Каллокаин / Kallocain. Книга для чтения на шведском языке. Карин Бойе
lika mycket vidskepelse som när forntidens vildar åt sina modiga fienders hjärta för att bli delaktiga av deras mod. Det fanns ingen magisk akt, som kunde ge mig nyckeln och äganderätten till den lustgård Linda undanhöll mig. Och vad tjänade alltsammans då till!
På väggen satt polisörat och bredvid det polisögat, lika verksamt i mörker som i ljus. Ingen kunde finna dem annat än välmotiverade: vilka härdar för spionage och konspirationer kunde inte föräldrarummen annars bli, helst som de också användes som besöksrum! Senare, då jag fick en så intim inblick i åtskilliga medsoldaters familjeliv, blev jag tvungen att sätta polisörat och polisögat i nära sammanhang med den otillfredsställande nativitetskurvan inom Världsstaten. Men jag tror knappast det var för deras skull som mitt blod numera så lätt stillnade. Så hade det åtminstone aldrig varit förr. Vår Världsstat hade minst av allt någon asketisk syn på könet, tvärtom var det ju nödvändigt och hedervärt att avla nya medsoldater, och allting gjordes för att män och kvinnor alltifrån fullmogen ålder skulle ha tillfälle att fylla sin plikt i det avseendet. Från början hade jag heller inte haft något emot, om man från högre ort då och då konstaterade, att jag var man. Snarare hade det varit en sporre. Över våra nätter förr hade det legat ett skimmer av festlig föreställning, där vi två inte var annat än högtidligt gripna och ansvarsmedvetna fullbordare av ert ritual i Statens egen åsyn. Men en förskjutning hade inträtt under årens lopp. Medan jag förut också i mina intimaste förehavanden mest frågade efter, hur jag värderades av den Makt, som också begagnade sig av ögat på väggen, hade den makten nu mer och mer förbytts i ett besvärande påhäng just i sådana stunder då jag vildast längtade efter Linda och efter det aldrig uppnådda och aldrig uppnåeliga under, som skulle göra mig till herre över hennes innersta gåtor. Ögat, som jag frågade efter, fanns ännu, men det var Linda själv. Jag började ana, att min kärlek hade tagit en otillbörligt privat vändning, och det besvärade mitt samvete. Äktenskapets mål var ju barn, vad hade det med vidskepliga drömmar om nycklar och herradömen att göra! Kanske var denna farliga vändning i mitt äktenskap ännu ett skäl att skiljas. Och för mig själv undrade jag, om andra skilsmässor runtomkring oss kunde ha samma orsaker …
Så beslöt jag mig för att sova, men kunde inte. I stället började skrivelsen från Propagandaministeriets sjunde byrå dansa runt i mig, så jag inte längre visste på vilken sida jag ville ligga.
En helhjärtad kämpe är effektivare än en splittrad, det är rätt förstås, det är logiskt. Och vad ska man göra med de splittrade? Hur ska man tvinga dem till helhjärtenhet?
En kuslig upptäckt: här låg jag och kände mig ängslig på de splittrades vägnar, som om jag själv var en av dem. Därhän fick jag inte låta det gå. Jag ville inte vara splittrad, som medsoldat var jag absolut helhjärtad, utan en droppe svek och förräderi. De onyttiga skulle bort, också hon, den magra behärskade modern från festen. Skjut de splittrade! skulle från och med nu bli mitt lösenord. Och ditt äktenskap? frågade en liten elak tanke. Men jag gav den svar på tal: Blir det inte bättre, ska jag skiljas. Naturligtvis ska jag skiljas. Men inte förrän barnen är ur hemåldern.
Och plötsligt svämmade ett infall över mig med klarhet och lättnad: min egen uppfinning gick ju rakt i linje med Sjunde byråns skrivelse. Hade jag inte själv i dag talat med hembiträdet i samma anda? Jag skulle bli trodd och förlåten för min uppfinnings skull, i handling hade jag visat mig pålitlig, och det vägde väl ändå mer än några förflugna ord vid en liten struntfest. Trots allt var jag en god medsoldat och skulle kanske kunna bli en ännu bättre.
Innan jag somnade, måste jag småskratta för mig själv åt en komisk och tillfredsställande fantasi, en sådan där nyckfull bild, som brukar dyka upp i medvetandet strax innan man somnar: jag såg, hur också den lille fule och livlige mannen från festen stod med en varning i handen och kallsvettades – den store rödhårige hade anmält honom för hans försök att störa glädjen och svartmåla Statens åtgärder. Det var då värre egentligen …
Fjärde kapitlet
Inte för att det var min vana att söla med tiden, varken efter morgongymnastiken eller annars, men den morgonen tror jag att jag särskilt hastigt skyndade mig igenom duschen och drog på mig arbetsuniformen för att kunna stå färdig i givakt, då dörren till mitt laboratorierum öppnades och kontrollchefen steg in.
Då han äntligen kom, var det naturligtvis Rissen. Alldeles som jag trott.
Om jag var besviken, så hoppades jag åtminstone att det inte syntes utanpå. Där hade funnits en svag liten möjlighet att det skulle bli en annan, men det blev alltså Rissen. Och då han stod där framför mig, oansenlig i sin hållning och nästan tveksam, fick jag klart för mig, att jag inte avskydde honom därför att det kanske fanns något att upptäcka mellan honom och Linda, utan att jag tvärtom tyckte så särskilt illa om tanken på ett förhållande mellan honom och Linda just därför att det gällde Rissen. Vem som helst annars, men inte han. Några extra stötestenar skulle Rissen säkert inte lägga på min vetenskapliga väg, det var han för beskedlig till. Men jag för min del skulle hellre velat ha en mindre beskedlig och mer lömsk kontrollchef, en som jag kunde fått mäta min egen styrka mot – om jag bara samtidigt kunde haft mer högaktning för honom. För Rissen kunde man inte ha högaktning, han var för olik andra, han var för löjlig. Det var inte så lätt att uttrycka vad det var som fattades hos mannen, men om man använde ordet marschtakt, så gav det en viss föreställning om saken. Den bestämda hållning, det klara och avmätta sätt att tala, som var det enda naturliga och värdiga för en vuxen medsoldat, låg inte för Rissen. Rätt som det var kunde han bli alldeles för ivrig, låta orden snubbla över varandra, till och med göra sig skyldig till oavsiktliga och komiska handrörelser, och dessemellan göra långa omotiverade pauser, försjunka i tankar, framkasta några vårdslösa ord, som bara den invigde förstod. Det kunde gå nästan djuriskt obehärskade ryckningar över hans ansikte i min, en underordnads, närvaro, då han hörde talas om något som särskilt intresserade honom. Å ena sidan visste jag att han som vetenskapsman hade lysande förtjänster; å den andra kunde jag, trots att det gällde min chef, inte blunda för att där fanns ett missförhållande mellan hans värde som vetenskapsman och hans värde som medsoldat.
– Jaha, började han, sävligt som om arbetstiden hade varit hans privategendom. – Jaha. Ja, jag har ju fått en mycket noggrann redogörelse för hela den här saken. Jag tror nog jag har den klar för mig.
Och han började upprepa min redogörelse i viktigare punkter.
– Min chef, stack jag otåligt in, jag har redan tillåtit mig beställa ner fem personer från Frivilliga offertjänsten. De sitter och väntar i korridorhallen.
Han såg buttert på mig med sina tankfulla ögon. Jag hade ett intryck av att han knappt såg mig. Han var verkligen konstig.
– Ja, kalla in en av dem då, sade han. Det lät som om han tänkte högt, inte som om han uttalade en order. Jag tryckte på ringklockan till vänthallen. Strax därpå steg en man in med ena armen i band, stannade innanför dörren, hälsade och anmälde sig som n:r 135 av Frivilliga offertjänsten.
En smula irriterad frågade jag, om det verkligen varit alldeles omöjligt att skicka en färsk försöksperson. Under mitt arbete som assistent vid ett av de medicinska laboratorierna hade det hänt, att min dåvarande chef råkat få tag på en kvinna med hela körtelverksamheten rubbad av ett föregående försök, och jag kom mycket väl ihåg, att det höll på att förrycka hela resultatet av hans undersökningar. Något sådant ville jag inte riskera. För resten visste jag från ordningsföreskrifterna, att man strängt borde hålla på sin rätt att få färska försökspersoner: vanan att oupphörligt skicka samma och samma uppammade lätt ett slags gunstlingssystem, så att aldrig så duktiga och villiga offertjänstare kanske inte på långa tider fick tillfälle att visa sitt mod och få ut någon liten extraförtjänst. Ett kall som det i Frivilliga offertjänsten var visserligen hedervärdare än de flesta och borde anses som sin egen belöning, om man ville vara mycket sträng, men arvodet var i alla fall beräknat i underkant med hänsyn till de många extra skadeersättningar som hörde till yrket.
Mannen