast till det såg de andra ut som barn som lekte riddare. Devin såg klumpigheten i deras rörelser och de subtila bristerna i hur de höll vapnen.
”En man bör känna vapnen han gör och använder,” sa Devin och doppade svärdet han hade tillverkat ner i den svalkande trågen. Det blossade upp, flammade till, innan ett väsande tog över då vapnet långsamt kyldes ner.
Han övade med svärden så att han skulle veta när de var perfekta för en erfaren krigare. Han jobbade på sin balans och vighet liksom sin styrka, eftersom det inte verkade mer än rätt för honom att en man skulle smida sig själv som han smed sina vapen. Båda var prövande men den teoretiska delen var något enklare än den praktiska; förståelsen för att skapa det perfekta vapnet, förståelsen för ögonblicket då—
En krasch från hörnet där adelspojkarna stod fångade hans uppmärksamhet och Devins blick flög mot dem precis i tid för att se prins Vars mitt i en hög med delar från en rustning som hade fallit från sitt ställ. Prinsen blängde på Nem, en av pojkarna som arbetade i Vapenhuset. Nem hade varit Devins vän så länge han kunde minnas och var stor, möjligen för välgödd, kanske inte världens skarpaste, men med händer som kunde smida de allra finaste redskapen. Prins Vars knuffade honom som Devin skulle ha knuffat en dörr som satt fast.
”Idiotiska unge!” spottade prins Vars. ”Se dig för!”
”Förlåt mig, min herre,” sa Nem, ”men det var ni som gick in i mig.”
Devin höll andan. Han visste hur farligt det var att säga emot en adelsman, för att inte tala om en full adelsman. Prins Vars sträckte sig till sin fullständiga längd och smällde handen över Nems öra, hårt nog att slunga ner pojken på marken bland metalldelarna. Nem skrek till och reste sig sedan med en blodig arm; han hade landat med den på någonting vasst.
”Hur vågar du kaxa upp dig mot mig?” sa prinsen. ”Jag säger att du gick in i mig och du kallar mig en lögnare?”
Om Nem var någon annan, hade han kanske svarat med ilska, redo för en fejd, men trots sin storlek hade Nem alltid varit mild av sig. Han såg bara sårad och förvirrad ut.
Devin såg sig omkring ett ögonblick för att se om någon tänkte lägga sig i. Ingen i prins Rodrys sällskap verkade beredd att ingripa; de var förmodligen för rädda för att riskera att förolämpa någon som överträffade deras rang, även om de var adliga. Vissa av dem kanske till och med tyckte att pojken förtjänade stryk för vad han än hade gjort.
Och prins Rodry själv stod kvar på andra sidan av Huset och inspekterade sitt spjut. Om han hade hört oväsendet genom allt hamrande och smedjebrus, visade han inga tecken på det. Gund skulle inte lägga dig i – han hade inte överlevt så här länge i smidesverkstaden genom att hamna i trubbel med de överlägsna.
Devin visste att det bästa var att hålla sig borta. Till och med när prinsen höjde handen för ännu ett slag.
”Tänker du be om ursäkt?” krävde Vars.
”Jag gjorde ingenting!” insisterade Nem, förmodligen för chockerad för att minnas hur världen faktiskt fungerade. Sanningen var att han dessutom inte var alltför klok, när det kom till saker som dessa. Han trodde fortfarande att världen var rättvis, trodde fortfarande att det var en ursäkt att inte ha gjort någonting.
”Ingen talar till mig på det sättet,” sa prins Vars och slog Nem igen. ”Jag ska nog banka in lite uppförande i din tröga skalle och när jag är klar, kommer du att tacka mig. Och om du titulerar mig fel, slår jag in vett i dig också. Eller, nej, jag lär dig en riktig läxa.”
Devin visste att han inte kunde lägga sig i. Han var inte lika ung som Nem. Han visste hur världen fungerade. Om en blodsprins klev dig på tårna, bad du om ursäkt, eller tackade honom för äran. Om han krävde ditt absolut bästa arbete, sålde du det till honom, trots att han inte kunde fäktas rätt. Du ingrep inte, ingrep inte, för det innebar konsekvenser, för dig och din familj.
Devin hade en familj, utanför Vapenhuset. Han ville inte se dem skadas bara för att han hade haft kort stubin och inte tänkt sig för. Men samtidigt ville han inte stå och se på när en pojke blev sinneslöst misshandlad av en berusad prins, heller. Han höll hårdare i hammaren, tvingade sig själv att lägga ner den och försökte intala sig själv att hålla sig undan.
Sedan grep prins Vars tag i Nems hand och tvingade ner den över ett städ.
”Få se hur bra du smider med en bruten hand,” sa han. Han tog en hammare och lyfte den och i den stunden visste Devin vad som skulle hända om han inte gjorde någonting. Hans hjärta snabbade upp.
Utan att tänka slungade Devin sig fram och sträckte sig efter prinsens arm. Han avledde inte slaget särskilt mycket, men det var tillräckligt för att träffa järnet bredvid Nems hand.
Devin höll kvar, ifall prinsen tänkte slå honom härnäst.
”Vad?” sa prins Vars. ”Rör mig inte.”
Devin kämpade med att hålla fast hans hand. Så nära honom var stanken av alkohol tydlig.
”Inte om ni tänker fortsätta slå min vän,” sa Devin.
Han visste att han hade satt sig själv i knipa bara genom att vidröra prinsen, men nu var det för sent.
”Nem förstår inte. Och han är heller inte anledningen till att ni slog omkull rustningen. Det skulle nog vara dryckens fel.”
”Rör mig inte, sa jag,” upprepade prinsen. Hans fria hand rörde sig mot matkniven på hans bälte.
Devin