Förutbestämd . Морган Райс
skrapade på högen av jord som höll hennes ben nere. Men marken var våt och tung, och det gick långsamt. Det fick henne att minnas en tid med sin bror Sam, på en strand någonstans, när han hade begravt henne upp till hennes huvud. Hon hade inte kunnat röra sig. Hon hade bett honom att befria henne, och han hade tvingat henne vänta i timmar.
Hon kände sig så hjälplös, så fångad, att hon trots sina försök att hålla tillbaka började gråta. Hon undrade var hennes vampyrstyrka hade tagit vägen. Var hon bara människa igen? Det kändes så. Dödlig. Svag. Precis som alla andra.
Hon kände sig plötsligt rädd. Mycket, mycket rädd.
"Någon, snälla, hjälp mig!" ropade Caitlin och försökte få ögonkontakt med någon av kvinnorna i publiken, hoppandes på ett sympatisk ansikte.
Men det fanns ingen. Istället fanns bara chock och rädsla.
Och ilska. En pöbel av män höll gårdsredskapen högt medan de kröp mot henne. Hon hade inte mycket tid.
Hon försökte vända sig direkt till dem.
"Snälla!" ropade Caitlin,"Det är inte som ni tror! Jag vill er inget illa. Snälla, skada mig inte! Hjälp mig härifrån!"
Men det verkade bara stärka dem.
"Döda vampyren" skrek en av byborna från mängden."Döda henne igen!"
Ropet möttes av ett entusiastiskt vrål. Folkmassan ville se henne död.
En av byborna, mindre rädd än de andra, en stor best till man, närmade sig henne. Han tittade ner på henne i ett känslokallt raseri, innan han lyfte sin yxa högt. Caitlin kunde se att han siktade rätt mot hennes ansikte.
"Du kommer att dö den här gången!" Skrek han, medan han förberedde sig.
Caitlin slöt ögonen, och från någonstans, djupt inne i henne, framkallade hon ett raseri. Det var en primal ilska, från någon del av henne som fortfarande existerade, och hon kände det stigande genom tårna, genom hennes kropp, och upp genom hennes överkropp. Hon brann med värme. Det var helt enkelt inte rättvist, att hon skulle dö så här, att hon skulle attackeras, att hon var så hjälplös. Hon hade inte gjort dem något. Det var inte rättvist ekade genom hennes huvud om och om igen, medans hennes raseri steg mot högre nivåer.
Bybon svingade hårt, med siktet rätt mot Caitlins ansikte, och plötsligt kände hon den explosion av styrka hon behövde. I ett drag, hoppade hon upp ur jorden och upp på hennes fötter, fångade yxan vid sitt trähandtag, i mitten av svinget..
Caitlin kunde höra en skräckslagen flämtning från folkmassan - uppskrämda tog de flera steg tillbaka. Fortfarande hållandes i yxskaftet flyttade hon blicken för att se att mannens ansiktsuttryck hade ändrats till ett av fullkomlig rädsla. Innan han kunde reagera ryckte hon yxan ur hans hand, lutade sig tillbaka och sparkade honom hårt i bröstet. Han flög bakåt, genom luften, en bra tjugo fot, och han landade i mängden av byborna, och puttade omkull flera av dem i processen..
Caitlin lyfte yxan högt, tog flera snabba steg mot dem, och med de vildaste uttrycket hon kunde uppbåda, fräste.
Byborna, livrädd, lyfte sina händer mot deras ansikten och skrek. Några sprang mot skogen, och de som blev kvar kröp ihop.
Det var effekten Caitlin önskade. Hon hade skrämt dem precis tillräckligt för att lamslå dem. Hon släppte yxan och sprang förbi dem, genom fältet, och in i solnedgången.
Medan hon sprang väntade hon, hoppandes att hennes vampyrkrafter skulle komma tillbaka, att hennes vingar skulle växa, att hon skulle kunna helt enkelt lyfta och flyga långt härifrån.
Men hon var inte så lyckligt lottade. Av någon anledning hände det inte.
Har jag förlorat dem? undrade hon. Är jag bara människa igen?
Hon sprang med samma hastigheten som en vanlig människa, och kände ingenting i ryggen, inga vingar, oavsett hur mycket hon ville det. Var hon nu lika svag och försvarslös som alla andra?
Innan hon kunde ta reda på svaret hörde hon ett dån stiga bakom henne. Hon såg över hennes axel och såg pöbeln av byborna, som jagade efter henne. De skrek, bärandes facklor, gårdsredskap, klubbor och plockade upp stenar, medan de jagade henne.
Snälla Gud, bad hon. Låt denna mardröm ta slut. Bara länge nog för mig att ta reda på var jag är. För att bli stark igen.
Caitlin tittade ner och märkte vad hon hade på sig för första gången. Det var en lång, utarbetad svart klänning, vackert broderad, som gick från halsen ner till tårna. Den passade för en formell tillställning - som en begravning - men absolut inte för att springa i. Hennes ben var begränsade av den. Hon sträckte sig ner och slet sönder den ovanför knäna. Det hjälpte och hon sprang snabbare.
Men det var ändå inte tillräckligt snabbt. Hon kände sig trött snabbt och pöbeln bakom henne verkade ha oändlig energi. De närmade sig snabbt.
Hon kände plötsligt något vasst på baksidan av huvudet och hon vacklade från smärtan. Hon snubblade från slaget, och nådde upp och rörde platsen med handen. Hennes hand var täckt av blod. Hon hade träffats av en sten.
Hon såg flera stenar flyga förbi henne, vände sig om och såg att de kastade stenar mot henne. En annan träffade henne smärtsamt på korsryggen. Pöbeln var nu bara på 20 meters avstånd.
På avstånd såg hon en brant backe och på dess topp en enorm, medeltida kyrka och kloster. Hon satsade på det. Hon hoppades att om hon bara kunde ta sig dit kanske hon kunde finna en fristad från dessa människor.
Men när hon träffades igen, på axeln, av en annan sten, insåg hon att det inte skulle göra någon nytta. Kyrkan var för långt bort och hon höll på att förlora sin styrka och folkmassan började närma sig. Hon hade inget annat val än att vända och slåss. Ironiskt, tänkte hon. Efter allt hon gått igenom, efter alla strider mot vampyrer, efter att hon t.o.m. överlevt en resa tillbaka i tiden, skulle hon kunnda bli dödad av en dum folkmassa.
Caitlin stannade och vände sig mot pöbeln. Om hon skulle dö, skulle hon åtminstone göra det i en strid.
Medan hon stod där slöt hon ögonen och andades. Hon fokuserade och världen omkring henne stannade. Hon kände hennes nakna fötter i gräset, rotade i jorden, och sakta men säkert kände hon en primal styrka stiga upp och skölja över henne. Hon försökte att komma ihåg; att komma ihåg raseriet; att minnas hennes medfödda, primala styrka. En gång i tiden hade hon tränat och kämpat med en övermänsklig styrka. Hon försökte att komma tillbaka. Hon kände att någonstans, på något sätt, fanns det fortfarande djupt inne i henne.
När hon stod där tänkte hon på alla folkmassor i sitt liv, alla översittare, alla idioter. Hon tänkte på sin mor, som inte unnade henne även den minsta vänlighet; mindes översittarna som hade jagat henne och Jonah ner för gränden i New York. Hon tänkte på översittarna i ladan i Hudson Valley - Sams vänner. Och hon mindes Cains introduktion på Pollepel. Det verkade som att det alltid fanns översittare, översittare överallt. Att springa från dem hade aldrig gjort henne något gott. Som alltid skulle hon bara behöva stanna och slåss.
När hon tänkte på orättvisan i det hela, steg ilskan och strömmade genom henne. Den fördubblades och tredubblades, tills hon kände hennes vener svälla av det och kände hennes muskler snart brista.
I just det ögonblicket närmade sig pöbeln. En bybo lyfte klubbann och svingade mot huvudet. Med sin nyfunna makt duckade Caitlin precis i tid, böjde sig ner och kastade honom över axeln. Han flög flera meter i luften och landade på rygg i gräset.
En annan man lyfte en stor sten, redo att slå ner den i hennes huvudet; men hon nådde upp och tog tag i hans handled och vred den tillbaka. Han sjönk ner på knä, skrikandes.
En tredje bybo svängde mot henne med sin hacka, men hon var alltför snabb. Hon snurrade runt och tog den i mitten