Drakarnas Gryning . Морган Райс
att han när allt kom omkring inte var redo att dö. Inte nu. Inte när han var redo att börja om på nytt. Inte när han just börjat njuta av livet. Han ville få en chans att förändras. Han ville få en chans att tjäna i tornet, att bli en av Väktarna.
”Nej, det vill jag faktiskt inte”, svarade han.
Till sist såg han sin tillfångatagare rätt i ögonen, samtidigt som beslutsamheten växte i honom.
”Och därför”, fortsatte han, ”så ger jag er en chans att låta mig gå, innan jag dräper er alla.”
Alla såg chockat på honom, tills ledaren gjorde en bister min och satte sig i rörelse. Merk kände eggen skära in i sin hals, och samtidigt hur något inom honom tog över kontrollen. Det var den professionella delen av honom, den som han tränat hela livet. Den del som inte stod ut längre. Det innebar att han bröt sin ed – men han brydde sig inte längre.
Den gamle Merk kom rusande tillbaks, så snabbt som om han aldrig varit borta – och inom bara ett ögonblick var han en dråpare igen.
Merk fokuserade och såg motståndarnas alla rörelser, minsta ryckning och nervknut och alla känsliga punkter. Lusten att döda tog över. Den kom som en gammal vän, och Merk lät det ske.
Med en blixtsnabb rörelse grep han tag i ledarens handled och grävde in ett finger i en nervknut, ryckte till tills den brast. Dolken föll från handen, och han fångade den i fallet och skar med en enda lång rörelse halsen av mannen, från öra till öra.
Ledaren stirrade tillbaks med ett häpet uttryck och sjönk ihop till marken, död.
Merk vände sig mot de andra. De stirrade som bedövade på honom med munnarna öppna.
Nu var det Merks tur att le, och han såg på dem och njöt i fulla drag av vad som skulle hända.
”Ibland, gossar”, sa han, ”Ibland jävlas man helt enkelt med fel person.”
KAPITEL FEM
Kyra stod mitt i trängseln på bron och kände allas ögon på sig. Alla väntade på hennes beslut om vad som skulle göras med vildsvinet. Hon rodnade om kinderna och tyckte inte om att bli centrum för all uppmärksamhet. Men hon älskade sin far för att han gett henne den erkänslan, och hon var stolt över att han lagt beslutet i hennes händer.
Men samtidigt kände hon också vilket tungt ansvar det innebar. Hon visste att vad hon än beslöt sig för så skulle det påverka folkets framtid. Hur mycket hon än avskydde pandesierna så hade hon ingen lust att kasta in sitt folk i ett krig som de inte kunde vinna. Men hon ville inte heller ge med sig, göra Lordens män ännu djärvare och bringa vanära över sitt folk genom att få dem att framstå som svaga, särskilt som Anvin och de andra visat sådant mod och stått upp för saken.
Hon insåg hur klokt det var av hennes far. Att sätta beslutet i hennes händer innebar att flytta det från Lordens män, och det beslutet i sig räddade ansiktet på dem. Hon insåg också att han lagt beslutet i hennes händer av en anledning: han förstod att situationen krävde en utomstående röst för att alla sidor skulle kunna rädda ansiktet – och han hade valt henne för att det varit enklast, och för att han visste att hon skulle vara en medlande röst snarare än en dumdristig. Ju längre hon tänkte på det, desto mer insåg hon varför han valt henne: inte för att starta krig – för det hade han lika gärna kunnat välja Anvin – utan för att få sitt folk ut ur ett.
Hon fattade ett beslut.
”Det vilar en förbannelse över odjuret”, sa hon avvisande. ”Det dödade nästan mina bröder. Och det kom från Törnskogen och dräptes på Vintermånsafton, en dag då vi är förbjudna att jaga. Det var ett misstag att ens bära det till våra portar – bättre hade det varit att lämna det kvar att ruttna i skogen, där det hör hemma.”
Hon vände sig hånfullt mot Lordens män.
”Ta det ni till er herre ståthållaren”, sa hon med ett leende. ”Då gör ni oss en tjänst.”
Lordens män flackade med blickarna från henne till djuret, och minerna förvreds i deras ansikten. Nu såg de ut att ha bitit i någonting ruttet, något de inte längre ville ha.
Kyra såg Anvin och de andra se uppskattande och med tacksamhet på henne – och det gällde i ännu högre grad hennes far. Hon hade klarat det – hon hade räddat ansiktet på sitt folk, och räddat dem från ett krig – och samtidigt fått in ett litet stick mot Pandesien.
Hennes bröder släppte vildsvinet i marken, och det föll med en duns i snön. De tog några steg bakåt, ödmjukade och uppenbart med värk i axlarna.
Nu vändes allas ögon mot Lordens män, som stod kvar och inte visste vad de skulle göra. Det var uppenbart att Kyras ord träffat en nerv, för nu såg de på djuret som om det var något skämt som släpats upp ur jordens innanmäten, och de tycktes ha tappat allt intresse för det.
Efter en lång tystnad gav deras befäl till sist tecken åt sina män att plocka upp djuret, och så vände han om och marscherade iväg med bister min, tydligt irriterad och väl medveten om att han överlistats.
Folksamlingen löstes upp och spänningen avtog och ersattes av lättnad. Flera av hennes fars män kom fram för att visa sin uppskattning och lade händerna på hennes axel.
”Bra gjort”, sa Anvin, och såg uppskattande på henne. ”Du blir en bra härskare en dag.”
Byborna återgick till sitt, och det blev liv och rörelse igen och den spända stämningen försvann och Kyra vände sig om för att söka sin fars ögon. Hon märkte att han såg tillbaks på henne och att han inte stod mer än någon meter bort. Inför sina mannar var han alltid reserverad mot henne, och den här gången var inget undantag – hans min var uttryckslös, men han nickade lätt, och hon visste att den nicken visade uppskattning.
Kyra tittade bort och såg Anvin och Vidar ta tag i sina spjut för att gå vidare, och hon kände pulsen slå snabbare.
”Får jag följa med?”, frågade hon Anvin, eftersom hon visste att de var på väg mot träningsfältet med resten av faderns män.
Anvin såg nervöst mot hennes fars håll, medveten om att han skulle misstycka.
”Snön faller allt tätare”, svarade han till sist med tvekan i rösten. ”Och det börjar bli mörkt.”
”Men det hindrar ju inte er”, protesterade Kyra.
Han grinade brett.
”Nej, det gör det ju inte”, erkände han.
Anvin blickade bort mot hennes far igen, och hon vände sig om och såg honom skaka på huvudet innan han vände sig för att gå in igen.
Anvin suckade.
”De förbereder en verklig fest till kvällen”, sa han. ”Det är bäst att du går in.”
Kyra kunde själv känna doften – luften var tung av fint kött över elden – och hon såg bröderna vända om och gå in, tillsammans med mängder av bybor som nu skyndade för att förbereda festligheterna.
Men Kyra vände sig bort och kastade längtansfulla blickar ut mot träningsfälten.
”Maten kan vänta”, sa hon. ”Men det kan inte träningen. Låt mig få följa med.”
Vidar log och skakade på huvudet.
”Är du säker på att du är en flicka, och inte en krigare?”, frågade han.
”Kan jag inte vara både och?”, svarade hon.
Anvin gav ifrån sig en lång suck, och skakade på huvudet.
”Din far skulle flå mig levande”, sa han.
Men så nickade han till sist.