På Elghyttan. Elisabeth Beskow
att aldrig dricka mer.»
»Sådana löften äro lättare att ge än hålla», sade hon.
»Ja, se fröken Elisa känner mänskohjärtat, hon. När jag får se brännvin, känner jag mig ackurat som en gammal skuta, när hon kommer i vatten efter att ha legat och torkat och gistnat på landbacken. Det är alldeles som i historien med mästerlotsen …»
»Ja, ja», afbröt Elisa, som ej hade tid att längre uppehålla sig, »jag har hört berättelsen. Vill Andersson vara snäll och skicka en karl till gamla Inga i Hanebyskogen. Hon ligger sjuk och kan ej taga vård om alla sina grisar och får. De måste föras till herrgården och skötas där för hennes räkning. Laga att det blir gjordt så snart som möjligt.»
»Jaha», svarade rättaren.
»Och så kanske Anderssons Brita kan gå till gumman och se om henne och göra lite snyggt i stugan?»
»Det vet jag inte, om hon har tid med; det var visst något hon skulle ha för sig i dag», svarade han dröjande.
»Vet Andersson inte någon annan då? Jag skall naturligtvis betala.»
»Nej, någon annan vet jag icke, men kanske var det ingenting viktigt Brita skulla ha för sig. Hon går nog.»
»Det var bra. Kan jag lita på det då?»
»Fröken kan väl det.»
»Och så fort som möjligt?»
»På ögonblicket», svarade rättaren och förpassade sig vidare med en fart, som gaf föga hopp om löftets bokstafliga infriande.
Strax efter Elisas hemkomst samlades familjen kring frukostbordet.
Major Spitzenholdt var en ståtlig herre med gråsprängdt hår och skägg. Ögonbrynen voro yfviga och gåfvo i förening med den stora näsan ett drag af bisterhet, som verkade löjligt i det för öfrigt utprägladt godmodiga ansiktet. Majoren var alltid vid godt humör, då han ej var arg. Vemod och tungsinne voro alldeles främmande för hans anläggning. Med majors afsked satt han på sitt gods Elghyttan och var känd som ett komiskt original.
Kallad af frukostklockan trädde han nu in i salen belåten med sig själf och hela världen. Han gjorde på skämt den allra sirligaste bugning för Elisa, kysste hennes hand och frågade hur Elghyttans drottning behagade må.
Hon lösgjorde sakta sin hand. Det plågade henne, att fadern ej förstod iakttaga sin värdighet inför en främling. Bredvid henne stod nämligen en ung man, kandidat Sven Rise, hvilken för ett par dagar sedan kommit till Elghyttan som informator för majorens båda yngsta barn, Irene och Torvald, 14 och 12 år.
Utan att låta sig bekomma af dotterns stumma ogillande, vände sig majoren med oförminskad älskvärdhet till kandidaten.
»Se, hon är inte litet sträng af sig», sade han förtroligt till denne, pekande på Elisa: »hon håller oss alla i fruktan och bäfvan, men bara genom att vara som en ängel.»
Han såg halft skalkaktigt, halft afbedjande på sin dotter och kysste henne hjärtligt midt på munnen. Sedan han visat samma ömhet mot Irene och Torvald satte man sig till bords.
»Tant Cilla och Christian passa på som vanligt», anmärkte majoren och såg bort mot två tomma platser.
»Pappa», sade Elisa, »jag tror bestämdt inte Andersson duger till rättare.»
»Har du först nu kommit underfund med det, min älskling? Det har jag vetat länge», svarade majoren sorglöst.
Då han fick se kandidat Rises förvånade min, brast han i skratt.
»Karlen har sina förtjänster i alla fall», försäkrade han. »Ingen kan berätta skepparhistorier som han. Sjöman var han, innan han kom hit, ser kandidaten, och jag tog honom i den tron, att han skulle kunna plöja åkern lika bra som hafvet. Men se, ’den gubben gick inte’, som de lärda så sant uttrycka sig.»
»Men om han inte kan sköta sin uppgift, borde han väl afskedas», ansåg kandidaten.
»Visst borde han det», erkände majoren beredvilligt. »Men hvem katten har hjärta till något sådant? Inte jag åtminstone. Jag slog fram något om det en gång, men då blef han så jämmerlig, att jag genast tog min hotelse tillbaka. Han kommer nog att förbli på Elghyttan, tills endera af oss dör. Och jag är just inte ledsen för det. Vill jag ha roligt ibland, går jag bara ut till honom på fältet och låter honom berätta sina historier för mig. De roa mig ofantligt. ’Det är intet ondt, som ej har något godt med sig’, påstår ordspråket. Rättaren gör mig åtminstone den nyttan, att han lockar mig ut att se till arbetet på godset mycket oftare än jag annars skulle komma mig för med det.»
»Det öfverinseendet är allt mycket värdt, när pappa bara hör på hans skepparhistorier», anmärkte Torvald skrattande.
»Är du näsvis, pojke?» frågade majoren med ett låtsadt försök att vara fruktansvärd.
Torvald lät sig ej det minsta bekomma.
»Men pappa», sade Elisa, »det går inte an att låta det vara som det är med Andersson.»
»Hvarför skulle det inte gå an?» frågade majoren en smula otålig.
Tanken på att något borde ändras besvärade honom, och i synnerhet när man tycktes fordra ett ingripande från hans sida.
»Han börjar dricka på allvar. Kanske skulle det bli honom till hjälp, om pappa gjorde nykterhet till villkor för hans kvarstannande.»
»Predika absolutism för honom du, min vän. Skulle jag börja göra det, kunde han kanske svara: ’sopa rent utanför din egen dörr först, min gubbe’.»
»I dag kom han för sent till fältet, därför att han druckit i går.»
»Arbetade inte folket ändå?»
»Jo.»
»Nå hvad gör det då? Missunna inte karlen hans lilla morgonlur.»
»Men arbetet går inte med samma fart, då förmannen saknas.»
»Åh strunt, farten blir nog bra. Låt oss nu tala om något annat.»
»Fröken var tidigt ute i morse», sade kandidaten till Elisa.
»Ja, i soluppgången», svarade hon.
»Hu! Hvad skulle du uppe att göra så midt i natten?» frågade en röst bakom henne.
Det var hennes bror Christian, som sent omsider uppenbarade sig. Han var löjtnant vid ett landsortsregemente och hade därför godt om tid att gå och slå dank på Elghyttan. Elisa var glad, när han bevärdigades tillbringa sin ledighet där och icke annorstädes.
»Jag skulle se om Inga i Hanebyskogen. Hon är sjuk.»
»Ge henne en flaska portvin», sade majoren godhjärtadt.
»Tack, det skall göra henne godt. Men det hon ännu bättre behöfver är frisk luft och renlighet», svarade Elisa och berättade i hvilket tillstånd hon funnit gumman och hennes omgifning.
Alla utom majoren förfasade sig; han förstod den gamla.
»Man tycker om att ha det som man är van», sade han, »och det känns alltid bittert att skiljas från det man älskar, vare sig detta nu är guld och ära eller smuts och grisar.»
»Men om hon skall dö, så måste hon ju skiljas ifrån det i alla fall», sade Elisa.
»Låt henne åtminstone behålla sina fän tills hon dör, stackars kräk. Fuska inte i dödens handtverk du, min unge», sade majoren och kastade några läckerbitar till sina två favoritkattor, hvilka sutto och snålades på hvar sin sida om honom.
»Det är för att möjligen rädda gumman, som jag vill göra rent hos henne, förstår pappa. Hon kan inte lefva i en sådan omgifning.»
»Hon dör mycket förr, om du beröfvar henne den kära smutsen», vidhöll majoren. »Låt henne du behålla den.»
»Det är