En konungasons öde. Åberg Johan Olof
trädde emellan. Det var Maritscha, dwornikens maka. Hon hade genast med sin naturliga skarpsynthet upptäckt huru det stod till.
"Jaså, du står här och låter besticka dig", skrek hon och ryckte med en snabb rörelse börsen ifrån Manin. "Har du inte annat att göra, du, än att stå här och sladdra med hvem som helst. Du skulle få hand om de här penningarne, du! Heliga jungfru, om jag då skulle få se dig nykter en enda timme på dagen så länge penningarne räckte, så vill jag ensam utstå alla menniskors qval i skärselden. Bättre kunna de användas i min hand. Gå du in, odåga, och laga skorna åt mig, annars ska' jag börja med ditt skägg också, och det smakar, som du vet."
Med dessa ord knuffade den modiga qvinnan sin man åt sidan och slog med en häftig rörelse igen porten. Allt hade gått så fort, att den okände icke kunde hindra det. Sedan han hört, att Maritscha och hennes man aflägsnat sig, satte han ena handen till läpparne och lät höra ett skarpt ljud, liknande det när vinden far igenom en trång springa. Många ögonblick förgingo ej, förr än en karl närmade sig med hastiga steg och vördnadsfullt helsade den förstnämde.
"Du stannar här", sade denne med befallande ton, "och ger noga akt på när prinsen går ut. Snart kommer han väl hem. Du får ändå inte aflägsna dig, utan vänta till dess han senare går ut. När han kommer ut, ger du mig genast signalen, men du måste akta dig noga så att du ej blir upptäckt. I synnerhet får du ej visa dig för dworniken i huset."
"Ska ske som ni befaller, nådig herre", sade tjenaren och bugade djupt.
"Tecknet vet du", sade hans herre.
"Ja."
Tjenaren blef ensam. När ljudet af hans herres steg förklingat, tog han upp en liten flaska, satte den för munnen och tömde den till hälften i ett enda tag. Ryssens ögon glänste då af fröjd och han mumlade för sig sjelf långa meningar, hvilka alla uttryckte den sällhet han erfor af wotkaflaskans innehåll. Sedan han en stund sett sig omkring, lutade han sig makligt mot porten och snart började hufvudet att allt mer och mer sjunka ned mot bröstet. Det var den obevekliga sömnen, som spelade väktaren detta lilla spratt.
II
För att få upplysning på det föregående, måste vi bedja läsaren följa oss några dagar tillbaka i tiden.
Vi begifva oss då till den borg, der Boris Gudunow residerade. Denne kejsare var en kraftfull man, som länge tyglade de vilda passionerna hos sitt folk, och hans regering var för landet ganska lyckosam. Men, liksom alls ryssar, hade han den älsklingstanken att utvidga riket på sina grannars, i synnerhet Sveriges bekostnad. De bördiga östersjöprovinserna lågo honom mycket nära om hjertat. Slutligen trodde han sig ha fått en idé, som, om den blefve utförd, skulle föra honom till målet och förskaffa honom de eftertraktade länderna. Han fick nemligen höra, ätt en brorson till Johan III var i Polen vid Sigismunds hof, Och när det också kom till hans vetskap, att prins Gustaf var den egentliga arfvingen till svenska kronan, som genom farbrödernes, Johans och Karls ränker blifvit honom frånryckt, lät han genast sända bud till prinsen och bedja honom komma till sitt hof. Gustaf, som hoppades att 1 Ryssland vara befriad från den list och de försåt, som i Polen hotade hans lif, antog med tacksamhet inbjudningen och begaf sig till Moskwa. Der blef han mottagen med all den prakt, som tillkom honom såsom konungason, och han var daglig gäst vid det ryska hofvet, hvars förnämsta prydnad han snart blef. Han öfvergick också alla i manlig skönhet och i snille. Detta gjorde också, att den intagande prinsessan Axinia snart fästade sig med en verklig kärlek vid Gustaf. Han märkte visserligen detta förhållande och det smärtade honom, emedan han med hela sin själ fästhängde vid den qvinna, som i Tyskland blifvit hans maka, och hvilken hade åtföljt honom till Moskwa. Det tjenade till ingenting, att han yppade detta förhållande för czar Boris. Denne kullkastade genast hans betänkligheter med de orden, att kyrkan kunde upplösa hans äktenskap. Huruvida Gustaf sjelf var benägen därför, det känner man icke med visshet. Men i betraktande af hans redbara karakter, måste man anse, att han icke skulle varit i stånd att svika den qvinna, vid hvilken hans varma själ fästat sig. Nej, det var helt andra orsaker, som blefvo ämnen till den söndring, som snart nog uppstod mellan honom och czaren, och som till slut beredde hans undergång.
Det var ett par dagar före händelsen i första kapitlet. I sitt arbetsrum gick czar Gudunow häftigt fram och tillbaka. Starka sinnesrörelser skiftade hastigt om hvarandra i hans djupt markerade anlete, och ofta ljungade ur de stora ögonen en eld, som tydligt ådagalade, att vreden bodde inom den mäktige mannen. Sedan han en stund gått fram och tillbaka tog han plats vid ett litet bord och lät hufvudet sjunka ned mot bröstet, under det han stödde ena armen mot bordskifvan. Hvad tänkte han på? Grubblade han på hvilka eröfringar han skulle göra härnäst? Om han skulle anfalla Polen eller Sverige?
Конец ознакомительного фрагмента.
Текст предоставлен ООО «ЛитРес».
Прочитайте эту книгу целиком, купив полную легальную версию на ЛитРес.
Безопасно оплатить книгу можно банковской картой Visa, MasterCard, Maestro, со счета мобильного телефона, с платежного терминала, в салоне МТС или Связной, через PayPal, WebMoney, Яндекс.Деньги, QIWI Кошелек, бонусными картами или другим удобным Вам способом.