En Kamp Om Ära . Морган Райс
far för ditt svar, tänkte hon.
Hon kände att han var med henne nu, mer än någonsin, och hon började springa, rusa i riktning mot Rödskogen, och den sjö som skulle lyssna till hennes sorger.
Gwen föll på knä vid stranden av Sorgernas sjö. Knäna vilade mot de mjuka, röda barr som låg som en ring runt sjön, och hon blickade ut över det lugna vattnet, som låg mer stilla än något hon sett, och reflekterade den måne som nu steg upp på himlen. Det var en lysande fullmåne, större än någonsin, och den steg i samma stund som den andra solen sjönk, så för ögonblicket föll både sol- och månljus över Ringens rike. Solen och månen reflekterades båda, i motsatta sidor av sjön, och hon kände att det här var en helgad tid på dagen – porten mellan slutet på en dag och början på en annan – och att i denna heliga stund och på denna heliga plats så var allting möjligt.
Gwen knäföll, grät och bad av alla krafter. De senaste dagarnas händelse hade varit för mycket för henne, och hon lät allt rinna av sig. Hon bad för sin bror, och ännu mer för Thor. Hon stod inte ut med tanken på att förlora dem båda, att inte ha någon kvar förutom Gareth. Hon stod inte ut med tanken på att fraktas bort för att giftas med någon barbar. Hon kände livet falla samman omkring sig, och hon behövde svar. Men ännu mer behövde hon hopp.
Många i hennes rike bad till Sjöarnas gud, eller Skogarnas gud, Bergens gud, eller Vindarnas gud – men Gwen hade aldrig trott på någon av dessa. Precis som Thor så var hon en av få i riket som gick mot strömmen och följde en smalare väg och bara trodde på en enda Gud, ett enda väsen som styrde hela universum. Det var till den guden hon nu bad.
Gode Gud, bad hon. Låt Thor återvända till mig. Skydda honom i striden. Låt honom klara sig ur detta bakhåll. Jag ber, låt Godfrey leva. Och snälla se till mig – låt mig inte tas härifrån för att giftas med den där vilden. Jag gör vad som helst. Ge mig bara ett tecken. Visa mig vad du vill med mig.
Gwen satt där länge på knä och hörde intet annat än vinden som ylade uppe bland de ofattbart höga topparna i Rödskogen. Hon lyssnade på grenarnas milda knarrande där de gungade över hennes huvud och såg barren långsamt falla i vattnet.
”Var försiktig med vad du ber om”, hördes en röst.
Hon vände sig om, ryckte till och chockades över att se någon stå där så nära intill. Hon skulle ha blivit rädd om hon inte omedelbart känt igen rösten – en uråldrig röst, äldre än träden, äldre än jorden själv och hon blev lättare om hjärtat när hon insåg vem det var.
Hon vände sig och såg honom stå lutad över henne, i den vita kappan med huva, glänsande ögon som tycktes bränna genom henne, som om han såg henne rätt in i själen. Han höll staven i handen och den lystes upp av både måne och sol.
Argon.
Hon ställde sig upp och vände sig mot honom.
”Jag sökte dig”, sa hon. ”Jag gick till din stuga. Hörde du mig knacka?”
”Jag hör allt”, svarade han kryptiskt.
Hon blev tyst och tvekade. Hans ansikte hade inget uttryck.
”Säg vad jag måste göra”, sa hon. ”Jag gör vad som helst. Snälla, låt inte Thor dö. Du får inte låta honom dö!”
Gwen klev fram och grep honom bedjande om handleden. Men när hon rörde honom sveddes hon av en brännande hetta som strömmade från honom och upp i hennes hand, och hon drog undan handen, helt överväldigad av kraften.
Argon suckade, vände sig bort och tog några steg mot sjön. Han blev stående där och såg ut över vattnet, med återskenet från ljusen i ögonen.
Hon steg fram och ställde sig bredvid honom och stod tyst där, osäkert hur länge, och väntade på att han skulle vara redo att tala.
”Det är inte omöjligt att ändra ödet”, sa han. ”Men priset är högt för den som ber. Du vill rädda ett liv. Det är ett ädelt företag. Men du kan inte rädda två. Du måste välja.”
Han vände sig mot henne.
”Vill du att Thor skall överleva den här natten, eller din bror? En av dem måste dö. Så är det skrivet.”
Gwen fasade inför frågan.
”Vad är det för val?”, frågade hon. ”Genom att rädda en dömer jag den andre.”
”Det gör du inte”, svarade han. ”De är båda menade att dö. Jag är ledsen. Men det är deras öden.”
Gwen kände det som en kniv stuckits i magen på henne. Båda menade att dö? Det var för fruktansvärt för att föreställa sig. Kunde ödet verkligen vara så grymt?
”Jag kan inte välja en över den andre”, sa hon till sist med låg röst. ”Min kärlek till Thor är naturligtvis starkare. Men Godfrey är mitt eget kött och blod. Jag kan inte leva med tanken på att en av dem överlever på bekostnad av den andre. Och jag tror inte att någon av dem skulle vilja det.”
”Då ska de båda dö”, svarade Argon.
Gwen överväldigades av panik.
”Vänta!”, ropade hon efter honom när han börjat gå sin väg.
Han vände om och såg på henne.
”Men jag då?”, frågade hon. ”Kan jag dö i deras ställe? Är det möjligt? Kan båda få leva om jag dör?”
Argon såg på henne en lång stund, som om han vägde hennes innersta väsen.
”Du har ett rent hjärta”, sa han. ”Den mest renhjärtade av alla MacGils. Din far valde klokt. Det gjorde han…”
Argons röst försvann bort och han fortsatte att se henne i ögonen. Det var besvärande, men Gwen vågade inte se bort.
”Genom ditt val, genom ditt offer denna natt”, sa Argon, ”har ödesgudinnorna hört dig. Thor ska räddas i natt. Och det ska även din bror. Även du kommer att leva. Men en liten del av dit liv kommer att tas. Minns att det alltid är ett pris. Till en del kommer du att dö, som betalning för båda deras liv.”
”Vad innebär det?”, frågade hon skräckslaget.
”Allt kommer med ett pris”, svarade han. ”Du har ett val. Föredrar du att inte betala det?”
Gwen stålsatte sig.
”Jag gör vad som helst för Thor. Och för min familj.”
Argon stirrade rakt igenom henne.
”Thor har ett stort öde”, sa Argon. ”Men ödet kan ändras. Det följer med stjärnorna. Men det styrs också av Gud. Gud kan ändra öden. Thor var tänkt att dö den här natten. Han kommer att leva, endast på grund av dig. Du kommer att få betala priset. Och det kommet att bli högt.”
Gwen ville veta mer, och hon sträckte sig fram mot Argon, men plötsligt, när hon gjorde det, blixtrade ett skarpt ljus framför henne, och Argon försvann.
Gwen snodde runt och såg efter honom åt alla håll, men han fanns ingenstans i närheten.
Till sist vände hon sig och såg ut över sjön. Den låg där så stilla, som om ingenting hänt där den natten. Hon såg sin egen spegelbild, och den såg så avlägsen ut. Hon fylldes av en stor tacksamhet, och till sist av en känsla av frid. Men hon kunde inte annat än fasa inför sin egen framtid. Hur mycket hon än försökte få det ur tankarna så kunde hon inte annat än undra vilket pris hon skulle få betala för Thors liv.
Kapitel åtta
Thor låg mitt på slagfältet på marken, fastnaglad av McClouds soldater och med larmet av strid, hästars gnäggande och döende män ringande i öronen. Plötsligt blockerades den sjunkande solen och den stigande månen – en måne större än han någonsin sett – av en väldig soldat som klev fram, höjde sin treudd och beredde sig att stöta till. Thor visste att det här