Dansen på Frötjärn. Bergman Hjalmar
runda år levde de lyckliga, vandrade under lindarna, där allt folket såg dem och icke såg dem. Herr Abraham var gårdsfogden, som bar arbetets tunga, på det att dessa båda skulle leva ostörda och lyckliga. Hemligen lyckliga.
Hon förblev länge ung. Den okände räddade henne, förde henne utanför det, som åldras. Men den afton, då hon med ljuset i hand prövade Lill-Britas ögon, den aftonen kom hösten. Och hastigt. Hon förstod, att hon syndat med sina hemliga tankar. Det är rättvist, att Gud straffar den, som listar sig ut ur livet och njuter en lönnlig glädje.
Fru Gunhild vandrade icke längre under lindarna. Hon drev bort honom, som ville vara när henne alla tider och allestädes. Hon satt till bords med den solkige herr Abraham. Och de gråvita, klumpiga små tingestar, som nästan osedda vuxit upp vid hennes sida, de voro hennes barn komna ur hennes kved, närda av hennes mjölk. Värmda av hennes kärlek.
Hon var likväl ännu ganska ung. Hon trodde, att straffet i sig innebär förlåtelse och gottgörelse. Och hur gruvligt straffet än hade blivit, tyckte hon likväl, att hon gott skulle kunna bära det. Hon visste icke, att ett liv i lönndom är urbota brott.
Då var det, som Gud ville visa henne, att han ännu ägde några obrukade redskap i sin pinokammare.
När hon för fjärde gången blev havande gav han henne den vissa tron, att hon skulle föda ett gossebarn. Genast började fru Gunhild undra över honom. Det var besynnerligt att bära i sitt sköte ett gossebarn, som en gång skulle bliva en ung man. Guds straff hade givit henne skygghet för alla tankar, som icke rörde sig kring den dagliga gärningen. Men hon kunde icke förstå, att det skulle finnas något ont eller farligt i att tänka på sonen. Dessa tankar voro starkare än det dagliga arbetets och likväl oskyldiga och rena.
Då var det, som Gud ville visa henne, att han ägde ett obrukat redskap.
Om aftonen, när barnen gått till vila, brukade fru Gunhild stiga ut i parken för att hämta svalka. Ibland var herr Abraham henne följaktig. Men icke denna afton. Hon gick ensam, och det var ovanligt mörkt i parken. Kanske var himlen mulen.
När hon nu går där långsamt, trevande framför sig, rädd att stöta mot stammarna, känner hon plötsligt, att någon är vid hennes sida. Hon tänker genast att det är sonen. Hon är redan van att se honom framför sig. Han är så där en femton år, och hon själv är gammal. Hon kan behöva ett stöd. Hon stöder sig tungt mot hans arm och de gå några slag av och an, sakta, lugna, tysta. Femton år – kan också hända att han är tjugu och att han redan fått någonting allvarligt att grubbla över. Därför är han tyst. Hon undrar, hur det är med hans ögon. Han kan icke vara blind som Brita, ty Gud vill icke straffa mer än en gång. Men det är ju likväl oroligt.
Han lägger sin kind intill hennes. Så bruka väl sönerna göra. Hon känner sig ganska lugn och lycklig därvid. Hon tänker dock alltjämt på hans ögon, fast hon vet, att det icke är nyttigt.
Då börjar han tala. Fru Gunhild känner med kinden, att han rör käken, rör läpparna. Och med ens förstår hon, att det är vännen. Det är icke sonen, det är vännen. Hon blir till förstone icke rädd, undrar endast vad hon skall ta sig till. Hon går hastigare, hon vänder tvärt, hon stryker sig hårt över kinden. Så börjar hon springa. Mörkret förvirrar och hon springer runt, runt bland trästammarna. Hon är rädd att falla. Hon tänker på, att hon vedervågar det liv, hon bär under sitt hjärta. Hon blir våt över hela kroppen och känner smärtor. Då stannar hon, slår armarna kring en trädstam.
Genast lägger han sin kind mot hennes.
Hon tar tag, griper mitt i ångesten och talar förnuft med sig själv. För första gången säger hon sig, att detta endast är en inbillning. Det är en tankelek, en känslolek, som hon övade i sin ungdom. Den tog henne fången, men nu är hon gammal. Tankar och känslor äro icke eviga, de vissna som blommor.
Men ångesten blir starkare. Hon drar fram alldagliga ting. Hon tänker på sådden, hon ser framför sig en pinnharv och räknar pinnarna. Hon går i ladugården och frågar förman efter kon, som kalvat —
Nej, säger hon, man kan drömma år efter år. Men man kan icke trolla bort verkligheten. Dröm är dröm och verkligt är verkligt.
Verkligt är verkligt, säger hon till honom.
Och i detsamma förstår hon, att hon icke längre vet, vad som är verkligt. Hon kan icke skilja. Hon tänker att det är hemskt. Hon skrattar till eller säger kanske någonting. Hon tror icke längre, att hon skall kunna skicka bort vännen. Kanske går han av sig själv om en stund. Men hon kan ingenting göra.
Hon tar hans arm, och de vandra som förr, lyckliga, under lindarna. —
Detta tilldrog sig alltså i parken i början av månaden maj. Men vad som förut berättats om herr Abrahams besök i tornrummet och om fru Gunhilds ångest, det tilldrog sig i mitten av juni.
Åter smyger vännen sig tätt intill henne, och åter tror hon att det är sonen, barnet, som hon bär. Det är ju ångesten för barnets ögon som gör henne så ohjälpligt trött och maktlös. Hon lutar sig mot ryggstödet och glider sakta i stolen. Hon känner, att sonen står bredvid henne. Hon kan till och med se honom utan att vända på huvudet. Han är hög och rak. Han liknar någon, som fru Gunhild känt, innan hon blev husfru på Hviskingeholm.
Men det är icke det, hon tänker på. Hon tänker endast på hans ögon, endast på hans ögon.
Han står bakom stolen, nu böjer han sig fram över henne med huvudet lutat. Han ser ivrigt på hennes läppar, och hon ser ivrigt på hans läppar. Hon ser dem skälva. Han rör vid hennes läppar. Hon skjuter honom sakta ifrån sig. Han rör vid hennes bröst. Då glider hon. Hödoften trycker ned henne och vilar över henne som ett tungt, mjukt varmt vatten.
Hon kämpar för att kunna draga andan. Hon letar efter något att minnas. Det svartnar, men hon ser ännu hans ögon. Nu stannar hjärtat, nu slår hjärtat ett slag. Nu stannar hjärtat. Nu slår det två hastiga slag, som kännas i hela kroppen, smärtsamt.
Fru Gunhild vaknar liggande med huvudet under stolsitsen. Hon finner det icke underligt, ingenting finner hon underligt. Hon har några ord i huvudet, som hon måste säga. Och med någon svårighet säger hon:
– Min dotter – skall kallas Judith.
Hon småler förnöjd därför att hon har kunnat säga detta i trots av andnöden. Hon kravlar upp och sätter sig i stolen. Det tar tid. Men när hon väl har kommit till rätta i stolen, börjar hon grubbla över namnet Judith. Hon kan icke erinra sig någon med det namnet. Möjligen har hon läst det i boken eller minns det från bibeln. Hon är glad, att det står i bibeln, ty herr Abraham tycker om bibliska namn.
Han, som nyss stod bredvid henne, har hon glömt. Hon minns dunkelt, att det har funnits en ung man vid pass tjugu år, men han är långt borta. Och hon är alldeles viss, att barnet, hon bär, är ett flickebarn. Naturligtvis kan hon varken se eller höra detta lilla ofödda flickebarn. Och hon småler svagt åt halvt glömda dårskaper.
På barnets ögon tänker hon icke vidare.
När hon ser sig omkring blir hon varse, att de sju små kopparsticken av draget kastats på golvet. Med möda plockar hon upp dem och stryker varligt av dammet.
Det är de sju dygderna.
Längst dröjer hon vid Caritas. Hennes ansikte uttrycker en mild sorgsenhet. Kanske är det en smula långdraget, kantigt, mer likt Liljorna än Bourmaistrarna. I höger hand håller hon ett brinnande hjärta medan hon med vänstra armen trycker intill sig ett litet, vitt, mjukt barn. Fru Gunhild kysser barnet.
Hon hör herr Abrahams steg i trappan och sluter av vana sina ögon. Han stiger in på tå, lägger klinkan försiktigt i lås och går bort och sätter sig i fönstersmygen.
– Vad tänker du på? frågar han.
Hon skakar sakta på huvudet. Men plötsligt hejdar hon sig, slår upp ögonen och säger:
– Lilja, jag har en bön.
Herr