Leonna. Falkman Charlotta
hon likväl att fatta mod, och tillika vara försigtig. Hon anlade en drägt, hvars färg bortblandade henne med de omgifvande föremålen, och snart vågade hon med konstens egna mod i sin själ fatta partier, dem hon sedan med konstens hand öfverflyttade på pappret – den fria naturen som bakgrund.
Hon visade Leonna den sten, som tjenade henne till bord och en lägre som hon sjelf beklädt med torf; der hon äfven ofta var sysselsatt med annat handarbete.
Ludvig som, under det flickorna pratade, genom kikaren betraktat sjöns bländande yta, kom nu för att säga det vara tid att begifva sig hem. Men ännu en gång såg Ottilia sig omkring; hvem vet, tänkte hon, om jag, som nu får se mig omkring i andra bättre begåfvade länder, icke någon gång rätt hjertligt skall sakna denna enkla omgifning. Då föll hennes blick äfven på landsvägen, men ingen syntes der. Hon vände sig för att gå, då blef hon varse att Orest, Ludvigs hund, liksom lyssnande såg åt samma sida; snart började han skälla, och allas ögon riktades nu mot vägen.
Högst uppå den höga backen syntes en simpel släde med kur af bastmattor. I flygande fart gick det utföre; lyckligtvis tog släden den riktning, att bråddjupet undveks, men den bar omkull; tre personer, som der haft sin plats, lågo snart utåt vägen; hästen, som fått fria tyglar, stadnade ej förr, än vid slutet af backen.
Allt detta var gjordt inom ett ögonblick.
Personerna utgjordes af skjutsgossen och en soldat; den tredje, som befunnit sig inbäddad i släden, sannolikt en officer, låg nu der utan att röra sig, oaktadt soldatens bemödande att resa honom. Skjutsgossen gjorde några fåfänga bemödanden att resa sig; och våra vänner, som deltagande sågo detta uppträde, fruktade att något ben blifvit skadadt.
«Låt oss intet stå här och lemna dessa arma menniskor utan hjelp,» sade Ludvig. «Jag skall söka närmaste vägen till stället. Skynda ni emedlertid hem och skicka Jakob hit med häst och släde. Bed fru Palman hafva en säng i beredskap, ty jag förmodar att den afdånade är en sjuk, efter han tyckes varit inbäddad.»
Ludvig begaf sig utför berget, i den riktning landsvägen låg, åtföljd af Orest, och likasom det kloka djuret insett hvarthän hans herre ville gå, sprang han förut och banade sig väg genom småskogen, och gaf genom omisskänneliga tecken sin glädje tillkänna, när hans husbonde, litande på hans instinkt, följde hans anvisning.
Emedlertid tillryggalade flickorna, jagade både af onkelns uppmaning och eget medlidande, återvägen med otrolig skyndsamhet. «Vänta Leonna, låt oss hvila här några ögonblick!» ropade Ottilia och fattade tag i sin väninna. «Komma vi så här inrusande på gården, tror fru Palman att det händt onkel någon olycka, och då blir hon utom sig; ty har icke jag bättre färg än du, så se vi ut som dödsbud.»
«Ack, kanhända han också är död; han rörde sig ju intet.»
«Vi skola hoppas det bästa,» svarade Ottilia med en lätt rysning.
Åt Jakob, som högg ved på gården meddelades genast kaptens befallning; sedan sökte de upp fru Palman. Gumman runkade väl något på hufvudet, öfver allt detta väsende «för en rysses skull,» men hennes goda hjerta drog icke allenast försorg om att en säng fördes in i salen, utan Jakob måste äfven taga med sig både ättika och slagvatten. Han fick utomdess sträng förmaning att icke «söla,» på det att den «stackaren» ej länge skulle undvara den hjelp, hon kunde åstadkomma genom omslag och baddningar m. m. —
Det första föremål Ludvig träffade, der han trängde sig fram genom busksnåret invid vägen, var hästen och det illa medfarna åkdonet. Soldaten som gått villrådig fram och åter, uppgaf ett glädjerop vid hans åsyn. På bruten finska bad han om bistånd för sin herre, som han ej vågat lemna ensam der på vägen. Han svor öfver skjutsgossen, som var orsaken till hela olyckan, och nu så vrickat sin fot, att han ej var till ringaste nytta.
Ludvig begaf sig genast till hans herre, som ännu låg orörlig, med dödsblekt ansigte; men pulsarnes matta slag sade dock, att lifvet ej flyktat. Ludvig erinrade sig lyckligtvis vinet, som fru Palman trugat på honom; denna välmening, öfver hvilken de nyss skämtat deruppe på berget, var ett medel att återkalla de flydda lifsandarna; ty snart syntes en svag rodnad på den bleka kinden, ehuru ögonen ännu voro tillslutna. Under deras samfälta bemödande att gifva honom en sittande ställning, mot de uppstapplade dynorna, såg Ludvig med bedröfvelse, att venstra armen var afbruten; en på vägen liggande krycka tillkännagaf att han utomdess led af fordna blessyrer; på tillfrågan sade soldaten, att hans major kom från lazarettet i Åbo, och var nu stadd på resa till Petersburg.
Undertiden hade Jakob hunnit dit; med förenade krafter lyftes majoren i släden; Ludvig satte sig bredvid för att stödja honom. Gossen sattes på framsätet bredvid drängen, kibitkan fördes efter i släptåg af soldaten.
De hemma varande på Rönnbacka stodo alla på gården i orolig väntan, när det sorgliga tåget anlände. Så snart majoren blifvit införd och bragt i säng, öppnades ådern af Ludvig, som lyckligtvis egde någon kirurgisk skicklighet. När blodet begynte rinna, öppnade patienten ögonen, men tillslöt dem åter i det han framstammade namnet «Vasilij.»
Karlen var som hufvudyr af glädje, och öfverhopade Ludvig med välsignelser, både på finska och ryska språket.
«Här fordras verksammare hjelp än jag kan åstadkomma,» sade Ludvig bekymrad. «Känner du någon af de officerare, som nu finnas i Lovisa; bedrar jag mig icke, så är nummern densamma.»
«Hvad jag det gör! det är ju vårt eget regemente. Majoren skulle just fara dit för att taga afsked af sin bästa vän!» försäkrade karlen.
«Far då genast dit, och hemta hit din majors vän och en skicklig fältskär. Här har du pengar till skjuts, min häst och karl föra dig till gästgifvaregården.»
«Tack, tack goda herre, men behåll edra penningar,» och karlen tog fram en nyckel, öppnade en reskoffert, och framtog penningar ur ett litet schatull, läste väl igen alltsamman, men lemnade koffertnyckeln åt Ottilia, som tillika med Leonna stod på något afstånd från den sjuke, som åter fallit i dvala; brydd ville Ottilia afsäga sig denna förtroendepost, och visade honom till onkeln. «Nej mamsell, förvara den ni, tills gamla «Waska» kommer tillbakas; ni är god; ni har gråtit öfver hans herres olycka!» Med dessa ord lade han nyckeln i hennes hand, den han sedan, utan alla omständigheter, liksom förseglade genom en smällande kyss, och skyndade ut.
Leonna kunde ej låta bli att skratta, när Ottilia högt rodnande, torkade den kyssta handen med sitt förkläde.
«I karlens beteende låg sympati,» skämtade Leonna, «ty hvarföre gaf han den ej åt mig? men han såg nog, att mina tårar gällde olyckan i allmänhet, men dina personen.» —
«Hur kan du skämta nu?» sade Ottilia mildt förebrående. «Dessa anletsdrag, ehuru aftärde genom sjukdom och plågor, tillhöra visst ingen vanlig menniska. Tänk dig honom som en främling, aflägsen från allt kärt han eger på jorden. Kanhända lefver hans mor, hvars enda stöd och förhoppning här hos oss utandas sin sista suck. Kanhända ännu ömmare band» – Hon kunde ej uttala meningen.
«Förlåt goda Ottilia, du är alltid bättre än jag; derpå tänkte jag icke.»
Genom Ludvigs driftiga försorg hade skjutsgossens ledvridna fot kommit i skick, sedan Vasilij afrest. Med bekymmersam oro i sin blick, stod nu den menniskoälskande mannen vid den sjukes läger; flere symptomer sade honom, det feber var i antågande.
På en gång nämnde han åter namnet Vasilij, och uttalade en hel mening på ryska språket i det att han med temmeligen sansad blick såg sig omkring, utan att likväl blifva varse flickorna, som höllo sig åt andra sidan af rummet.
Ludvig tilltalte honom först på finska, sedan på tyska språket, men han syntes förstå intetdera, men till fransyskan lyssnade han liksom till kända toner. Ludvig fortfor, och sade «Vasilij vara borta för att hemta läkaren.» Han svarade ej, men räckte Ludvig handen; tecknade, att han var törstig, men ville ej dricka annat än vatten, ehuru fru Palman hade flere slags soppor i beredskap; han tillslöt