På Elghyttan. Elisabeth Beskow
ligger ju redan i själatåget», sade Elisa med en medlidsam blick på den döende. »Omöjligt kan hon numera förnimma något af hvad som försiggår omkring henne.»
Grisarne hade lagt sig till ro. Elisa väckte dem och försökte få ut dem. Men de ville inte och yttrade sitt missnöje i förargade grymtningar. Då hördes en halfslocknad röst från sängen:
»Låt kräkena vara!»
Elisa och Signe sågo på hvarandra. Om en död talat, kunde de knappt blifvit mer häpna. Att kräken fingo vara i ro efter detta, säger sig själft.
Elisa försökte tala till den gamla, men för hennes röst hade denna icke öra.
Underlig till mods gick Elisa hem. Man behöfver ej äga mycket på jorden för att hjärtat skall fastna där så, att man hvarken kan eller vill ägna en tanke åt det man går till mötes, då man skall dö. Men rörande föreföll henne dock den gamlas trogna omtanke om djuren. Inga hade ej haft några andra varelser att älska. Och kärlek är alltid kärlek, äfven om dess föremål är blott en gris.
Under natten dog mor Inga.
»Låt kräkena vara», blef hennes sista ord och medvetna tanke.
4
Det var i kvällningen följande dag. Elisa kom från mor Ingas stuga, där hon varit för att ordna med åtskilligt.
I skogen nära spången mötte hon kandidat Rise. De gjorde följe och talade om den döda.
Då de nalkades spången föreslog kandidaten, att de skulle gå öfver ån på bron ett stycke längre upp, men Elisa hade ej tid med någon krokväg.
»Spången är så smal, och ån är både djup och strid inunder», invände han.
»Jag har gått öfver den otaliga gånger och aldrig drömt om att ramla i», svarade hon utan tanke på att han kunde vara orolig för sin egen del.
Att detta dock var fallet, upptäckte hon, då hon kommit öfver och vände sig om. Där stod han tvekande och blek med ena foten på spången och såg ned i vattnet.
Var han rädd? Hon trodde ej sina ögon. Van som hon var vid sina hurtiga bröder, hvilka aldrig kände fruktan, föreföll henne kandidatens feghet knappast möjlig för en man.
Hon gick emellertid tillbaka, tog hans hand och hjälpte honom öfver spången.
Hans blekhet gaf nu vika för en besvärande rodnad. Hon såg den och letade efter något att säga, som kunde förtaga honom blygseln, men fann intet.
»Jag är en stackare, och det plågar mig att ha visat det så tydligt inför er», sade han slutligen i en ton, som röjde, att han blifvit herre öfver sin förvirring.
Hon kände sig lättad.
»Det måtte inte vara godt att ha anlag för svindel», sade hon, antagande något sådant såsom orsak till hans tvekan vid spången.
»Tyvärr kan jag inte undskylla mig ens med det, ty svindel har jag aldrig haft», sade han.
Hon kände sig färdig att bli ond på honom, därför att han framtvingade hennes förakt. De gingo under tystnad genom trädgården.
»Vill ni påstå, att ni var rädd?» frågade hon, då de stannade vid porten.
»Jag har ej stort fysiskt mod», svarade han.
Hon såg undrande på honom. Var han feg eller sällsynt modig? Han vågade ej gå öfver en spång, men han tvekade icke att visa sig sådan han var, äfven med fara att bli föraktad.
»Jag förstår er inte, kandidat Rise», sade hon och skakade på hufvudet.
Det sympatiska leende, som var henne eget, lyste upp hela hennes ansikte. Aftonsolen begöt henne med sitt glödröda skimmer, och hon stod där i sin friska skönhet som en ljusuppenbarelse.
Hans blick blef drömmande och full af vemod. Svara glömde han, men då hon gick in, lyfte han vördnadsfullt på hatten och styrde sedan sina steg bort genom trädgården igen, fast åt ett annat håll än det, hvarifrån de kommit tillsammans.
Sven Rise älskade ensamheten och sökte den ofta. Det var dock ej på sina sorger, motgångar och missräkningar han tänkte i sådana stunder, fast han hade mer skäl än mången annan att göra det.
Tidigt föräldralös hade han nödgats att som mycket ung ensam upptaga lifvets kamp. Ett litet kapital och en bräcklig hälsa var allt hvad han i världens ögon hade, men inom sig ägde han något, som icke syntes, en bärande kraft.
Läkare ville han bli och tänkte, att det lilla kapital han fått i arf nog skulle räcka studietiden ut, om han kunde vara riktigt sparsam och flitig. Men dessa båda dygder tärde på hans hälsa, som efter några års ansträngt och framgångsrikt arbete alldeles bröts. Han föll i en allvarsam sjukdom. Den blef långvarig och konvalescenstiden ännu längre. När han ändtligen förklarades tillräckligt frisk att återtaga ett litet minimum af arbete, voro hans tillgångar i det närmaste slut. Han försökte läsa, men insåg snart, att han ännu var alldeles för klen för studier, helst som dessa måste drifvas med fart. Läkaren trodde att några års oafbruten vistelse i en hälsosam skogstrakt under måttligt arbete, som intresserade, var hvad den unge mannen behöfde. Det var orsaken att han sökt sig som informator till Elghyttan.
Här gömde han för alla smärtan öfver sin afbrutna bana så väl, att han själf nästan glömde den.
Samvetsgrant ägnade han sig åt sitt nya, tillfälliga kall, fast han snart märkte, att ingen fordrade detta af honom.
Hans elever intresserade honom från första stunden. De voro ursprungliga och naturliga kanske just emedan de fått växa vilda. Den enda, som utöfvade någon tillsyn öfver dem, var Elisa, men hon hade så många andra åligganden, att den tid hon kunde ägna sina yngre syskon var allt för knapp för någon omdanande uppfostran. Tant Cilla inskränkte sig till att be dem vara tysta och hålla sig på afstånd, hennes nerver tålde icke vid dem. Allt emellanåt fingo de höra hvilket exemplariskt barn hon varit, samt att världen nu för tiden var upp- och nedvänd.
Majoren var mycket svag för alla sina barn och lät dem göra och låta hvad helst de behagade, förutsatt blott att de icke störde honom eller hans vanor. Att taga arbetet på allvar hade han aldrig i sitt lif gjort själf, och att andra skulle göra det tänkte han sig icke heller. För honom kunde barnen lugnt skolkat hela dagarna, om de velat.
Han var således ingen svår husbonde, men heller icke uppmuntrande. Han brydde sig ej alls om, ifall man fyllde sin plikt eller icke. I detta medvetande låg en frestelse till försumlighet. Sven Rise skulle godt ha kunnat sköta egna studier på bekostnad af barnens undervisning, utan att någon märkt eller klandrat det. Men han föll ej för denna frestelse, ty han fullgjorde sitt arbete inför Gud.
5
»Men, Irene, är du inte i ordning? De främmande kunna vara här hvilket ögonblick som helst», sade Elisa förebrående, då hon i skymningen kom in i hvardagsrummet och fann systern uppkrupen i fönstret med en bok, snålt stjälande sista skymt af dagen.
»Strax», svarade Irene, utan att lyfta ögonen från boken.
Men Elisa, som såg att här behöfdes mer än ord, tog den från systern, hvilken dock förtvifladt fasthöll sin skatt.
»Låt mig bara läsa ut kapitlet. Det är så spännande just nu. Kannibalerna äro alldeles på vippen att äta upp sir Reginald.»
»Det få de vänta med till i morgon», svarade Elisa. »Skynda dig. Jag hör en vagn köra öfver bron. Du kan ta din skära klädning i kväll.»
»Tror du, att de äta upp honom?» frågade Irene ångestfullt.
Christian, som satt filosoferande i en länstol, brast nu i skratt.
»Var du lugn, Irene», sade han; »du har ju inte hunnit halfvägs i boken än, och det har aldrig händt, att en romanhjälte blifvit uppäten i de första kapitlen. Skall