Nyårsafton. Falkman Charlotta
an
Nyårsafton
I.
Fremlingen
En mörk och regnig afton i medlet af November 183.. stannade en reskärra vid trappan till ett af de förnämsta stenhusen i staden – . Med skjutsbondens biträde steg ett fruntimmer ned ur det obeqväma åkdonet, och båda, karlen bärande en liten kappsäck och den af regnet genomblötta paraplyn, inträdde i nedra förstugan. Med ängslig förlägenhet såg fruntimret sig der omkring; oviss hvarthän hon skulle vända sig för att råka någon som visade henne till rätta, samt mottaga hennes saker, i synnerhet som hennes följeslagare yttrade stor farhåga för sin utanföre stående häst och kärra.
En klart strålande lampa upplyste den breda med utländska mattor belagde trappan som förde till öfra våningen; men uppföre den vågade hon sig icke. Här omkring henne syntes alla dörrar tillåsta, utom en, der hon inifrån hörde högljudda karlröster. Slutligen blef hon dock varse en annan, nära trappan, der nyckeln satt i låset. Vid hennes rädda knackning utkom en sömnig betjent som jakande besvarade hennes fråga: om öfverstlöjtnant Wermell bodde i detta hus, och oförskämt glodde henne i ansigte i det han tillade: "Hon lär vara den symmamselln som de väntat hit från E – , kan jag tro – "
Hon svarade med ett: "jag kommer från E – ", framtog sedan penningar och likviderade skjutskarlen, som hon vänligt affärdade. Sedan följde hon betjenten, som bar hennes saker, uppföre trappan och genom en sidodörr, som förde till en lång koridor, upplyst af en i taket hängande lanterna. Hennes ledsagare lade i frän sig sakerna i en fönsternisch och ärnade öppna en dörr på andra sidan, då vår resande, besvärad af sin våta kappa, bad honom hjelpa sig af med den samt hänga upp den på en nära stående klädhängare; derpå tog hon af sig bahytten och skakade regnet af den. Under tiden trädde en ung man i svart drägt, med sorgflor kring hatten, ut från ett nära beläget rum, han stannade, synbart öfverraskad vid åsynen af den täcka varelse, som i detta ögonblick befriat sig från den vanställande reshabiten och som nu först varseblef honom. Äfven betjenten såg förvånad ut. Karlen hade säkert tänkt sig ett äldre anlete under denna drägt, men såg nu framför sig en utmärkt vacker flicka om högst 18 år.
Rodnande besvarade hon den okändes lätta men uttrycksfulla helsning, och påsatte hastigt bahytten, i det hon såg på betjenten med en orolig blick, som tycktes fråga: hvarthän för ni mig.
Uppfattande denna blick, tillsade den unge mannen betjenten, att föra in damen genom salongen. "Det vågar jag visst icke," svarade denne, "herrskapet har fremman i afton, och mamselln här kommer, efter hvad jag hört, hit bara på söm."
Likasom gäckad i någon förmodan, aflägsnade sig den andre.
Hon infördes nu i ett slags domestikrum, der en jungfru satt ock sydde.
Karlen gick sedan för att anmäla hennes ankomst hos "hennes nåd."
En stund förflöt under oangenäm väntan; då inträdde tvenne andra qvinspersoner: den ena, redan öfver medelåldern, var utstyrd med löslockar och negligén ombunden med en svart silkesduk; ett köks förkläde samt en stor nyckelknippa vid sidan antydde genast hushållerskan; den andra var en ung kammarpiga af näbbigt utseende. Båda skärskådade vår resande från hufvud till fot och sluteligen anmärkte den unga:
– Hon har länge låtit herrskapet vänta på sig; vi andra ha varit här allt sedan allhelgon.
Synbarligen sårad af denna näsvisa anmärkning, svarade likväl den tilltalade saktmodigt:
– Det måste vara ett missförstånd, jungfru lilla. Jag är ingalunda städslad till någon tjenst här i huset, utan kommer på en vänlig bjudning af hennes herrskap. Väl var det min afsigt att komma förr, men händelsen fördröjde min hitresa.
Sömmerskan mumlade något om att "den kommer tids nog, som skall hänga," och efter några sinsemellan vexlade blickar, yttrade frun leende:
– Ja så, mamsell stöder sig på att hon på långt håll är slägt med "hennes nåd."
– Jag är fru Wermells brordotter. Men hvarföre benämnes hon "hennes nåd?" Wermellska namnet är icke af adel.
– Det vet jag också alltför väl, min lilla mamsell! svarade hushållerskan, men då vår husbonde från kapten med ens blef öfverstlöjtnant, jäste högmodet upp, och frun kallade husfolket tillsammans och tillsade oss att hädanefter säga "hennes nåd", för korthetens skull, bevars! För oss var det just sak samma, men de förnäma och till och med deras egna bekanta skratta i mjugg deråt. För att ej skämma en god sak, kalla vi också döttrarna för fröknar, och det upptages ganska nådigt. Men herre Gud, så jag pratar! Jag glömmer alldeles att jag talar med hennes nåds brordotter och torde få…
– Var icke rädd, genom mig skall frun icke få någon ledsamhet.
– Så mycket bättre, min lilla mamsell! Folk som löpa med sqvaller hatar jag som synden. – Man kan väl icke alltid väga sina ord på gullvigt heller, utan då och då säger man sin hjertans mening.
Hvem vet huru många ovägda ord ännu kunnat undfalla husrådinnan, om icke betjenten kommit för att efter hennes nåds befallning föra den fremmande mamselln i det rum der téet serverades.
Med en tyst bönesuck om tålamod i sina nya okända förhållanden gick den unga flickan att möta en nära slägtinge, som ännu var henne alldeles obekant.
Vi måste med några ord gå berättelsen i förväg.
Fru Wermell hade efter sina föräldrars död som flicka varit några år i brödrens hus, de första åren af hans gifte; men, såsom svägerskor i allmänhet, hade hon och den unga frun ej sympatiserat. Hon skiljde sig derföre och var en tid hos en aflägsen slägtinge i S: t Petersburg, der hon lärde känna Wermell, som då endast var fänrik vid ett infanteri-regemente. De gifte sig och lefde knappt i många år af hans löjtnants lön, tills han sluteligen erhöll transport till Finland, och inträdde vid ett rang-regemente, samt steg inom kort till den post han nu innehade.
Nu lefde familjen på hvad man i allmänt tal kallar "stor fot", och fru Wermell hade, sedan sin återkomst till fäderneslandet, alldeles icke tagit någon vidare notis om sina anhöriga. Genom tidningarne kände hon att brödren var död och hans egendom upplåten åt kreditorerne. Anledning nog för visst folk att ej påminna sig fattige slägtingar, eller barndomsvänner.
För en tid sedan hade hon träffat tillsammans med några damer af en ansedd familj, – hemma från hennes födelseort, der hennes bror varit etablerad, – hvilka kände och syntes mycket intressera sig för den aflidnes fru och döttrar. De hade under sin hitresa besökt dessa aktningsvärda personer i E – , dit desamme flyttat, för att genom handarbeten söka sin utkomst. Den äldste af döttrarne, som haft den olyckan att förlora hörseln efter en svår sjukdom, bidrog mest till husets bergning genom sin skicklighet i klädssöm; den medlersta var borta som guvernant uppåt landet, och de kunde ej nog loforda den yngsta, så väl för hennes älskvärda personlighet, som hennes fallenhet och lidsamma hand i alla då brukliga granlåtsarbeten. De beklagade blott, att hon i en liten stad, sådan som E – , ej kunde draga någon fördel af sina många talanger.
Fru Wermells fåfänga smickrades af dessa loford. Skulle ej motsatsen varit tillräckligt känd, hade hon kanhända gjort sig en förtjenst af deras förvärfvade kunskaper; nu gick ej detta an. Hennes yngre dotter, Minette, som var närvarande, hviskade modren något i örat, och nu fick den goda frun ett "rapptus" af slägtkärlek, vände sig till sin man med den frågan: om han tillät henne skrifva efter den yngsta flickan, Ida, på det att hon i deras hus skulle ernå den bildning för sällskapslifvet, som modrens små omständigheter och sjelfva ortens inskränkthet ej kunde meddela henne.
De resande drogo väl litet på mun åt fruns ensidiga tanke om E – och dess innevånare; men ansågo dock förslaget fördelaktigt. På sin återresa besökte de åter fru Hedrén, som efter något betänkande mottog anbudet. – Ehuru lycklig Ida fann sig i hemmet, var hon dock icke obenägen att se sig litet omkring i verlden, och väntade sig en ganska treflig vinter hos sina nästan jemnåriga kusiner.
Då Ida inträdde genom yttre dörren till det rum, der en annan betjent aftorkade de redan begagnade thekopparna, utkom fru Wermell från den, som förde till sällskapsrummen.
Den bild, Idas fantasi gjort sig om tanten, efter modrens beskrifning om