Nyårsafton. Falkman Charlotta
synnerhet af hennes äldsta systers arbete.
– Men dervid lär det säkert icke vankas många feta stekar! invände fru Wermell ironiskt, – och sådant lär minsann kosta på. Se icke så förvånad ut, barn. Du känner kanske icke huru mycket din mors slöseri och misshushållning bidrog till din faders ruin.
– Förlåt, om jag frågar hvaruti detta bestod, afbröt henne Ida, dristig vorden genom att höra sina föräldrar, i synnerhet sin goda älskade moder förtalas. – Så långt mitt barnaminne sträcker sig, påminner jag mig ej något öfverflödigt lefnadssätt, hvarken i kläder, möbler eller kalaser.
– Deruti har du på sätt och vis rätt, – men i hvardagslag lefdes der alltför kostsamt, för att vara ett borgarhus. Din mor hade från barndomen varit vand vid ett läckert och godt bord; utan att besinna att sådant förstört hennes egna föräldrars tillgångar, och att hon ingenting förde med sig i min brors hus, införde hon der samma lefnadssätt. Den unga frun satte en heder uti att laga det som var smakligt och godt, kantänka! Bodbetjeningen, till och med tjenstefolket, äto samma slags mat som herrskapet sjelfva.
– Då hade ju mamma också goda dagar, den tiden mamma var i deras hus, inföll Natinka. – Mamma är ju ingen kostföraktare heller.
Wermell, som då och då gifvit sin fru en missnöjd blick, den hon likväl icke syntes blifvit varse, steg nu upp, tog henne under armen och närmade sig frukostbordet, samt afbröt derigenom det ledsamma samtalet, och Ida – hon vände sig bort, för att borttorka den tår som denna plågsamma stund frampressat. Då såg hon den, hon med rätta ansåg för häradshöfdingen, stående bakom sig, och att han varit ett vittne till föregående samtal. Blodet strömmade upp i hennes kinder; men hans öga hvilade på henne med sådant deltagande, att hon småningom lugnades och deltog, åtminstone efter utseendet, i frukosten, sedan Wermell presenterat den äldre dottren, som gjorde en ganska knapphändig helsning. Det var samma dam hon nyss sett i salongen.
* * * * *
Fjorton dagar derefter skref Ida till sin äldste syster följande:
"Hvarföre kom jag hit? Hvarföre lemnade jag ett älskadt hem, för att här framsucka ett tråkigt lif bland fremmande, likgiltiga personer; fremmande för mig både i tankesätt och vanor – intet drag af ett varmare deltagande för fremlingen, en enda undantagen… dock, derom en annan gång…
"Mitt första omdöme var icke så förhastadt och orättvist, som du och mamma tyckes tro. Efter onkels första, mera hjertliga mottagning, synes han knappt blifva mig varse; utomdess ser jag honom ganska sällan, endast någongång vid frukosttimmen, den enda tid på dagen då din Ida får den äran att vara en ringa medlem af familjen; ty i anseende till de allt kortare dagarna, och på det jag icke skall försumma mig, föres middagen in till mig, och om aftnarne äro de merändels borta, eller är der fremmande, och ingen har yttrat en önskan att se mig vara med. Jag sitter då nästan som en fånge på mitt rum, öfverhopad med arbete.
"Den lilla tid jag dagligen sammanträffar med tant, plågar hon mig med sina enformiga frågor öfver de minsta omständigheter i hemmet. Detta sker ingalunda af deltagande, utan endast för att visa sin egen öfverlägsenhet. Dessa dagligen upprepade frågor besvaras också alltid af mig med samma svar. Månne hon icke tröttnar till slut!
"Ingen sympati råder mellan hennes döttrar; de äro lika olika till lynne som utseende. Aurora är lång och smal, men icke väl växt, något mörklagd, med sammanvuxna ögonbryn. Läste vi icke en gång att detta var tecken till ett despotiskt, egoistiskt sinnelag? åtminstone synes det inträffa här. Merändels kommer hon en gång om dagen, sällan två, för att se, dömma och korrigera de arbeten Natinka och jag ha under händer. Sjelf sysselsätter hon sig endast med romanläsning och musik; jag tror hon äfven gör anspråk på att vara vitter, åtminstone inbillar hon sig vara en kompetent domare öfver vitterhet och poesi. Hon är väl icke ovänlig emot mig, men i hennes väsende ligger en kyla, som hindrar all förtrolighet.
"Men huru ge dig en skildring af Natinka? denna lifliga, ombytliga varelse, som ej i tvenne minuter. kan tänka på något allvarligt. Hon fattar allting lätt, och begynner allt, utan att fullborda något. Lättrörd, har hon känsla för en olycklig like; men i nästa ögonblick kan hon vara i stånd att skratta åt den, ty hennes nyckfulla fantasi finner alltid något att förlöjliga. Det värsta är, att tant tror henne vara ett geni, och hon är sjelf icke sällan af samma tanke. Det är hon som begynt alla dessa arbeten, och hvarje dag faller hon på en ny idée. Vill du ha en förteckning på de arbeten jag måste förfärdiga, så se här: tvenne soffdynor åt tant; en nattsäck för onkel; en eldskärm för salongen ock en skjutväska åt kusin Ferdinand, häradshöfdingen; alla dessa äro på långt när icke halffärdige ännu. Utom allt detta vore ännu mycket annat; men man börjar inse omöjligheten att få det färdigt. Likväl började Natinka i går en börs, sydd med perlor på spetstyg, den hon ärnade häradshöfdingen, men i dag var hon mätt på saken. Inom mig har jag likväl beslutat, att om också något annat måste lemnas, så skall denna börs bli färdig, skulle jag ock försaka hvilan en hel natt: ty vet du, han är den enda person, hvars närvaro stundom gör lifvet drägligt här i huset. Jag träffar honom visst icke oftare än vid frukosten, och då tilltalar han mig aldrig, men alltid ger han konversationen en sådan vändning, att den har och ger mig intresse; derigenom försvinner månget obehag, som tants odrägliga frågor och anmärkningar eljest förorsaka mig.
"Efter jag har tid och papper, vill jag meddela dig en liten scen under frukosttimman i förgår, medan vi väntade på tant.
"Då jag inträdde in i rummet, sutto flickorna och läste i hvar sin roman; jag närmade mig Natinka. 'Har du läst Cousinerna?' frågade hon och visade mig titeln.
"Nej, svarade jag, men jag läste i en uppsats på någon tidning, straxt efter sedan boken kommit ut, att den ej skall vara någon nyttig lektyr för unga flickor.
"Natinka storskrattade, och Aurora sade, i det hon medlidsamt leende skakade hufvudet: 'Du är likväl bra enfaldig och småstadsaktig, kära Ida! Begriper du icke att den uppsatsen enkom var skrifven för att göra boken desto begärligare. Åtminstone gjorde just densamma uppsatsen oss nyfikne att läsa denna bok.'
"Jag teg som ett godt barn. Natinka ropade på häradshöfdingen från andra sidan rummet, der han stått en stund och betraktat ett par guldfiskar, utan att synas ge det minsta akt uppå oss.
"'Har kusin Ferdinand läst Cousinerna?' frågade hon skrattande.
"'Jag studerar dem som bäst', svarade han, nästan allvarligt.
"'Det der låter ju otroligt', anmärkte Aurora. 'Kusin är ju en romanföraktare!'
"'Hvem har behagat säga så?' frågade han. 'Det är jag visst icke; tvertom gillar jag mycket teckningar från hvardagslifvet i dess mångfaldiga skiftningar, endast de medföra något förädlande för själen och hjertat, eller sannt målade karaktärer; men att unga damer, antingen de läsa för sitt nöje, eller det som bättre vore, för att odla sina begrepp och samla någon menniskokännedom, kunna uthärda samt till och med föredraga en Victor Hugos och Balzacs skapelser, det begriper jag icke! Ni torde erinra eder, att det var mina anmärkningar mot dessa författare, som ådrog mig beskyllningen att vara romanföraktare. I min tanke medför denna lektyr endast en nytta.'
"'Och hvilken då, om jag får fråga?'
"'Den, att de unga damer som älska denna slags lektyr, aldrig böra lida af svaga nerfver, emedan vanan vid skildringar af skräckscener, sådane som dessa författares, måste härda dem.'
"Alla skrattade, kallade honom en ulspegel, en satirikus, och…
"Men hvartill tjenar denna berättelse? frågar min äldsta syster. Jo, goda Anna, jag önskade att du sett den blick, hvarmed han sade: 'Jag studerar Cousinerna'; den uttryckte tydligare än ord: jag genomskådar er alla tre. Och – anse mig icke för fåfäng, bästa syster! – jag tror att detta iakttagande var till din Idas fördel."
Конец ознакомительного фрагмента.
Текст