Valda Berättelser. Lagerlöf Selma
människor skaffa sig rikedom och överflöd, men här kunna vi med all vår strävan knappast träla oss till dagligt bröd’.”
Prästen höll upp ett ögonblick, såsom oviss om kungen hörde honom, men denne gjorde en rörelse med lillfingret för att visa, att han var vaken.
“Just då jägarna talade om detta, fick prästen se, att det glittrade i berggrunden på ett ställe, där han hade råkat sparka bort mossan med foten. ‘Det var65 ett märkvärdigt berg, det här’, tänkte han och sparkade undan en mosstuva till.66 Han tog upp en stenflisa, som följde med mossan, och som glänste på samma sätt som allt det andra. ‘Det är väl aldrig möjligt, att det kan vara bly det här?’ sade han. Nu rusade de andra upp och makade undan mossan med bösskolvarna. Och när de hade gjort det, sågo de tydligt hur en bred malmåder gick fram i berget. ‘Vad tror ni, att detta kan vara?’ sade prästen. Karlarna slogo loss67 stenflisor och beto i dem. – ‘Nog är det väl åtminstone bly eller zink’, sade de. – ‘Och hela berget är fullt av det’, tillade gästgivaren.”
När prästen hade hunnit så långt68 i berättelsen, sågs kungens huvud resas en smula, och ett öga öppnade sig. “Vet han om någon av de där människorna förstod sig på69 malmer och stenarter?” frågade han. – “Nej, det gjorde de inte”, svarade prästen. Då sjönk kungens huvud, och båda hans ögon slöto sig.
“Både prästen och de, som voro med honom, blevo mycket glada”, fortfor den talande70 utan att låta sig störas av kungens likgiltighet. “De tänkte, att de nu hade funnit det, som skulle göra dem rika och deras efterkommande även. ‘Aldrig mer skall jag behöva arbeta!’ sade en av dem. ‘Jag skall ha råd att göra ingenting hela veckan igenom, och på söndagen71 skall jag åka till kyrkan i guldkaret!’
“De voro eljest förståndiga karlar, men det stora fyndet hade gått dem åt huvudet,72 så att de talade som barn. Så mycken besinning hade de ändå, att de på nytt lade mossan till rätta73 och gömde malmådern. Därpå togo de noggrant märke på platsen, där den befann sig, och gingo hem.
“Innan de skildes, kommo de överens, att prästen skulle resa till Falun och fråga bergshauptmannen vad detta var för malm.74 Han skulle komma tillbaka, så snart han kunde, och intill dess lovade de varandra med dyr ed, att de inte för någon människa skulle förråda var det var, som malmen fanns.”
Kungens huvud lyftes åter en smula, men han avbröt inte berättaren med ett ord. Han tycktes börja tro, att den andre verkligen hade något viktigt, som han ville säga honom, då han inte lät sig störas av hans likgiltighet.
“Så for prästen åstad med ett par malmprover i fickan. Han var lika glad åt att bli rik75 som någon av de andra. Han tänkte på att han skulle bygga om prästgården, som nu inte var bättre än en bondstuga, och så skulle han gifta sig med en prostdotter, som han tyckte om. Henne hade han eljest trott att han skulle få vänta på i många år. Han var fattig och obemärkt, och han visste, att det skulle dröja länge, innan han fick en sådan plats, att han kunde gifta sig.
“Prästen åkte in till76 Falun på två dagar, och en dag måste han gå där och vänta, därför att bergshauptmannen var bortrest. Äntligen fick han råka honom och visade honom malmbitarna. Bergshauptmannen tog dem i sin hand. Han såg först på dem och sedan på prästen.
“Prästen berättade, att han hade funnit dem i ett berg hemma i socknen, och undrade om det inte kunde vara bly.
‘Nej, bly är det inte’, sade bergshauptmannen.
‘Kanske att det är zink då?’ frågade prästen.
‘Zink är det inte heller’, sade bergshauptmannen.
“Prästen tyckte, att allt hopp sjönk inom honom. Så bedrövad hade han inte känt sig på mången god dag.77
‘Har ni många sådana här stenar78 i er socken?’ frågade bergshauptmannen.
‘Vi ha ett helt berg’, sade prästen.
“Då gick bergshauptmannen närmare, slog honom på axeln och sade:
‘Låt då se, att ni gör ett sådant bruk av det, att det länder både er själva och riket till gagn,79 för detta är silver!’
‘Jaså’, sade prästen och stod och famlade framför sig. ‘Jaså, det är silver.’
“Bergshauptmannen började tala om för honom hur han skulle bära sig åt80 för att skaffa sig laglig rätt till gruvan och gav honom många goda råd, men prästen stod huvudyr och hörde inte på vad han sade. Han tänkte bara på hur underbart det var, att det hemma i hans fattiga socken låg ett helt berg av silvermalm och väntade på honom.”
Kungen lyfte huvudet så tvärt, att prästen avbröt berättelsen.
“Det gick väl så”,81 sade kungen, “att när han kom hem och började arbeta i gruvan, så fick han se, att bergshauptmannen bara hade drivit gäck med honom.”
“Ånej, inte hade bergshauptmannen narrat honom”, sade komministern.
“Han kan fortsätta”, sade kungen och satte sig åter till rätta för att lyssna.82
“När prästen äntligen var hemma och körde fram genom hemsocknen”, fortfor prästen, “ansåg han, att han först av allt borde underrätta sina kamrater om värdet av deras fynd. Och som han åkte förbi gästgivar Sten Stenssons gård, ämnade han köra in hos honom83 och tala om, att det de hade funnit var silver. Men när han stannade utanför porten, såg han, att det hängde lakan för fönsterna, och att en bred väg av hackat granris ledde upp till trappan.
‘Vem är det, som är död här i gården?’ frågade prästen en pojke, som stod och hängde84 mot gärdesgården.
‘Det är gästgivarn själv’, svarade pojken. Och så lät han prästen veta, att gästgivarn hade druckit sig full varenda dag sedan en vecka tillbaka.85 ‘Å så mycket brännvin, så mycket brännvin, som här har gått åt!’ sade gossen. – ‘Hur kan detta komma sig?’86 frågade prästen. ‘Gästgivarn brukade ju aldrig dricka sig full.’ – ‘Jo’, sade gossen, ‘han drack, därför att han påstod, att han hade funnit en gruva. Han var så rik, sade han. Han skulle aldrig behöva göra annat än87 supa. Och i går kväll åkte han bort, full som han var, och så välte åkdonet, och han slog ihjäl sig.’88
“När prästen hade fått höra detta, for han vidare hemöver. Han var bedrövad över det han hade fått veta. Han hade ju kommit så glad och fröjdat sig åt att få tala om den stora nyheten.
“När prästen hade kört ett par steg, såg han Israels Per Persson komma gående.89 Han såg ut alldeles som vanligt, och prästen tänkte, att det var väl, att lyckan inte hade stigit också honom åt huvudet.