Доктор Глас. Серьезная игра / Doktor Glas. Den allvarsamma leken. Книга для чтения на шведском языке. Яльмар Сёдерберг
Доктор Глас. Серьезная игра / Doktor Glas. Den allvarsamma leken. Книга для чтения на шведском языке
det.
– Är prästen med? frågade jag.
– Nej, hon är ensam…
Ja visst, prästen var ju i Porla ännu.
– Jag tycker att hon ser ut som en blond Delila, sade Birck.
Markel: Låt oss hoppas att hon fattar sin uppgift i livet rätt och sätter enorma horn på Herrans nazir.
Birck: Det tror jag knappt. Hon är naturligtvis religiös, på annat sätt vore det äktenskapet oförklarligt.
Markel: Efter mitt enkla förstånd vore det tvärtom oförklarligt om hon hade den ringaste bråkdel av religion i behåll efter en passande tids äktenskap med pastor Gregorius – och för resten kan hon i vart fall omöjligt vara mera religiös än madame de Maintenon. Den sanna tron är en ovärderlig hjälp i alla livets förhållanden och har aldrig hindrat trafiken.
Vårt prat tystnade, då hon gick förbi, i riktning åt museet och Skeppsholmen. Hon bar en enkel svart dräkt. Hon gick varken långsamt eller fort, och hon såg varken åt höger eller vänster.
Ja, hennes gång… Jag måste ofrivilligt sluta ögonen, då hon gick förbi. Hon har en gång som en, som går mot sitt öde. Hon gick med huvudet litet sänkt, så att en bit av halsen lyste vit under den ljushåriga nacken. Log hon? Jag vet inte. Men jag kom plötsligt att tänka på min dröm härom natten. Det slags leende, som hon då hade i den hemska drömmen, har jag aldrig sett henne le i verkligheten, och vill heller aldrig se det.
Då jag såg upp på nytt, såg jag Klas Recke gå förbi åt samma håll. Han nickade i förbigående litet obestämt. Markel gestikulerade åt honom att slå sig ned hos oss, men han gick förbi utan att jag tyckte mig se en stark hand, som höll dem bägge i en och samma osynliga tråd och drog dem åt ett och samma håll. Och jag frågade mig själv: vart bär vägen för henne och honom? – Å, vad kommer det mig vid! Den väg hon går skulle hon ha gått också utan min hjälp. Jag har bara röjt undan litet av den otäckaste smutsen för hennes små fötter. Men hennes väg är för visso tung ändå, det måste den vara. Världen är inte god för dem som älska. Och in i mörkret bär det ju alltid till sist, för dem och för oss alla.
– Recke är svår att få fatt i på sista tiden, sade Markel. Jag är säker om att den lymmeln har något särskilt för sig. Jag har hört sägas att han slår för en liten flicka med pengar. Ja, ja, det måste väl gå den vägen till sist, han har skulder som en tronföljare. Han är i procentarhänder.
– Hur vet du det? frågade jag, kanske litet omotiverat vresigt.
– Jag vet det inte alls, svarade han fräckt. Men jag förstår det. Låga själar brukar bedöma en man efter hans affärsställning. Jag går den motsatta vägen och bedömer affärsställningen efter mannen. Det är mera logiskt, och jag känner Recke.
– Nu får du inte dricka mera visky, Markel, sade Birck.
Markel slog i en ny visky åt sig själv och en åt Birck, som satt och stirrade ut i tomma luften och gjorde min av att icke se något. Min grogg var nästan orörd, och Markel betraktade den med en blick full av bekymmer och ogillande.
Birck vände sig plötsligt till mig:
– Säg mig en sak, frågade han, strävar du efter lycka?
– Jag förmodar det, svarade jag. Jag känner ingen annan definition på lyckan än att den är sammanfattningen av det som var och en i sin stad finner eftersträvansvärt. Så är det väl alltså självklart att man strävar efter lycka.
Birck: Ja visst. På det sättet är det självklart. Och ditt svar erinrar mig för hundrade gången om att all filosofi lever och har sin näring uteslutande av språkliga tvetydigheter. Mot den vulgära lyckopannkakan sätter den ena sin frälsningskrokan och den andra «sitt verk»; och bägge förneka all bekantskap med något som helst strävande efter lycka. Det är en avundsvärd gåva att på det sättet kunna bedraga sig själv med ord. Man har ju alltid ett begär att se sig själv och sin strävan i ett ljus av idealitet. Och den djupaste lyckan ligger kanske till sist i den illusionen, att man icke traktar efter lycka.
Markel: Människan strävar icke efter lycka, utan efter vällust. «Det är möjligt», sade cyrenaïkerna, «att det kan finnas människor som icke söka efter vällust, men orsaken därtill är, att deras förstånd är missbildat och deras omdöme fördärvat.»
– Då filosoferna, fortfor han, säga att människan strävar efter lycka, eller efter «frälsning», eller efter «sitt verk», tänka de därvid blott på sig själva, eller i vart fall på vuxna personer av en viss bildningsgrad. Per Hallström berättar i en av sina noveller, hur han som liten var kväll brukade läsa: «lyktan kommer, lyktan går, den Gud älskar lyktan får». Han kände tydligen vid denna späda ålder inte betydelsen av ordet «lyckan» och ersatte därför omedvetet det obekanta och obegripliga ordet med ett lättfattligt och välbekant. Men cellerna i vår kropp veta lika litet som små barn någonting om «lycka» eller «frälsning» eller ett «verk». Och det är de som bestämma vår strävan. Allt vad organiskt liv heter på jorden flyr smärtan och söker vällusten. Filosoferna tänka blott på sin egen medvetna strävan, sin velade strävan, vilket vill säga: sin inbillade strävan. Men den omedvetna delen av vår varelse är tusenfalt större och mäktigare än den medvetna, och det är den som ger utslaget.
Birck: Allt vad du där säger överbevisar mig bara om att jag har rätt i det jag sade nyss och att språket måste göras om från början om man skall kunna tala filosofi med något resultat.
Markel: Ja herregud, behåll din lycka, jag tar vällusten. Skål! Men om jag också går med på ditt språkbruk, så blir det inte därför sant att alla sträva efter lycka. Det finns människor som sakna alla anlag för lycka och som känna det med pinsam, obeveklig klarhet. Sådana människor sträva inte efter lycka utan efter att få litet form och stil på sin olycka.
Och han tillade plötsligt, oförmodat:
– Glas hör till dem.
Det sista kom så förbluffande att jag satt svarslös. Ända tills jag hörde honom nämna mitt namn trodde jag att han talade om sig själv. Jag tror det ännu, och att det var för att dölja det som han slog ner på mig. Det blev en tryckande tystnad. Jag såg ut över glittret på strömmen. I skymassorna över Rosenbad öppnades en ljus månbristning, och det föll ett blekt silver över det gamla Bondeska husets pelarfasad. Ute över Mälaren seglade långsamt ett rödviolett moln för sig själv, lösryckt från de andra.
25 juli
Helga Gregorius: alltjämt ser jag henne för mig. Ser henne som jag såg henne i drömmen: naken, sträckande emot mig ett knippe mörka blommor. Kanske röda, men mycket mörka. Ja, rött blir ju alltid så mörkt i skymningen.
Ingen natt går jag till sängs utan en önskan att hon åter ville komma till mig i drömmen.
Men det tvetydiga leendet har min fantasi så småningom arbetat bort, och jag ser det inte längre.
Jag önskar prästen vore väl tillbaka. Så kom hon säkert hit igen. Jag vill se henne och höra hennes röst. Jag vill ha henne hos mig.
26 juli
Prästen: också hans ansikte förföljer mig – förföljer mig med just det uttryck som det fick vid vårt sista sammanträffande, då jag förde samtalet in på de könsliga sakerna. Hur skall jag kunna skildra detta uttryck? Det är uttrycket hos en, som luktar på något ruttet och i hemlighet finner lukten god.
2 augusti
Det är månsken. Alla mina fönster stå öppna. I mitt arbetsrum brinner lampan; jag har ställt den på chiffonjéklaffen för att den skall vara i lä för nattvinden, som svagt susande fyller gardinen som ett segel. Jag går av och an genom rummen, då och då stannar jag vid klaffen och kastar ner en rad. Jag har stått länge vid ett av fönsterna