Nils Tufvesson och hans moder. Gustaf af Geijerstam
hon kunde sitta och se på honom, som undrade hon över att han fanns där, och varför han egentligen blivit till.
»Du Tufve», sade hon en dag till sin man. »Varför komma egentligen barnen?»
Härpå hade Tufve Tufvesson aldrig tänkt, emedan det för honom var nog, att han visste, att Gud en gång hade ordnat det så. Men emedan han trodde, att han kunde inverka på sin hustru till det goda, svarade han:
»Gud giver oss dem väl för att lära oss, att vi icke endast skola leva för oss själva.»
»Det tror jag inte», svarade Inga Persdotter. »Jag har alltid levat för min egen skull, och det vill jag ock göra hädanefter.»
Hon gladde sig, när hon sade detta, emedan hon märkte, att hennes man ryste vid hennes ord och i sin godhet icke ville tro, att hon menade allvar. Ty så underligt var Inga Persdotter skapad, att andras fasa väckte hennes glädje. Ja, hon erfor ej blott ett slags lyckokänsla därvid, hon kände sig även stolt, emedan hon därigenom trodde sig vara förmer än andra. Hur hon blivit sådan? Hur detta kan vara möjligt? Vet en människa överhuvud, hur hon blivit till? Kan hon någonsin säga, hur hon blivit den hon är? Få veta, vilka de äro. Men Inga Persdotter hörde till dessa få. Och just att hon kunde veta det, utan skrämsel och utan samvetsagg, däri låg hennes styrka och hennes ensamma timmars outsägliga maktkänsla och fröjd.
Aldrig hade hon heller känt sig som mor, aldrig hade hon böjt sig under ansvar och plikt. I instängd och trotsig ensamhetskänsla hade hon sett ut över människorna, för vilka hon kände sig främmande, och när hon lockade Nils till synd, undrade hon aldrig över, hur hon kunde önska sådant, fann heller ej, vad som skett, onaturligt. Tvärtom höjde det hennes gömda lycka, som intet människoöga skulle se, att hon visste sig hava utfört i handling, vad andra människor knappast våga nämna vid namn. Hon kunde gå ensam för sig själv och säga det högt: »Det har jag gjort. Det har jag vågat. Det finns ingen mer än jag, som kunnat göra sådant. Sagorna tala därom, men sagorna ljuga, som Bibeln gör. Ingen tror dem, och ingen lever därefter.»
Och när mannen var död, och hon ej längre hade någon herre över sig, för vilken hon måste hyckla och gömma sig, kände hon sig trygg i sitt brott. Ty ingen kunde dock misstänka sådant mellan moder och son. Därtill voro människor alltför veka och svaga, deras blod för trögt och deras tankar för skumma. Nils var i hennes hand som ett vax, och ingen annan människa betydde för henne något.
Som ett vax var han i hennes hand. Ty så tidigt hade hon tagit hans sinnen fångna, och så allsmäktig är kärleken, helst när den tagit brottets dunkelröda, sällsamma färg. Så mycket starkare var hon också än han, att inför hennes leende trängdes alla frågor, vilka ynglingen velat framställa, outtalade tillbaka i hans själ. De lågo där slumrande och plågade honom kanske. Men de lyckades aldrig göra sig helt hörda, ännu mindre växa till makter, vilka skulle göra honom till herre över sig själv. Så mycket kan väl en mogen kvinna alltid verka på en gosse, vilkens kärlek hon tagit, innan hans egna drifter ens blivit medvetna för honom själv. På ett ännu sällsammare sätt fick Inga Persdotter makt över sonens själ, just därför att hon var hans mor. Slog hon upp sina tunga ögonlock, fångade hon genast hans blick, och som under en förtrollning blev honom allt, vad de båda sade och gjorde, rätt och gott. Nils växte upp och blev en man. Han såg åren komma och åren gå. Det är troligt, att han önskade sig fri och önskade vara som alla andra. Men så fast var det garn av njutning, beundran, lust och kval i sällsam blandning tvinnat, vilket band honom vid denna kvinna, som han kallade mor, att han aldrig ens förmådde tänka sig, att bandet kunde brytas. Han var länkad vid henne för livet, och de tu voro ett.
Ty när Tufve Tufvesson var begraven, då intog Nils faderns plats i den breda sängen i vardagsstugan. Där somnade han varje afton, där vaknade han varje morgon, där knöto grymma ödesgudinnor varje natt vidare och vidare på maskorna i det nät, som drog honom från livet och stängde honom ute från människor.
Men han kände det icke. Ty hans kropp var ung och sund. Hans tankar gingo icke långt. Och var dag som kom, skänkte honom nog med arbete på gården, där han en gång skulle sitta som ensam husbonde.
Detta var hemligheten om Inga Persdotter och hennes son, och detta gjorde också en var, vilken kom innanför deras dörr, otrygg och mörkrädd, som människor bliva, när den varnande rösten inom dem röjer ont, vilket ingen sett, ingen vet, och ingen vågar nämna.
IV
När Nils blev man, började husfolket dock att undra över, att han behöll sin sovplats vid moderns sida. En gång hände det, att en dräng, vilken var ny i gården, icke kunde stillatigande åse detta, utan frågade Nils om orsaken. Drängen framställde sin fråga, emedan han därmed trodde sig göra husbonden en tjänst, och emedan han ej önskade, att folk skulle tala illa om dem, hos vilka han själv tjänade.
Nils blev då röd och svarade så underligt, att drängen genast ångrade, att han blandat sig i, vad som icke angick honom. Samma afton flyttades en säng in i vardagsstugan och sattes vid den motsatta väggen. »Mor är rädd, när hon är ensam i mörkret», sade Nils som en förklaring. Men drängen fick sedan alltid dålig kost, så länge han tjänade på Möllinge, och det ryktet kom ut i trakten, att han var oärlig. Varifrån dessa rykten kommit, visste ingen. Men när drängen en månad senare måste flytta, berättade han för andra, vad som skett, och vad han själv trodde. Då skakade människorna sina huvuden och ville i början ej ens tänka på den styggelse, som de anade mitt ibland sig.
Men efter denna dag blev Nils grubblande och undvek modern. För första gången i sitt liv gick han sina egna vägar och försökte finna ut, varför det blivit annorlunda för honom i livet än för alla andra. Kom han ut på åkern, tog han gärna en omväg, så att ingen kunde se honom. Där satte han sig ned och försökte bringa sina tankar i ordning. Han kände det svårt, att människor skulle tala om honom sådant, som satte en fläck på hans rykte. Ty så kände han, att de gjorde. Och han vågade ej säga detta åt modern. Han visste att hon skulle förakta som en svaghet, att han frågade efter sådant, som att vinna aktning hos andra. Men på samma gång ömkade Nils sig över modern, emedan han satte henne högre än allt annat på jorden, och emedan han visste, att det onda, som sades om dem, hårdast skulle drabba henne. I sådan vånda gick han och hade ingen, till vilken han kunde tala. Var natt vid tolvtiden plägade han vakna. Då steg han upp, klädde på sig, tände en lykta och gick ut i stallet för att giva hästarna foder och vatten. Detta var en sed hos dem bland bönderna, vilka voro måna om sina kreatur. Hans far hade alltid gjort så, och Nils hade lärt detta av honom. När han kom ut i stallet, tyckte han att Blacken såg på honom med så underliga ögon. Nils gick fram och strök hästen över mulen, och hästen lade sitt huvud mot husbondens arm. Nils tyckte sig höra, att han suckade. Då blev honom all den vånda, han gick i, övermäktig. Han såg sig omkring i stallet, där lågan från lyktan flammade över spiltorna och över djuren, där det blev så mörkt uppe under taket, och där gluggen till höskullen gapade ned som ett stort svart hål. Som han stod och såg på allt detta, tyckte han, att allt omkring honom var nytt, och att han aldrig sett det så. Det föreföll honom som ett underligt varsel om ont, att han själv stod där och var ensam med djuren i natten. Blacken strök pannan och manen mot hans arm, och ännu en gång tyckte husbonden, att hästen suckade. Då blev Nils rädd för sig själv och hela sitt liv, och emedan han var vek och hade lätt för att röras, brast han i gråt och grät länge med Blackens mule mot sin kind. När han gråtit ut, kände han sig lugnare, men hans ben vacklade under honom, som om han varit mycket trött. Suckande grep han efter lyktan, och när han kom över gården, släckte han den och tänkte gå in obemärkt för att slippa tala med modern.
Men hon hörde honom ändock och frågade, varför han varit så länge borta. Nils kröp ned i sin bädd, men ville ingenting svara. Med öppna ögon låg han stilla i sin säng och väntade i ångest, att modern skulle upprepa sin fråga.
Inga Persdotter låg också vaken, och för första gången i sitt liv kände hon sig rädd. I flere dagar hade hon sett, att Nils varit underlig. Och hon förstod också, varför han var sådan. Nu låg hon och teg,