Valda Berättelser. Lagerlöf Selma
säger du? Är det silver?’ – ‘Ja’, svarade prästen, ‘vi ska bli rika karlar, vi alla nu, och kunna leva som herrskap.’ – ‘Nej, är det silver!’ sade Per Persson än en gång och såg alltmer sorgsen ut. – ‘Ja, visst är det silver’, svarade prästen, ‘du skall inte tro, att jag vill bedraga dig. Du skall inte vara rädd för att bli glad.’ – ‘Glad!’ sade Per Persson. ‘Skulle jag bli glad? Jag trodde, att det bara var kråkguld, som vi hade funnit, så att jag tyckte, att det var bättre att taga det säkra för det osäkra. Jag har sålt bort min andel i gruvan till Olov Svärd för hundra daler.’
“Han var förtvivlad, och när prästen for ifrån honom, stod han och grät på landsvägen.
“När prästen kom hem till sin gård, sände han en dräng bort till Olov Svärd och hans bror för att tala om för dem, att det var silver, som de hade funnit. Han tyckte, att han nu hade fått nog av att själv föra kring den goda nyheten.
“Men då prästen satt ensam på kvällen, tog åter glädjen ut sin rätt.91 Han gick ut i mörkret och ställde sig på en kulle, där han tänkte bygga den nya prästgården. Den skulle bli ståtlig, förstås, lika präktig som ett biskopsboställe. Han stod länge ute den natten, och han nöjde sig inte med att bygga om prästgården. Det föll honom in,92 att då det fanns så mycken rikedom i socknen, skulle mycket folk strömma dit, och till sist skulle kanske en hel stad bli uppbyggd omkring gruvan. Och så skulle han nödgas att bygga en ny kyrka i stället för den gamla. Det skulle väl en stor del av hans rikedom gå åt till. Men han var inte nöjd med detta heller, utan han tänkte sig,93 att när hans kyrka vore färdig, skulle kungen och många biskopar komma för att inviga den, och då skulle kungen bli glad åt kyrkan, men han skulle anmärka på det, att det inte fanns något ställe för honom, kungen, att ta in på. Och då skulle han få lov94 att bygga kungen ett slott i den nya staden.”
En av kungens kavaljerer öppnade nu dörren till sakristian och anmälde, att den stora kungavagnen var lagad.
Kungen var i första ögonblicket färdig att genast avlägsna sig, men han besinnade sig.95 “Han skall få tala om sin historia till slut”, sade han till prästen. “Men han kan gå raskare framåt.96 Vi veta nu hur mannen drömde och tänkte. Vi vilja veta hur han handlade.”
“Men när prästen ännu satt mitt uppe i dessa drömmar”,97 fortfor prästen, “kom bud till honom, att Israels Per Persson hade avhänt sig livet. Han hade inte kunnat bära det, att han hade sålt bort sin del av gruvan. Han hade väl tyckt, att han inte kunde uthärda att var dag gå och se en annan fröjda sig åt en rikedom, som kunde ha varit hans.”
Kungen satte sig en smula till rätta98 i stolen. Han höll båda ögonen öppna. “Minsann”, sade han, “om jag hade varit den där prästen, tror jag, att jag hade fått nog av gruvan.”
“Kungen är en rik man, han”, sade prästen.
“Han har mycket nog i alla fall. Det är inte på samma sätt med en fattig präst, som ingenting äger. Den stackaren tänkte i stället, när han såg, att Guds välsignelse inte var med hans företag: ‘Jag skall inte mera drömma om att göra mig själv99 ära och nytta med dessa rikedomar. Men jag kan ju inte låta silvret bli liggande i jorden. Jag måste ta fram det till nytta för de fattiga och nödställda. Jag skall bearbeta gruvan för att hjälpa hela socknen på fötter.’100
“Därför gick prästen en dag över till Olov Svärd för att tala med honom och hans bror om vad de nu närmast borde företa sig med silverberget. När han kom i närheten av soldatbostaden, mötte han en kärra, som var omgiven av beväpnade bönder. Och i kärran satt en karl, som hade händerna bakbundna och rep omkring fotlederna.
“Då prästen gick förbi, höll kärran stilla,101 och han fick tid att betrakta fången. Hans huvud var ombundet, så att det var inte lätt att se vem det var, men prästen tyckte ändå, att han kände igen Olov Svärd.
“Han hörde fången bedja dem, som bevakade honom, att han skulle få tala ett par ord med prästen.
“Han gick då närmare,102 och fången vände sig emot honom. ‘Nu är du snart den ende, som vet var det där silverberget finns’, sade Olov.
‘Vad är det du säger, Olov?’ frågade prästen.
‘Jo, ser du,103 präst, sedan vi hade fått höra, att det var ett silverberg, som vi hade funnit, kunde inte jag och min bror vara så goda vänner som förut, utan vi kommo jämt i gräl. Och i går kväll104 råkade vi i105 tvist om vem av oss fem det var, som först hade funnit gruvan, och det kom till strid mellan oss. Och nu har jag slagit ihjäl min bror, och han har även gett mig en duktig minnesbeta här över pannan. Jag skall hänga nu, och sedan är du den ende, som vet något om gruvan. Därför vill jag be dig om en sak.’106
‘Tala ut, du!’ sade prästen. ‘Jag skall göra vad jag kan för dig.’
‘Du vet, att jag lämnar många små barn efter mig’, började soldaten, men prästen avbröt honom.
‘Vad detta beträffar, kan du vara lugn. Det, som kommer på din lott i gruvan, skola de få, alldeles som om du själv hade levat.’
‘Nej’, sade Olov Svärd, ‘det var en annan sak jag ville be dig om. Låt ingen av dem få någon del av det, som kommer ur den där gruvan!’
“Prästen ryckte ett steg tillbaka,107 han blev stående tyst och kunde intet svara.
‘Om du inte lovar mig detta, kan jag inte dö lugn’,108 sade den fångne.
‘Ja’, sade prästen långsamt och mödosamt, ‘jag skall lova dig vad du begär av mig.’
“Därpå fördes mördaren bort, och prästen stod på vägen och tänkte på hur han skulle kunna hålla det löfte han hade givit honom. Under hela vägen hem tänkte han på rikedomen, som han hade varit så glad åt. Men om det nu var så, att folket i denna församlingen inte tålde vid rikedom? Nu voro redan fyra fördärvade, som förut hade varit stolta och präktiga män. Han tyckte sig se hela församlingen framför sig, och han föreställde sig hur den där silvergruvan skulle fördärva den ene efter den andre. Anstod det honom,109 som var satt110 att vårda dessa fattiga människors själar, att släppa ut över dem det, som skulle bli deras undergång?”
Kungen satt på en gång111 upprätt i stolen och stirrade på den, som talade. “Jag må säga!” sade han. “Han kommer mig att förstå, att en präst i den här avlägsna bygden måste vara en hel karl.”112
“Inte heller var det nog med detta, som redan hade hänt”, fortfor prästen, “utan så snart som nyheten om gruvan spridde sig bland sockenborna, upphörde de att arbeta och gingo lättjefulla omkring och väntade på den tiden, då den stora rikedomen skulle strömma ut över dem. Allt löst folk, som fanns i trakten, strömmade till, och dryckenskap och slagsmål blev nu det, som prästen ständigt hörde talas om.
“En