Elsa. Gustaf Björlin
du icke leka med mitt hjerta.
Men hon hade aldrig lofvat honom någonting, sade hon, och det var långt tills året vore ute, då hon skulle svara bestämdt. Till dess borde han låta henne vara i fred och icke jemt plåga henne med sin enträgenhet. Och derpå skrattade hon på ett sätt, som gjorde hans tankar bittra.
– Om jag ej kan gifva dig diamantringar och gyllenduk – sade han – kan jag likväl hederligt försörja dig.
– Hvem har bedt dig, Anders, om några diamantringar? Vill du icke hafva mig sådan jag är, må du välja en annan – vill du icke följa mig, går jag ensam.
– Hvad du är dig olik i dag, Elsa – sade Anders, och sökte med mildt våld hålla henne qvar. – Så var du icke i ögonen, när du första gången såg mig.
Hon rodnade lätt, men svarade ingenting. Vid hörnet af Hornsgatan stod en liten gosse och lekte med några isstycken.
Elsa råkade ofrivilligt stöta till honom, så att hans granna byggnad rasade omkull.
– Trå dig, du styggetacka – skrek pojken förbittrad efter henne.
Förvånad vände hon sig om vid detta tilltal.
– Nej se på skepparns Elsa! – skrek pojken, öfverlycklig af denna upptäckt, och sprang ett stycke ned åt gatan. – Se bara hur hon flyger åstad med den granne herrn. Faren I till den elakes gästabud, godt folk?
Elsa vardt röd i ansigtet. Ett isstycke, stort som ett äpple, rullade framför hennes fötter. Hon böjde sig ned efter det och vände sig hastigt om mot sin förföljare.
– Här skall du få smaka på gästabud – ropade hon, och slungade isstycket efter honom. Grossen förde handen till hufvudet, i det han gaf till ett skrik af smärta. Isstycket hade träffat med olycksbådande säkerhet, och blodet sipprade ymnigt fram ur ett djupt sår midt i pannan, medan han jemrade sig och skrek af alla krafter.
Anders ville skynda fram till honom, men Elsa höll honom till baka.
– Vill du föra mig i förderfvet – sade hon upprörd – hör du icke, att man ropar på vakten?
Han följde henne motvilligt.
– Du hade nog tyckt om, Anders – sade hon, då de hunnit öfver slussen – om de fått fatt i mig der uppe och fört mig till tukthuset.
– När såg du, att jag ville dig så ondt? – frågade han, ej utan bitterhet. – Men inte skall man bry sig om, hvad barn och dårar ropa.
– De skola få kalla en för hvad som helst, menar du? Men du är bara morsk, när du sitter der hemma i spiselvrån hos far och mor, och fast du bär långvärja vid sidan och skägg på hakan, låter du dem säga på gator och gränder hvad dem lyster om mig, fast du friar och fjäsar i orden, kan tänka.
– Lugna dig, Elsa, aldrig kunde jag tro, att du skulle bry dig om hvad den lille pojken ropade.
– Han kallade mig trollpacka, hörde du; men också du, Anders tror mig nog inte om godt. Du är nog redan led vid mig! – Hon torkade bort de frambrytande tårarne med tröjärmen. Plötsligt stannade hon och vände sig om.
– Farväl Anders! – sade hon.
Han ville hålla henne till baka.
– Nej, låt mig gå – sade hon häftigt – din väg är icke min!
Han talade så mildt och kärleksfullt, som en tjugu års yngling talar till den han älskar. Men hon hatade honom, sade hon. Hon hade aldrig älskat honom och skulle aldrig heller göra det.
– Nej, förr må man bränna mig som en hexa och trollpacka – ropade hon och slet sig lös från honom – än jag följer dig när du brukar våld!
Han följde henne heller icke, när hon rusade uppåt gränden. Han ville visst icke tigga om hennes kärlek, tyckte han. Han skulle nog finna någon annan, som satte mera värde på honom.
Men hur det var, kom äfven han att efter en stund vika af inåt samma gränd, der hon försvunnit. Och småningom vordo hans steg längre och hastigare. Han ville endast följa henne på afstånd, tyckte han, och der borta i folkträngseln skulle hon nog icke få så långt försprång, att han icke kunde se, hvad hon hade för sig.
VIII
I den smala Bollhusgränden var mycket folk samladt. Bröllop skulle hållas i ett af de nybygda adelshusen, och det var sagdt att både vin skulle löpa och glafven kastas. Ännu voro fönsterraderna mörka och maréchallerna och beckkransarne väntade på sina svarta pålar, hvilka här och der uppstucko ur snön, att den gamle portknekten skulle tända dem. Under tiden gjorde folkhopen sina iakttagelser öfver grändens invånare.
– Ser du, vän Fibiger – sade en spenslig borgare i lamskinnsperuk till sin tjocke granne – tyske grefven vill slå på stort och göra fest med ett vaxljus.
– Har du sett en palt lysa i hornlykta? – sade den tilltalade tvärt.
– Nej du, Jonas, rik man är snål man.
– Han eger några tunnor guld, vill jag lofva.
– Jo det kan du ta' på! Om han ock skulle dämma upp strömmen med bara karoliner, finge han nog öfver.
– Åh kors! ja alla källare i hela huset ska' vara proppfulla af bara rödaste guld, säger man.
Den siste talaren kastade en beundrande blick mot den mörka fönsterraden. Ljuset, hvarom han talat, hade stannat vid ett af fönstren.
– Ser du, der står halte hofmästaren med ljusstaken – återtog han. – Han har nog sett det, om han inte fått smaka't.
Mannen i fråga kunde vara omkring sextio år. Hans ansigte var pussigt och rödfnasigt, med utstående kindknotor och tjocka läppar och omgifvet af gråstripigt hår. Ett hugg, som gått snedt öfver pannan, hade lemnat ett bredt ärr efter sig och tryckt ut venstra ögat, hvarigenom ansigtsuttrycket blifvit skelande och osäkert. Hans korta puffjacka af mörkviolett sammet var urblekt och saknade icke heller ljusare stoppningar här och der. Den hvita spetskragen kring halsen var skrynklig och något för träng. Tofssnörena hade synbarligen icke räckt till, utan hängde vårdslöst på sidorna.
Han släckte ljuset, för att bättre kunna urskilja folkhopen nedanför, och lutade sig mot fönsterkarmen. Men ett sakta prasslande in i rummet kom honom att häftigt vända sig om. Det långa rummet upplystes af det flammande skenet från maréchallerna, som nu började tändas. Hans blick föll på den höga sängen med hennes tunga, guldfransade sparlakan och derefter på sandstensspiseln, hvars förgylda listverk och blankskurade eldskärm skimrade i eldskenet.
– Det var nog råttorna igen – mumlade han efter att hafva lyssnat en stund. – Fast, Gud bättre, hvarje gång jag är ensam här käns det något kallt efter ryggen. – Men dö är dö, och alla skola dö – och för resten var det hans nåd, som tog den saken på sig. – Derför kunna de inte göra mig något, om de än då och då låta höra af sig.
En smal ljusstrimma gled långsamt fram öfver gyllenläderstapeterna. Låset vreds om, och ett högväxt fruntimmer trädde öfver tröskeln. Hon höll i handen en dubbelarmad ljusstake af silfver med tvänne halfbrunna, drypande vaxljus, hvilkas röda lågor flämtade i luftdraget.
När hon långsamt skred fram öfver golfvet, syntes hennes smärta skepelse nästan vanskapligt lång i den svarta, tätt åtsittande sammetsdrägten.
– Du skall se väl efter porten i afton, Bertil – sade hon och satte ljusstaken på den svarta dragkistan vid fönstret – ingen får komma in, som du inte noga betraktat genom gallret.
Hennes röst lät sträf och befallande. Han bugade sig utan att svara och linkade ut genom dörren. En knäppning i låset, och damen var allena.
Hennes ålder kunde vara omkring fyratio år. Pannan var hög, ögonen