Förutbestämd . Морган Райс
ett stort mellanrum mellan henne och byborna. Hon såg en bybo ta sats med en stor sten, beredd att kasta den på henne, och hon kastade hackan rätt på honom. Den träffade honom i handen och slog stenen ur den.
Caitlin sprang in i den lamslagna publiken, tog en fackla från handen av en gammal kvinna, och svingade den vilt. Hon lyckades tända eld på en del av det höga, torra gräs och det uppstod skrik när många av byborna rusade tillbaka i skräck. När väggen av eld blev tillräckligt stor kastade hon facklan rakt mot folkmassan. Den flög genom luften och landade på baksidan av en mans tunika och satte honom och personen bredvid honom i brand. folkmassan samlades snabbt runt dem för att släcka den.
Det tjänade Caitlins syfte. Byborna var äntligen distraherade nog för att ge henne det rum hon behövde för att ta sig därifrån. Hon var inte intresserad av att skada dem. Hon ville bara att de skulle lämna henne ifred. Hon behövde bara återfå sin energi och räkna ut var hon var.
Hon vände sig om och sprang tillbaka upp för kullen mot kyrkan. Hon kände en nyfunnen styrka och snabbhet, kände hur hon besteg kullen och visste att hon var påväg bort från dem. Hon hoppades bara att kyrkan skulle vara öppen och att de skulle släppa in henne.
När hon sprang upp för backen kännde hon gräset under hennes bara fötter, skymningen föll och hon såg flera facklor tändas på torget och längs med klostrets väggar. När hon kom närmare såg hon en nattvakt högt uppe på en balustrad. Han tittade ner på henne och rädsla sköljde över hans ansikte. Han höll en fackla över huvudet och skrek:"Vampyr! Vampyr!"
När han gjorde det började kyrkklockorna ringa.
Caitlin såg facklor på alla sidor omkring henne. Folk kom från alla riktningar, allt eftersom vakten skrek och klockorna ringde. Det var en häxjakt och alla verkade vara på väg direkt mot henne.
Caitlin ökade sin hastighet, så hårt att hennes revben gjorde ont. Kippandes efter andan nådde hon ekdörrarna till kyrkan precis i tid. Hon ryckte upp en av dem och smällde igen den bakom henne.
Inuti såg hon sig frenetiskt runt och såg en herdestav. Hon tog den och gled den över de dubbla dörrarna för att spärra dem.
Just som hon gjorde det hörde hon en enorm krasch vid dörren, som om dussintals händer bankade på den. Dörrarna skakade, men gav inte vika. staven höll åtminstone för nu.
Caitlin studerade snabbt rummet. Kyrkan var, tack och lov, tom. Den var enorm, dess välvda tak nådde tiotals meter upp. Det var en kall, tom plats med hundratals bänkar på ett marmorgolv; på andra sidan, ovanför altaret, hängde flera brinnande ljus.
Medan hon tittade kunde hon ha svurit att hon såg rörelse vid den bortre änden av rummet.
Bultandet växte mer intensivt och dörren började skaka. Caitlin agerade genast och sprang ner i gången, mot altaret. När hon nådde det såg hon att hon hade haft rätt: det fanns någon där.
Tyst på knä stod han där, med ryggen mot henne, en präst.
Caitlin undrade hur han kunde bortse från allt detta och ignorera hennes närvaro, hur han kunde vara så djupt nedsänkt i bön i en tid som denna. Hon hoppades att han inte skulle ge henne till folkmassan.
"Hallå?", Sa Caitlin.
Han vände sig inte om.
Caitlin skyndade över till andra sidan, med ansiktet mot honom. Han var en äldre man, med vitt hår, renrakad, och ljusblå ögon som verkade stirra ut i rymden när han knäböjde i bön. Han brydde sig inte om att titta upp på henne. Det var något annat som hon anade om honom. Även i sitt nuvarande tillstånd kunde hon se att det fanns något annat om honom. Hon visste att han var hennes typ. En vampyr.
Bultandet blev värre och ett av gångjärnen bröt och Caitlin tittade bakåt i skräck. Folkmassan verkade bestämd och hon visste inte var annars hon kunde gå.
"Hjälp mig, snälla!" manade Caitlin.
Han fortsatte sin bön i några ögonblick. Till slut, utan att titta på henne, sade han:"Hur kan de döda det som redan är dött?"
Träflisor flög från dörren.
"Snälla", uppmanade hon."Överlämna mig inte till dem."
Han reste sig långsamt, tyst och sammansatt, och pekade på altaret."Där inne", sade han."Bakom ridån. Det finns en lucka. Gå!"
Hon följde hans finger, men såg bara ett stort podium, som omfattas av ett sidentyg. Hon sprang fram till det, drog bort duken, och såg luckan. Hon öppnade den, och klämde sig in i det lilla utrymmet.
Instängd tittade hon ut genom den lilla sprickan. Hon såg prästen skynda sig över till en sidodörr, och sparka den öppna med överraskande kraft.
Just som han gjorde det gav de främre dörrarna vika för folkmassan och de kom rusandes ned för gången.
Caitlin drog snabbt tillbaka gardinen hela vägen. Hon hoppades att de inte hade upptäckt henne. Hon såg genom en spricka i träet, och såg precis tillräckligt för att se folkmassan skynda sig ner i gången, till synes rätt mot henne.
"Det hållet!" Skrek prästen."Vampyren flydde åt det hållet!"
Han påpekade mot sidodörren och folkmassan rusade förbi honom och tillbaka in i natten.
Efter några sekunder hade den stora massan av folk lämnat kyrkan och alla var äntligen tyst.
Prästen stängde dörren och låste den bakom dem.
Hon kunde höra hans fotspår, gående mot henne, och Caitlin skakade av rädsla och med kallt, men öppnade långsamt luckan.
Han drog tillbaka gardinen och såg ner på henne.
Han sträckte ut en varsam hand.
"Caitlin", sa han och log."Vi har väntat en mycket lång tid på dig."
KAPITEL TVÅ
Rom, 1790
Kyle stod i mörkret och andades tungt. Det fanns få saker som han hatade mer än trånga utrymmen, och när han sträckte ut handen i mörkret och kände stenen som omslutöt honom, började han svettas. Instängd. Ingenting var värre för honom.
Han nådde tillbaka och slog ett hål rakt igenom stenen. Den splittrades i bitar, och han avskärmade blicken från dagsljuset.
Om Kyle hatade något mer än att bli instängd var det att bli bländad av dagsljus, i synnerhet utan hans hudskydd på. Han hoppade snabbt genom spillrorna och tog skydd bakom en mur.
Kyle andades djupt och övervakade sin omgivning, desorienterad, medan han torkade dammet ur ögonen. Detta var vad han hatade med tidsresor: han visste aldrig exakt var han skulle dyka upp. Han hade inte försökt sig på det på århundraden, och han skulle inte ha gjort det nu heller om det inte vore för den där taggen i hans sida, Caitlin.
Det hade inte tagit lång tid efter att hon hade lämnat New York för Kyle att inse att hans krig endast var delvis vunnet. Med henne fortfarande på fri fot, sökandes efter skölden, insåg han att han aldrig skulle kunna vila. Han hade varit på kanten till att vinna kriget, att förslava hela mänskligheten, att bli den enväldiga ledaren för vampyrerna. Men hon, denna patetiska lilla flickan, stoppade honom. Så länge skölden fanns där ute, kunde han inte få absolut makt. Han hade inget annat val än att spåra henne och döda henne. Och om det innebar att gå tillbaka i tiden, då var det vad han skulle göra.
Andandes tungt tog Kyle snabbt fram hudskydd och lindade hans armar, hals och bröst. Han såg sig omkring och insåg att han var i ett mausoleum. Det såg Romerskt ut, från sina markeringar. Rom.
Han hade inte varit här på livstider. Han hade rört upp för mycket damm genom att krossa marmorn, och sedimentet hängde tätt i dagsljus, vilket gjorde det svårt att avgöra. Han tog ett djupt andetag,