Bannlyst. Lagerlöf Selma
han skulle bli tvungen att gå igenom så mycke svårt!» utbrast hon. »Nej, en ska aldrig lämna barna ifrån sig.»
»Men nu är väl också hans lycka gjord,» sade hon uppklarnande, »Det blir stjärnor och medaljer i all oändlighet.»
Snart började hon undra hur sonen hade blivit mottagen i England.
»Det var millioner människor i rörelse för att möta de här nordpolsfararna,» sade Joel.
Han kände sig till den yttersta grad pinad och orolig. Hela framtiden berodde på om han skulle bli i stånd att ställa sina ord på det rätta sättet.
»Den, som hade varit med bara!» sade hustrun. »Om jag hade stått i ett gathörn och hade fått se honom gå förbi!»
»Du hade väl inte behövt stå i ett gathörn,» sade mannen. »Det står i tidningen, att en särskild ångbåt var ställd till föräldrars och anförvanters förfogande.»
Hustruns ansikte förlorade helt hastigt sitt glada uttryck, – »Ack, du Joel!» utbrast hon. »Det hade inte tjänat något till, att vi hade varit med där borta. Varken du eller jag hade fått komma ombord på den där ångbåten. Det hade hon inte unnat oss.»
Med »hon» menade mor Elversson den engelska frun, som hade fört bort hennes son. Hon hade aldrig förlåtit henne, att hon inte hade låtit gossen skriva till sina föräldrar. I sina tankar hade hon gjort henne till ett riktigt vidunder.
»Å, nog tror jag, att vi hade fått vara med och hälsa på honom,» sade mannen.
Egentligen var han glad, att hustrun uppehöll sig vid sådana oviktiga ting. Han behövde tid på sig att ordna tankarna för att kunna berätta det svåra, som han hade att tala om, på ett passande sätt. – »Hela vår framtid beror på det här samtalet,» sade han till sig själv gång efter annan för att skynda på sina senfärdiga tankar.
»Det kan du just tro!» sade hustrun trotsigt och knyckte på nacken. »När hon inte har unnat oss att få en rad från honom på alla dessa år! Och han har väl inte heller något hjärta för oss. Han var nie år, när han for, och han hade allt så mycken reda på sig, att han kunde ha skrivit henne ovetande. Men hon har väl satt i honom, att vi var för simpelt folk för att en sådan herre som han skulle fråga efter oss.»
All hennes glädje hade jagats på flykten. Dessa tankar, som så ofta hade plågat henne under de gångna åren, kommo tillbaka med ny styrka.
»Ja, jag får ju medge,» sade mannen, »jag får ju medge, att det är besynnerligt, att Sven inte skrev någon enda gång. Och det kan nog hända, att det var fel hos fosterföräldrarna. Jag fick höra något vid kyrkan i dag.»
Hustrun satt tyst. Hon var så harmsen, att hon inte mer gitte tala.
»Ack, vad detta går illa!» tänkte mannen. »Om hon kommer i det humöret, blir allt fördärvat.»
»Kyrkoherden har fått underrättelser från England,» sade han. Nu talade han återigen om en sak, som han inte hade tänkt nämna, förrän han hade fått hustrun väl förberedd och i rätt stämning, men han såg sig ingen annan utväg. – »Han tog mig med sig hem till prästgården. Det var han, som gav mig den här tidningen.»
»Kyrkoherden!»
»Ja, han ville tala med mig om Sven.»
»Asch, ja! Det är detsamma alltihop. Inte bryr jag mig om honom, sådan som han nu är.»
Mannen svarade inte ett ord på detta, och en lång tystnad uppstod. Äntligen brast det löst liksom med en explosion.
»Du är då den förfärligaste människa, som finns, till att göra en stackare nyfiken. Vad var det prästen hade fått höra?»
»Det var något om Sven. Kyrkoherden kommer hit ut själv i afton och talar om det för dig.»
Nu sprang hustrun upp. – »Kommer prästen själv hit ut?» sade hon. »Men i all världen! Och det säger du mig först nu!»
Hon tog ett steg mot bostaden för att gå in och se efter om det var städat och snyggt inne i rummen. Men hon stannade plötsligt.
»Varför kommer prästen hit?» sade hon. »Det är väl något galet på färde.»
Hon såg skarpt på mannen, som ville hon med blicken tränga in i hans huvud och läsa de tankar, som rörde sig där.
»Kanske att Sven har mjuknat, sen han har legat däruppe i isen och tuggat på skinnremmar. Kanske att han vill komma hit och hälsa på oss? Men det säger jag dig, att nu är det jag, som säger nej. Har vi inte dugt förut, så duger vi inte nu heller.»
»Jag tänker, att det är bäst, att du aktar dig för överord,» varnade mannen. Inom sig började han att bli vred på henne, därför att hon var så ostyrbar och alls inte tog något på samma sätt, som han skulle ha gjort.
Hustrun glömde alldeles bort sin avsikt att städa i rummen. Mannens sista ord kunde inte betyda något annat, än att hon hade gissat rätt.
»Vet du vad prästen har fått för nyheter?»
»Jag vet en del.»
»Var det han, som bad dig tala om för mig vad som stod i tidningen?»
»Ånej, jag tror prästens mening var att tala om alltsammans själv för dig. Men jag tänkte, att det var bättre, att du var lite förberedd.»
»Ja,» svarade hustrun, »det var bra, att jag fick tid på mig! Annars kunde jag i första hastigheten ha ropat välkommen och god dag. Och det skulle ha förargat mig efteråt.»
Mannen kände, att vreden växte inom honom. – »Det är hennes mening att förstöra hela vår framtid,» tänkte han. »Hon blir aldrig klok, bara värre och värre för vart år, som går.»
»Jag tror, att prästen blir glad, när han får höra, att du inte bryr dig om Sven. Då blir det ingen konst för honom att tala om vad han måste tala om.»
»Ingen konst?» sade hustrun och blev liksom än hårdare. »Vad menar du med det?»
»Jo, det tycks ju, som om Sven skulle ha råkat i olycka. Det där intåget i London skulle äga rum förra söndagen, och det blev också firat med all högtidlighet. På måndagen var det också fester och tillställningar, men sen på en gång var det stopp. Det hade kommit ut onda rykten om nordpolsfararna.»
Hustruns ansikte stelnade till.
»Ska jag nu få höra, att han har gjort något orätt?» mumlade hon mellan hårt sammanbitna tänder.
»Alla blommor och flaggor blev nerplockade, allting blev inställt. På måndagen kunde de knappt komma fram på gatorna för alla, som ville se dem, på tisdagen ville man visst både sparka och slå dem.»
Mor Elversson lyfte huvudet allt högre.
»Vad du säger!» utbrast hon. »Det hade kanske varit bättre för honom, om han hade hållit sig till sina riktiga föräldrar.»
»Du ska veta,» sade mannen med kraftigare röst än förut, »att det inte är första gången, som sådant händer där uppe i norr. De hade hungersjukan, och de var galna och visste inte vad de gjorde. Och så var det en, som i förtvivlan skar halsen av sig. Och sen så…»
»Ja, de åt väl upp honom,» sade hustrun.
Hon stod alldeles kall och lugn. En oändlig bitterhet och avsmak fyllde henne.
»De var inte mer tillräkneliga än sådana, som sitter på hospital,» sade mannen. »Det står för resten här i tidningen, att de inte hade tagit mer än ena armen. Mer hade de inte stått ut med.»
»Och Sven var med om det?»
»När det sker sådana saker, så ser de nog till, att alla är med. Han blev tvingad ta en bit i munnen, han som de andra. Men mer blev det heller inte.»
»Och nu,» sade hustrun med en obeskrivligt föraktfull klang i rösten,