Urantiaboken. Urantia Foundation
men detta gällde inte under de tidigare skedena av fysiskt organiserande. En Skaparson kan inte lämna sin högkvartersvärld förrän stabiliseringen av gravitationen i området har åstadkommits genom att tillräckligt med energi har materialiserats för att göra det möjligt för de olika strömkretsarna och systemen att uppbalansera varandra med ömsesidig materiell dragningskraft.
32:2.6 (359.3) När nu den fysiska planen för ett universum är fullbordad, uppgör Skaparsonen tillsammans med den Skapande Anden sin plan för att skapa liv, varpå den Oändlige Andens representation börjar sin universumfunktion som en särskild skapande personlighet. När denna första skapelseakt har formulerats och verkställts, plötsligt blir den Klara Morgonstjärnan till, personifikationen av detta första skapande identitetskoncept och gudomlighetsideal. Detta är universumets ledande verkställare, Skaparsonens personliga anförvant som är lik honom till alla sina karaktärsdrag fastän klart begränsad när det gäller gudomlighetsegenskaperna.
32:2.7 (359.4) Nu när Skaparsonens högra hand och ledande verkställare har framträtt ges tillvaro åt ett omfattande och underbart uppbåd av olika skapade varelser. Lokaluniversumets söner och döttrar framträder, och snart därefter förses denna skapelse med ett styre som sträcker sig från universumets suprema råd till konstellationernas fäder och lokalsystemens härskare — anhopningarna av de världar som är avsedda att senare bli hem för de olika dödliga raserna av viljevarelser; och var och en av dessa världar kommer att ledas av en Planetprins.
32:2.8 (359.5) När ett sådant universum har blivit så fullständigt organiserat och så väl bemannat, börjar Skaparsonen verkställa Faderns förslag att skapa den dödliga människan till deras gudomliga avbild.
32:2.9 (359.6) Organiserandet av planetariska boningar fortgår alltjämt i Nebadon, för detta universum är faktiskt en ung klunga bland stjärn- och planetvärldarna i Orvonton. Vid den senaste registreringen fanns det 3.840.101 bebodda planeter i Nebadon, och Satania, er världs lokalsystem, är ganska typiskt jämfört med andra system.
32:2.10 (359.7) Satania är inte ett enhetligt fysiskt system, en enda astronomisk enhet eller organisation. Dess 619 bebodda världar är belägna i över femhundra olika fysiska system. Endast fem har mer än två bebodda världar, och av dessa har endast en fyra befolkade planeter, medan det finns fyrtiosex med två bebodda världar.
32:2.11 (359.8) Satania-systemet av bebodda världar är långt avlägset från Uversa och den stora klunga av solar som fungerar som det fysiska eller astronomiska centret för det sjunde superuniversumet. Från Jerusem, högkvarteret i Satania, är det över tvåhundratusen ljusår till superuniversumet Orvontons fysiska centrum långt, långt borta i det täta tvärsnittet av Vintergatan. Satania ligger i lokaluniversumets periferi, och Nebadon är nu långt ut mot gränsen av Orvonton. Från det yttersta systemet av bebodda världar till superuniversumets centrum är det en aning under tvåhundrafemtiotusen ljusår.
32:2.12 (360.1) Universumet Nebadon kretsar nu långt mot söder och öster längs sin bana i superuniversumet Orvonton. De närmaste universerna i grannskapet är: Avalon, Henselon, Sanselon, Portalon, Wolvering, Fanoving och Alvoring.
32:2.13 (360.2) Men evolutionen av ett lokaluniversum är en lång berättelse. Kapitel som handlar om superuniversumet introducerar detta ämne, de kapitel i denna del som handlar om de lokala skapelserna utgör en fortsättning av ämnet, medan de kapitel som följer och som handlar om Urantias historia och bestämmelse avslutar berättelsen. Men ni kan i tillräckligt hög grad förstå de dödligas ödesbestämmelse i en sådan lokal skapelse endast genom att studera berättelserna om er Skaparsons liv och lärdomar, så som han en gång levde som människa i de dödligas köttsliga gestalt i er egen evolutionära värld.
3. Evolutionens idé
32:3.1 (360.3) Havona, centraluniversumet, som skapades direkt av den Universelle Faderns tanke och den Evige Sonens ord, är den enda fullständigt stadgade skapelsen. Havona är ett existentiellt, fulländat och färdigt universum som omger de eviga Gudomarnas hem, alltings centrum. De sju superuniversernas skapelser är finita, evolutionära och stadigt progressiva.
32:3.2 (360.4) De fysiska systemen i tid och rymd är alla evolutionära till sitt ursprung. De är inte ens fysiskt stabiliserade förrän de har kommit in i sina superuniversers etablerade banor. Inte heller stadgas ett lokaluniversum i ljus och liv förrän de fysiska möjligheterna till expansion och utveckling har uttömts och den andliga ställningen i alla dess bebodda världar för evigt har stadgats och stabiliserats.
32:3.3 (360.5) Förutom i centraluniversumet är fulländning ett resultat som uppnås progressivt. I den centrala skapelsen har vi ett mönster för fulländningen, men alla andra världar måste uppnå denna fulländning med de metoder som har etablerats för just dessa världars eller universers framåtskridande. En nästan oändlig mångfald kännetecknar Skaparsönernas planer för att organisera, utveckla, disciplinera och stabilisera sina respektive lokaluniverser.
32:3.4 (360.6) Med undantag för Faderns gudomsnärvaro är varje lokaluniversum i viss mening en kopia av den administrativa organisationen i den central- eller mönsterskapelsen. Fastän den Universelle Fadern personligen är närvarande i sitt residensuniversum, bor han inte i de varelsers sinne som har sitt ursprung i detta universum, så som han bokstavligen bor hos själen i tidens och rymdens dödliga. Det förefaller att finnas en allvis kompensation i justeringen och regleringen av de andliga angelägenheterna i den vittutspridda skapelsen. I centraluniversumet är Fadern personligen närvarande som sådan, men frånvarande i dessa barns sinnen i denna fulländade skapelse; i rymdens universer saknas Fadern som person och representeras där av sina Härskarsöner, medan han är intimt närvarande i sina dödliga barns sinnen och representeras där andligen av den förpersonliga närvaron av Mysterieledsagarna som bor i dessa viljevarelsers sinnen.
32:3.5 (360.7) I ett lokaluniversums högkvarter bor alla de skapar- och skapande personligheter som representerar självständig auktoritet och administrativ autonomi, med undantag för den personliga närvaron av den Universelle Fadern. I lokaluniversumet kan man finna någonting av alla och någon av nästan varje klass av intelligenta varelser som existerar i centraluniversumet, utom den Universelle Fadern. Fastän den Universelle Fadern inte personligen är närvarande i ett lokaluniversum representeras han personligen av dess Skaparson, en gång Guds viceregent och senare suprem och suverän härskare i eget namn.
32:3.6 (361.1) Ju lägre ned på livets skala vi går desto svårare blir det att, med trons ögon, lokalisera den osynlige Fadern. De lägre varelserna — och ibland även de högre personligheterna — finner det svårt att alltid se den Universelle Fadern i hans Skaparsöner. Och så, före tiden för sin andliga upphöjelse då utvecklingens fulländning gör det möjligt för dem att se och möta Gud som person, förtröttas de i sitt framåtskridande, börjar hysa andliga tvivel, snubblar in i förvirring och isolerar sig sålunda från sin tids och sitt universums progressiva andliga syften. På detta sätt förlorar de förmågan att se Fadern när de betraktar Skaparsonen. Det säkraste skyddet för den skapade varelsen under hela den långa kampen för att nå upp till Fadern, under denna tid då de naturliga omständigheterna gör en sådan uppnåelse omöjlig, är att enträget hålla fast vid den sanning och det faktum att Fadern är närvarande i sina Söner. Bokstavligt och bildligt, andligt och personligt är Fadern och Sönerna ett. Det är ett faktum: Den som har sett en Skaparson, den har sett Fadern.
32:3.7 (361.2) Till en början är personligheterna i ett givet universum stadgade och tillförlitliga endast i enlighet med hur nära besläktade de är med Gudomen. När varelsernas ursprung avlägsnar sig tillräckligt långt från de ursprungliga och gudomliga källorna, vare sig vi har att göra med Guds Söner eller de omvårdande varelserna som hör till den Oändlige Anden, så ökar möjligheten till disharmoni, förvirring, och ibland uppror — synd.
32:3.8 (361.3) Med undantag för fulländade varelser med gudomsursprung, är alla viljevarelser i superuniverserna av evolutionär art; de börjar i en obetydlig ställning och kliver ständigt uppåt, i verkligheten inåt. Även