Drakarnas Gryning . Морган Райс
gick, och för tillfället trivdes han med det. Han brydde sig inte om vad han blev kallad, utan bara om två ting i livet: att hans dolkspets fann den rätta platsen, och att hans uppdragsgivare betalade i nyslaget guld – och mängder av det.
Redan som ung hade Merk upptäckt sin särskilda gåva, där han var bättre än alla andra. Hans bröder, far och alla hans berömda förfäder var stolta, ädla riddare som svängde sina banér och sitt lockiga hår och vann tävlingar medan damer slängde blommor vid deras fötter. De kunde inte gärna ha varit stoltare över sig själva än vad de var.
Merk, å andra sidan, avskydde pompan och rampljuset. I hans ögon var alla de där riddarna klumpiga och ineffektiva i sitt dödande. Han hade ingen respekt för dem. Och han hade heller inget behov av all den erkänsla, alla utmärkelser, banér och vapensköldar som riddarna längtade efter. Allt det där var för folk som saknade det enda som egentligen betydde något: förmågan att ta en mans liv, snabbt, tyst och effektivt. Det var det enda, i hans ögon, som var värt att tala om.
När han var ung och hans kamrater för små för att försvara sig själva när de blev hackade på, då hade de kommit till honom. Redan då var han känd för sin oförlikneliga skicklighet med svärdet, och han hade tagit betalt för att försvara dem. Plågoandarna hade aldrig plågat igen, eftersom Merk tagit saken till sin spets. Ryktet om hans skicklighet hade snabbt spritt sig och Merk tog mer och mer betalt, samtidigt som hans skicklighet att döda förbättrades.
Merk kunde ha blivit en riddare, en firad krigare som sina bröder. Men istället hade han valt att verka i skuggorna. Att vinna hade varit det enda som intresserat honom, den dödliga effektiviteten. Och snart hade han förstått att riddare, trots alla vackra vapen och skrymmande rustningar, inte dödade ens hälften så snabbt och effektivt som vad han gjorde själv, en ensam man med läderskjorta och vass dolk.
Minnet av en natt på en krog med sina bröder kom nu där han vandrade och stötte staven i löven. Svärd hade dragits mot andra riddare. Hans bröder hade varit omringade och i underläge, och när de flådiga riddarna hållit på ceremonin så hade Merk inte tvekat. Han hade kastat sig genom gränden med dolken och skurit halsen av männen, innan de ens hunnit dra sina svärd.
Bröderna borde ha tackat honom för sina liv – men istället hade de tagit avstånd från honom. Han skrämde dem, och de såg ner på honom. Det var tacken han fick, och det var ett svek som sved mer än Merk kunde erkänna. Det fick klyftan mellan dem att vidgas. All ridderlighet, all ädelhet – allt var självrättfärdigt hyckleri i hans ögon. De kunde gå därifrån i sina skinande rustningar och se ner på honom. Men om det inte varit för hans dolk så hade de alla legat döda kvar i gränden.
Merk vandrade vidare, suckade och försökte släppa taget om det förflutna. När han tänkte på det förstod han inte själv var hans talanger kom ifrån. Kanske var det hans snabbhet och smidighet, att han hade så kvicka händer och handleder, att han hade en särskild talang för att hitta människokroppens dödliga punkter, kanske att han aldrig tvekade inför att ta saken till sin spets och sätta det där sista hugget som andra män fruktade, kanske att han aldrig behövde två hugg, eller att han kunde improvisera och döda med vilket föremål som helst – en gåspenna, en hammare, ett gammalt vedträ. Han var smartare än andra, mer anpassningsbar och snabbare på fötterna. Det var en dödlig kombination.
Under hans uppväxt hade alla stolta riddare tagit avstånd från honom och till och med hånat honom i viskningar (för ingen vågade håna honom rätt upp i ansiktet). Men nu, när de åldrats och tappat sina krafter samtidigt som hans eget rykte spridits, så var det han som fick uppdrag av kungarna, medan de föll i glömska. För vad hans bröder aldrig förstått var att det inte var ridderligheten som gjorde kungarna till kungar. Det var snarare det grymma, nakna våldet, fruktan, förintelsen av fienderna, en i taget. Det där ohyggliga mördandet som ingen annan ville åta sig – det var det som skapade kungar. Och det var honom de vände sig till när de ville ha de där verkliga kungagärningarna utförda.
För varje stöt med staven i marken mindes han ett av sina offer. Kungens svåraste motståndare hade han dräpt. Inte med gift – för det hyrde man enklare lönnmördare, apotekare och förförerskor. Dråpet på de svåraste fienderna måste framstå som tydliga markeringar, och för det behövde de honom. Det skulle gärna vara något fruktansvärt, och något för alla att se: en dolk i ögat eller en kropp i stycken på ett torg eller hängande från ett fönster. Något som alla själva kunde se när solen gick upp på morgonen, så att alla fick häpna över att någon satt sig upp mot kungen.
När gamle kung Tarnis hade kapitulerat så hade riket lagts öppet för Pandesien, och för första gången i sitt liv hade Merk tappat lusten. Utan en kung att tjäna hade han känt att han flöt fritt utan mening. Något som länge rört sig inom honom hade kommit upp till ytan, och av skäl som han inte själv förstod så började han tänka över sitt liv. Hela sitt liv hade han bara tänkt på döden, och på att ta liv. Det hade blivit lätt – för lätt. Men nu höll något inom honom på att ändras, som om han knappt kände marken under fötterna längre. Han hade alltid vetat, av egen erfarenhet, hur känsligt livet var och hur lätt det kunde ryckas bort, men nu hade han börjat fundera över hur man bevarade det. Livet var så känsligt. Var det inte en större utmaning att bevara det än att ta det?
Och mot sin egen vilja hade han börjat undra: vad var det för något egentligen, det som han tog ifrån andra?
Merk visste inte vad det var som satt igång alla tankar. Men det fick honom att känna sig obekväm. Något hade kommit upp till ytan inom honom, ett illamående, ett äckel inför allt dödande – han hade utvecklat en lika stor avsky inför det som han en gång glatt sig åt. Han önskade att han kunde peka ut vad det var som satt igång alltsammans – till exempel mordet på någon viss person – men det var inget sådant. Det hade bara kommit över honom, utan orsak. Och det var det allra mest störande.
Till skillnad från andra legosoldater så hade Merk bara åtagit sig uppdrag han trott på. Det var först senare i livet, när han hade blivit alltför skicklig och summorna han erbjudits alltför stora, som han börjat arbeta i gråzonen och tagit betalt för att dräpa även de som inte nödvändigtvis gjort något ont, och de som kanske inte gjort något alls. Och det var det som störde honom.
Merk hade fått en lika stark vilja att göra allt ogjort, att bevisa för andra att han kunde förändras. Han ville sudda ut sitt förflutna, ta tillbaks allt han gjort och göra bot. Han hade svurit en ed för sig själv att aldrig mer dräpa, att aldrig igen lyfta ett finger mot en levande varelse, att bli en bättre människa. Och det var det som fört honom till den skogsstig där han nu gick och satte sin stav i marken.
Merk såg stigen klättra framför sig och sedan gå ned i en sänka som lyste av vita löv, och han blickade mot horisonten igen på spaning efter Urs torn. Fortfarande ingen skymt av det. Han visste att stigen förr eller senare skulle föra honom dit, till målet för den pilgrimsvandring som pockat på honom i månader. Redan som barn hade han fångats av berättelserna om Väktarna, den hemlighetsfulla orden av riddarmunkar, delvis män men delvis också något annat, vars plikt det var att bo i de två tornen – Urs torn i nordväst och Kos torn i sydöst – och där vaka över rikets heligaste relik: Eldssvärdet. Enligt legenden var det Eldssvärdet som höll Flammorna vid liv. Ingen visste med säkerhet i vilket av tornen som svärdet bevarades. Det var en hemlighet för alla utom de allra äldsta av Väktarna. Om det någonsin skulle flyttas eller stjälas så skulle Flammorna förgås för alltid – och det skulle lämna Escalon öppet för anfall.
Att vakta tornen uppfattades som ett kall, en helig och ärofull plikt – om man väl accepterats av Väktarna. Merk hade alltid drömt om Väktarna som pojke. Han hade gått till sängs om kvällarna och undrat hur det skulle vara att bli en av dem. Han ville förlora sig själv i ensamheten, i tjänsten, i självreflektion, och han visste att det inte fanns någon bättre möjlighet än att bli en av Väktarna. Merk kände sig redo för det. Han hade ersatt ringbrynjan med läder, svärdet med en stav, och för första gången hade han levt ett helt månvarv utan att dräpa eller skada en enda