Noveller. Canth Minna
Den hann hon knappast ordentligt svälja, innan hon redan fortsatte:
– Och inte tycker jag för min del att den där Fanny är något så särskildt, hon får ju knappast ordet ur munnen. Och hemma hörs hon inte uträtta det bittersta. Sitter bara med boken i handen – hyh – hvad har man för nytta af ett sådant beläte? Ingalunda vill någon, som riktigt begriper sig på saken, ha henne till hustru.
På samma sätt gick det vidare. Den andra behöfde blott höra på och bifalla.
– Jaså, Fanny ämnar börja spela? myste fru Ahlholm. Jag undrade just hvarför hon så hastigt lämnade doktor Broberg.
– Ja, hvarför pratade hon nu inte med Sprooper, sade fru Penttinen, nog skulle hon ju hunnit spela litet senare.
– Fanny, kom hit! ropade fru Ahlholm, vi ha någonting att säga dig, din mamma och jag.
Fanny kom. Fru Ahlholm böjde sig öfver bordet och hviskade så att alla hörde:
– Lämna du spelningen till litet senare och gå och tala med doktor Broberg igen. Inte vet du när du en annan gång träffar honom.
Hon drog sig tillbaka, skrattade och blinkade hemlighetsfullt med ögonen. De andra fruarna logo förnöjdt, och af deras uppsyn märktes att de nog förstodo hvad fru Ahlholm åsyftade och att de af fullaste hjärta instämde.
Men Fanny rodnade och blef så förlägen, att hon icke viste hvad hon skulle göra.
– Ja, samma jag säger, blandade sig modern i samtalet. Doktor Sprooper vill nog gärna prata med dig.
– Han bad mig just spela! fick Fanny fram.
– Jaså, bad han? Nå det var en annan sak, nog måste du ju spela då, eftersom han bedt. Och spela nu riktigt vackert, ropade modern efter henne.
Hon spelade utantill några mindre stycken, hvilka ingen hörde på. Doktor Broberg försökte till en början göra det, men han måste snart afstå, ty samtalet, gick så länge musiken varade, i ett enda högljudt sorl, hvilket öfverröstade den fullkomligt. Först när musiken upphörde, tystnade äfven sorlet för ett ögonblick, och alla vände sig till Fanny för att tacka henne.
Fru Ahlholm vinkade henne till sig.
– Ser du nu – herrarna sitta redan omkring toddybordet, och inte lära de bege sig därifrån i hast. Hvad var det jag sade nyss? Du skulle bara ha trott mig.
Fanny smålog tvunget. Detta skulle naturligtvis föreställa skämt, man måste väl då småle. Och på det sättet slapp man åtminstone att svara.
Hon ämnade draga sig åt sidan, men fru Ahlholm höll henne tillbaka.
– Sitt här. Gå inte bort. Hvarför skulle inte ungdomen ibland kunna sitta med de gamla, synnerligast då andra unga ej finnas till hands.
Där måste Fanny sedan sitta och höra på deras prat. Naturligtvis hade hon bort deltaga i samtalet, men, oaktadt alla ansträngningar, kunde hon ej hitta på någonting att säga.
För öfrigt var det omöjligt att länge orka följa med deras prat. Hon försjönk småningom i sina egna tankar.
Hon hade engång träffat doktor Broberg på skrinnskobanan. De hade blifvit presenterade för hvarandra och skrunnit tillsammans en stund. Då hade Fanny känt sig friare och gladare än någonsin förr. Också efteråt hade hon gärna erinrat sig detta ögonblick. Men nu, härefter – ?
Конец ознакомительного фрагмента.
Текст предоставлен ООО «ЛитРес».
Прочитайте эту книгу целиком, купив полную легальную версию на ЛитРес.
Безопасно оплатить книгу можно банковской картой Visa, MasterCard, Maestro, со счета мобильного телефона, с платежного терминала, в салоне МТС или Связной, через PayPal, WebMoney, Яндекс.Деньги, QIWI Кошелек, бонусными картами или другим удобным Вам способом.