Valda Berättelser. Lagerlöf Selma
gånger, medan han hade talat. Men då bönderna alltjämt stodo där ängsliga och tvehågsna och inte kunde komma sig för att svara honom, rynkade han pannan30 och såg missnöjd ut.
Bönderna förstodo, att det började falla sig långsamt31 för kungen att vänta, och till sist steg en av dem fram ur hopen.
“Nu må du veta,32 kung Gustav, att vi inte väntade kungabesök i socknen i dag”, sade bonden, “och därför äro vi inte genast färdiga att svara dig. Nu råder jag dig, att du går33 in i sakristian och språkar med vår präst, medan vi överlägga med varandra34 om det, som du har förelagt oss.”
Kungen förstod, att något bättre besked inte stod att få då genast,35 varför36 han tyckte, att det var klokast att följa bondens råd.
Då han kom in i sakristian, fanns ingen där utom en, som såg ut som en gammal bonde. Han var lång och grov med stora händer, nötta av hårt arbete, och han bar varken krage eller kappa, utan skinnbyxor och lång, vit vadmalsrock som alla de andra karlarna.
Han steg upp och bugade sig för37 kungen, då denne kom in.
“Jag trodde, att jag skulle råka prästen härinne”, sade kungen.
Den andre blev38 en smula röd i ansiktet. Han tyckte, att det var förargligt att tala om, att det var han, som var präst där i socknen,39 när han såg, att kungen tog honom för en bonde.
“Ja, prästen brukar vara härinne vid det här laget”,40 sade han.
Kungen slog sig ner i en stor, högkarmad länstol, som stod i sakristian vid den tiden och står kvar där än i dag och är sig alldeles lik, med undantag av41 att församlingen har låtit sätta upp42 en förgylld kunglig krona på ryggstödet.
“Har ni en bra präst i den här socknen?” sporde kungen. Han ville visa sig intresserad av hur bönderna hade det.
När kungen frågade honom på43 detta sättet, tyckte prästen, att han omöjligt kunde säga vem han var. “Det är bättre, att kungen får behålla sin tro, att jag bara är en bonde”, tänkte han och svarade, att prästen var bra nog. Han predikade ett rent och klart Guds ord, och han försökte att leva, som han lärde.
Kungen tyckte, att detta var ett gott beröm, men han hade ett skarpt öra, och han märkte en viss tvekan i tonen.
“Det låter, som skulle han44 ändå inte vara riktigt nöjd med prästen”, sade han.
“Han är nog en smula självrådig”, sade den andre. Han tänkte, att om det skulle hända sig, att kungen sedan finge veta45 vem han vore, så skulle han inte tycka, att prästen hade stått och bara öst ut beröm över sig själv, därför ville han också komma fram med en smula klander. “Det finns nog de, som säga, att prästen vill vara ensam om att råda och regera i den här socknen”, fortfor han.
“Då har han i alla fall46 styrt och ställt på bästa sätt”, sade kungen. Han tyckte inte om, att bonden klagade på den, som var satt över honom. “Mig förefaller det, som om här skulle råda god sed och gammaldags enkelhet.”
“Folket är nog bra”, sade komministern, “men det lever också långt borta i avskildhet och fattigdom. Människorna här skulle väl inte vara bättre än andra, om denna världens frestelser komme dem närmare.”
“Nå, det är det då väl ingen fara för att de skola göra”,47 sade kungen och ryckte på axlarna.
Han sade nu intet vidare, utan började trumma på bordet med fingrarna. Han tyckte sig ha48 växlat tillräckligt många nådiga ord med den där bonden och undrade när de andra skulle bli färdiga med sitt svar.
“De där bönderna äro inte mycket ivriga att komma sin kung till hjälp”,49 tänkte han. “Hade jag bara min vagn, skulle jag resa min väg50 från dem och alla deras rådplägningar.”
Prästen åter satt bekymrad och stred med sig själv om hur51 han skulle besluta i en viktig sak, som han måste avgöra. Han började bli glad åt att han inte hade sagt kungen vem han var. Nu tyckte han sig kunna tala med honom om sådant, som han eljest inte hade kunnat framlägga för honom.
Om52 en liten stund bröt prästen tystnaden och frågade kungen om det verkligen förhöll sig så,53 att fienderna voro över54 dem och att riket var i fara.
Kungen ansåg, att den där karlen borde ha förstånd att inte vidare störa honom. Han såg stort55 på honom och svarade ingenting.
“Jag frågar, därför att jag stod härinne och inte kunde höra riktigt”,56 sade prästen. “Men om det verkligen förhåller sig så, ville jag tala om, att prästen i den här församlingen kanske skulle vara i stånd att skaffa kungen så mycket pengar, som han behövde.”
“Jag tyckte, att han helt nyligen57 sade, att alla här voro fattiga”, sade kungen och tänkte, att karlen inte hade reda på vad han pratade.
“Ja, det är sant”, genmälde komministern, “och prästen äger inte mer än någon annan. Men om kungen ville vara så nådig och höra på mig en stund, skall jag tala om hur det kommer sig, att prästen har58 makt att hjälpa honom.”
“Han kan få tala”, sade kungen. “Han tycks ha lättare att få orden över läpparna än hans vänner och grannar därute, som aldrig bli färdiga med vad de ha att säga mig.”
“Det är inte så lätt att svara kungen. Jag är rädd för att det till sist blir prästen, som får åtaga sig att göra det på de andras vägnar.”59
Kungen kastade det ena benet över det andra, drog sig djupt in i60 länstolen, lade armarna i kors och sänkte huvudet mot bröstet.
“Nu kan han börja”, sade han i en ton, som om han redan sove.
“Det var en gång61 fem karlar från den här socknen, som voro ute på älgjakt i skogen”, började prästen. “Den ene av dem var prästen, som vi tala om. Två av de andra voro soldater och hette Olov och Erik Svärd, den fjärde av männen var gästgivare här i kyrkbyn, och den femte var en bonde, som hette Israels Per Persson.”
“Han skall inte göra sig besvär med62 att nämna så många namn”, mumlade kungen och lät huvudet sjunka över åt ena sidan.
“De där karlarna voro goda jägare”, fortfor prästen, “och de brukade eljest ha lycka med sig. Men den dagen hade de gått långt och länge