Valda Berättelser. Lagerlöf Selma
>
Valda Berättelser av Selma Lagerlöf / With Notes and Vocabulary
Selma Lagerlöf
Selma Lagerlöf was born at the Mårbacka homestead in Vermland, Sweden, Nov. 20, 1858. Although in poor health as a child, she early devoted herself to study, meanwhile gathering from the picturesque native environment a rich fund of poetic impressions afterwards freely utilized in her literary production. After due preparation she taught for ten years (1885-95) in the Elementary School for Girls in the city of Landskrona.
Her first published work, Gösta Berlings saga (1891), The Story of Gösta Berling, is a powerful and magnificent re-creation of episodes from real life in Vermland about 1820. This romance won for her instant recognition at home and soon bore her name and fame to other lands. Within a few years it was translated into no less than twelve languages.
Gösta Berling was followed by a succession of notable works of which a mere record is here given: Osynliga länkar (1894), Invisible Links, a collection of short stories; Antikrists mirakler (1897), The Miracles of Antichrist, depicting in romantic form two contending forces in Sicilian life, hereditary faith in a grapple with the modern labor movement; Drottningar i Kungahälla (1899), another collection of short stories; En herrgårdssägen, From a Swedish Homestead, a charming story, published separately the same year; the great novel Jerusalem (1901 and 1902), Jerusalem (I) and The Holy City (II), a work characterized by H. Hesse, a German writer and critic, as “the greatest and best contribution to modern Swedish romantic prose, a book on Sweden’s soul, multiplex, yet single, benign, yet powerful, at once realistic and visionary, – in no other recent work is the soul of a nation so truly expressed;” Kristuslegender, Christ Legends, and Herr Arnes pengar (1904); a remarkable reader for the public schools, entitled, Nils Holgerssons underbara resa (1906 and 1907), The Wonderful Adventures of Nils, and, Further Adventures of Nils; En saga om en saga och andra sagor (1908), including Tösen från Stormyrtorpet, The Girl from the Marsh Croft, probably the finest writing done by Selma Lagerlöf’s pen; Liljecronas hem (1911), Liljecrona’s Home; Körkarlen (1912), Kejsarn af Portugallien (1914), The Emperor of Portugallia; Troll och människor (1915); Bannlyst (1918), The Outcast, and a second collection entitled, Troll och människor, published in 1921. The English title is added, where known, to indicate what works of Selma Lagerlöf are available in translation.
In 1907 the University of Upsala conferred upon Selma Lagerlöf the honorary degree of Doctor of Philosophy; the Nobel prize in literature was awarded to her in 1909; in 1914 she was made one of the eighteen members of the Swedish Academy, a distinction now for the first time accorded to a woman. Since 1897 she has lived in the city of Falun. A few years ago she purchased her parental homestead Mårbacka (the Lövdala of Gösta Berlings saga), where she now spends part of the year.
Selma Lagerlöf’s writings are distinguished for vividness of imagination, power and originality in depiction of character, resulting in lifelike men and women endowed with souls, and she has the gift of epic narration, with a touch of old folklore to her style. This she has brought to the point of extreme simplicity, dispensing with all savor of artificiality. Her work bears the bright stamp of religious optimism and a sober sense of duty. The strong ethical purpose manifest in all that she has written sets her apart from all other novelists of her time.
SILVERGRUVAN
Kung Gustav den tredje var ute på en resa1 genom Dalarna. Bråttom hade han, och hela vägen ville han åka som i sken. Och då det gick med sådan fart, att hästarna lågo som sträckta remmar utåt vägen och vagnen gick på två hjul i svängarna, stack kungen ut huvudet2 genom vagnsfönstret och ropade till kusken: “Varför låter han det inte gå undan? Tror han, att han kör för äggskal?”3
Då det skulle köras4 med så rasande fart på dåliga landsvägar, hade det nästan varit ett underverk, om seltyg och vagnar hade hållit. Det kunde de inte heller, utan5 vid foten av en brant backe bröts tistelstången av, och där satt kungen. Kavaljererna sprungo ur vagnen och grälade på kusken, men detta gjorde inte skadan mindre. Det var ingen möjlighet att fortsätta resan, förrän vagnen hade blivit lagad.
När hovherrarna sågo sig om för att finna ut något, som de kunde låta kungen roa sig med, under det att han väntade, märkte de, att ett kyrktorn stack upp ur en träddunge, som låg ett stycke framåt vägen.6 De föreslogo kungen, att han skulle sätta sig upp i7 en av de vagnar, där8 uppvaktningen åkte, för att köra fram till9 kyrkan. Söndag var det, och kungen kunde ju höra på10 gudstjänsten för att få tiden att gå,11 till dess att den stora kungavagnen bleve färdig.
Kungen gick in på förslaget och körde fram mot kyrkan. Förut hade han åkt långa timmar genom mörka skogstrakter, men här såg det gladare ut med tämligen stora åkrar och byar och Dalälven glidande fram12 ljus och präktig mellan väldiga massor av albuskar.
Men kungen hade otur så till vida, att klockaren tog upp utgångspsalmen i samma ögonblick, som han steg ur vagnen på kyrkbacken, och folket började vandra ut ur13 kyrkan. Men då människorna14 kommo gående förbi honom, blev15 kungen stående med den ena foten i vagnen och den andra på fotsteget och rörde sig inte ur stället, utan bara betraktade dem. Det var det grannaste folk han någonsin hade sett. Karlarna voro allesammans över vanlig manshöjd med kloka, allvarsamma ansikten, och kvinnorna kommo gående ståtliga och värdiga med söndagsfrid över sig.16
Hela dagen förut17 hade kungen talat om den ödsliga trakten, som han passerade, och han hade sagt till sina kavaljerer gång på gång: “Nu åker jag visst fram genom den allra fattigaste delen av mitt rike.” Men då han nu såg folket, som var ifört den granna sockendräkten, glömde han bort att tänka på dess fattigdom. I stället blev han varm om hjärtat18 och sade till sig själv: “Kungen av Sverige är inte så illa ställd,19 som hans fiender tro. Så länge som mina undersåtar se ut på detta sättet,20 skall jag nog21 vara i stånd att22 försvara både min tron och mitt land.”
Han befallde hovherrarna, att de skulle kungöra för folket, att den främmande, som stod mitt ibland dem, var deras konung, och att de skulle samlas omkring honom, så att han finge23 tala till dem.
Och så höll konungen tal till folket. Han talade från den höga trappan utanför sakristian, och det smala trappsteget, på vilket han stod, finns kvar än i dag.24
Kungen började redogöra för hur illa det stod till25 i riket. Han sade, att de svenske hade blivit anfallna med krig av både ryssar och danskar. Detta skulle väl inte ha varit så farligt under andra förhållanden26, men nu var krigshären så uppfylld av förrädare, att han inte vågade lita på den. Därför hade det inte återstått honom något annat27 än att själv draga ut i bygderna och fråga sina undersåtar om de ville sluta sig till förrädarna, eller om de ville vara kungen trogna och hjälpa honom med folk28 och pengar, så att han kunde frälsa fäderneslandet.
Bönderna
“