Crazy Detective. Rolig detektiv. СтаВл Зосимов Премудрословски
inkluderas i rapporten, som en bonus till den officiella hunden Polkan, för att fånga Idot och padda.
– Men det var jag, apchi, som fångade dem?
– Du, men du är fortfarande skyldig mig, kommer du ihåg?
– Ja, apchi, kom ihåg.. Låt det vara Polkan.
– … Och vi kommer att skicka rapporten över Internet till Marshall.
– Har du någonsin sett Marshal, apchi. – Arutun drog ner skeden.
– Nej. Även om jag en gång arbetade som hans adjutant.
– Så vem undertecknade dokumenten? – Arutun räckte till sill och muffen rörde det feta borsskiktet. Det finns ett fönster i hans dörr, som i en kassa: det finns hemliga papper och grub, som jag säger till en hemlighet, jag spottar mer än en gång.
– Och han visste inte? Sneezy.
– Om han inte känner igen, skulle jag inte vara här.
– Jag förstår inte, du bodde där som ost i smör, varför behövde du spottas?
– I detta land är spottning en förolämpning, och i mitt hemland är det ett tecken på hälsning och kärlek, som en kyss. När allt kommer omkring, när du kysser, suger du på att din partner dröjer. Och det här är en kyss i fjärran… Ingen såg ansiktet. Nåja, ja, ät upp och gå och titta på krona.
– Och du? Sneezy.
– Och jag tänker. Om vad?! – Klop gäspade. Jag är under zhinka.
– I sovrummet?
– På toaletten, naturligtvis, ram. Stäng dem bättre i garaget. Därifrån kommer de fortfarande inte ut förrän på morgonen.
– Och bilen? Sneezy.
– Vilken bil?
– Tja, sedan garaget, apchi, finns det en bil?
– Det fanns en gång, mer exakt, en motorcykel. Izya bröt, nu bara en skrynklig metallbit som låg runt…
– Jag gick, chef?! Sneezy.
På morgonen kom den gamla padden och, efter att ha fått instruktioner, gick för att rengöra ladan. I ladan under lång tid applicerades inte befälhavarens hand och allt där var täckt med skit. Ottila satte sig som vanligt ner för att rikta in naglarna. Jag vill notera att alla detektiver har en hobby som får dem att tänka: Holmes har ett fiolspel, Poirot litar på sina grå celler utan störningar, Agent Kay har en paj och Klop har rätade naglar. Och när de var över skulle han driva dem in och riva dem tillbaka för att räta dem igen och samtidigt känna en surr av tankar.
Bal, bal, bal, bal. Och så timme efter timme, dag efter dag, år efter år, och… Plötsligt dök ett otäckt ansikte av padden fram från ladan och stirrade, le mot polisen.
– Vad vill du, stinker? Frågade Ottila.
– Kan jag röka, chef? frågade gubben osäker.
– Vad, det stinkar?
– Inte rätt ord. Du, vandra, vände dig om ett råttent lik av en dinosaurie?
– Nej, jag slog den bara och släppte den lilla duvan, som i sig inte syrgör.
– Okej, rök.
Den gamle mannen gick ut och tog fram en cigarett.
– Vänta!
– Vad, chef?
– Lämna bara röven i ladan.
– Hehe, skämtet förstod. – Kretsade vid ladan och ville tända en cigarett…
– … Kan inte, eller vad? – Bug bug.
– Nej, chef, bara Belomor.
– Kom hit.
Den gamle mannen räckte ut en cigarett. Ottila tog den och tände den. Cigaretten var ren utan tillsatser.
– På, rök. – gav Ottil till cigarettpadden.
– Och du länge till oss?
– Jag har varit här i sex år och tänkt evigt. Jag har försonats. Han spottade på sin karriär. Traded för denna underbara värld, från vilken den bär skräp och skit… Fan honom. Kort sagt, vad är jag trött på redan?
– Nej, när jag bodde här förrän förra gången jag tjänade, bytte distriktspoliserna som handskar.
– Och varför?
– Skälen var annorlunda: de drack för mycket och sedan stalde de uppmätt.
– Det hotar mig inte. Jag listas bland mina överordnade som icke-dricker och säljare. Berätta något, kan jag avsluta bygga en ladugård före hösten?
Den gamle mannen undersökte byggnaden, som var hälften gjord av tegel. De kollapsade luckorna i väggarna plockades upp: antingen ruttet plywood, sedan takmaterial, sedan säckar.
– Du kan. Endast allt detta behöver ersättas. Ja, och dina väggar är föråldrade.
– Och hur gamla är de?
– Ohhh! Chef, ja, så vitt jag minns stod denna byggnad. Här brukade tidigare vara en gård för någon köpman. I revolutionen, säger de, tog de en språng från de röda fjädrarna, och där hamnade de med hela familjen.
– Var?
– Vad, var?
– Tja, gjort.
– Ah, så här i ladan. Och sedan var det ett lager, och efter kriget – en fästning.
– Kul. Kan du göra det? Naturligtvis, demontera inte till slutet. Bruken är fortfarande stark, de är också sten. Bara avsluta dem.
– För en fin klocka kommer inte att fungera. Dessutom behöver du en assistent och inte en, minst två. Och naturligtvis ett förskott, då kommer det att bli ett incitament.
– Det kommer att finnas en fin klocka i förväg, men vi får se. Men jag kommer att betala om det är värt det. Som – jag kommer att ge en chervonets, men nej – domaren kommer att ge en chervonets. Så vi kom överens. Och i lärlingen kommer jag att säga dig Idot. Vet du det här?
– Naturligtvis. Det här är en moron från Kyzikhston. – den gamla mannen frös sur.
– Och vad?
– Ja, han är en narkoman, jag ska jävla. – den gamle mannen prickade Adams äpple med fingrarna.
– Och du?
– Jag? Jävla, det här är den viktigaste narren för den här idiot som följs.
– Och vad, kommunicerar de verkligen? hon är bra på honom.
– Ja, han erbjöd henne extra inkomst. Genom att dricka, naturligtvis.
– I domstol kommer du naturligtvis inte att vittna dessa ord mot Idot.
– Du håller mig för någon, chef. Jag är inte en tik. Jag har inte varit i zonen och jag dansar inte till din rörelse. Bättre tid än en frihand hink.
– Kyl ner. Det här är jag. Tänk om?!
– Jag förstår, chef.
– Och kommer Baba Klava att kunna arbeta?
– Naturligtvis. Även om hon är 65, plogar hon som en bulldozer. Men Idot?! Det kommer att bli problem.
– De kommer inte. Jag kommer också att locka henne.
– Och pengarna till alla, lika?
– Du mer, men efter fina timmar.
– Och om vi gör det, och vi inte kommer att få en fin klocka?
– Få en Chirp från mig, och straffet beviljas inte. Mycket