Räfskinnet. Åberg Johan Olof
utmärkt sig i hvarje drabbning, men, mest såsom kunskapare. Efter den lysande seger som Torstensson vann vid Breitenfeld 1642, blef Fredrik Dahlspets inför fronten af de ryttare han med vanlig tapperhet fört mot Piccolominis skaror, utnämnd till ryttmästare.
Den unge krigaren var icke vid särdeles godt lynne i de ögonblick vi nu göra hans bekantskap. Ofta mulnade hans blickar, och de af små mustacher prydda läpparne mumlade långa meningar.
Hvad var orsaken till denna dysterhet? Hade någon svartögd böhmisk flicka röfvat bort hans hjerta?
Sedan han en stund ridit för sig sjelf framför truppen, lystet spejande åt alla sidor lik en ung örn, vände han sig slutligen mot de efterföljande ryttarleden och ropade med hög stämma:
"Korporal Styf!"
I blinken red den kallade fram. Korporalen Nisse Styf var den styfvaste karlen vid hela truppen och hade äfven deraf erhållit sitt betecknande namn. Det syntes också på Nisses breda skuldror och höghvälfda tröst, att en mer än vanlig mensklig styrka bodde i denna jettekropp. Likasom Gustaf II Adolph var korporalen så stor, att han behöfde ovanligt starka hästar.
Då korporal Styf hann fram till ryttmästarens sida utbrast han:
"Gud bevare ryttmästaren; hvad är det nu fråga om igen?"
Det var med en viss frispråkighet som dessa ord yttrades och det utan att den unge befälhafvaren fann sig på något sätt förnärmad.
Ända sedan det ofvan nämnda slaget vid Breitenfeld, der Nisse Styf med vanlig käckhet brutit in i de kejserliges led och räddat den redan kullslagne och tillfångatagne Fredrik Dahlspets, hade han ett slags privilegium på att få säga nästan hvad han ville.
Ryttmästaren ansåg också den femtioårige korporalen mera som en faderlig vän än som en vanlig underordnad och tog för den skull ofta råd af honom, isynnerhet när det gällde kinkiga saker.
"Hvad är det fråga om", utbrast han derför otåligt. "Begriper du inte det?"
"Nej, så sannt jag lefver, jag det gör", svarade Nisse Styf och betraktade lugnt sin förman. "Men", utropade han ifrigare, "akta sig för den der branten. Rid inte för nära."
Korporalen hann knappt sluta sin varning, då ryttmästarens eldige springare skyggade till för en i en bergsnich stående madonnabild, mera lik ett spöke än den heliga jungfrun, och kastade sig häftigt åt sidan, hvarvid hans bakben kommo ut på yttersta kanten af den platå, nedanför' hvilken en strid bergbäck, uppsvälld efter det sednaste våldsamma regnet, vällde fram sina böljor. Nisse Styf högg i blinken det skrämda djuret i tygeln och drog det medelst sin ofantliga styrka ifrån det farliga grannskapet.
"Det är andra gången du räddar mitt lif", utbrast Fredrik Dahlspets och blickade ned mot bäcken. "Visserligen skulle vi kunnat komma temligen helskinnnade från sjelfva fallet, men…".
"Jaså, tror han det", afbröt Nisse Styf och mätte omsorgsfullt med blickarne afståndet ned till bäcken.
"Nå nå, låt vara att det gått så, men hur tror han att han redt sig med den starka strömmen der borta."
"Illa kanske", svarade ryttmästaren tvekande.
"Jo jo, det slår allt in, det", menade Nisse Styf. Utan att fortsätta sitt tal red han rakt fram till den spöklika madonnabilden, bröt den lös och slungade den med kraftig arm ned i bäcken under det han utropade:
"Det var inte underligt att hästen blef rädd för dig. Nu ska' du åtminstone inte bringa flere på fall, det är säkert."
"Det var väl inte så rätt gjordt", inföll ryttmästaren under det en mörk skugga drog öfver hans manliga anlete.
"Åh", inföll korporal Styf rättframt, "det är ingen synd att göra de påfviske hundarne ondt."
Fredrik Dahlspets var icke nu hågad att byta meningar med den käcke korporalen. Han befallde för den skull, att marschen skulle fortsättas. Längs eländiga bergvägar, utför branta sluttningar och leende dalar tågade den lilla truppen oafbrutet framåt, allt under det den bibehöll säker förbindelse med den efteråt kommande hufvudstyrkan.
På det ställe, der den förut omnämnde bergsbäcken utvidgade sig till en liten sjö, gjorde ryttmästaren halt för att vattna hästarne och låta folket njuta en timmes hvila.
Landskapet, som omgaf de protestantiske krigarne, var storartadt. Invid deras fötter grönskade leende ängar och mjuka saftiga björkskogar, mellan och genom hvilka den lilla bäcken, som der och hvar växte ut till större bredd än vanligt, slingrade sig i djerfva krökningar; i norr, öster och vester de höga böhmiska bergskedjorne och slutligen i söder en landssträcka der flere byar aftecknade sig vid horizonten.
"Men, hvad är det för ett slott, som höjer sina tinnar längst bort?" sporde ryttmästaren mera sig sjelf än de honom omgifvande karlarne.
"Det kanske är en stad", inföll korporal Styf hastigt.
"Ja, då är det måhända Prag", menade en annan gråskäggig krigsbuss tvärsäkert.
"Den frågan blir snart lätt besvarad", invände en af underofficerarne och pekade åt det håll, der hästarne stodo bundne.
Ett par ryttare syntes der, ledande en böhmisk landtman emellan sig. När de varseblefvo Fredrik Dahlspets styrde de genast sina steg fram till honom.
"Här", sade den äldste ryttaren och knuffade fram den gensträfvige landtmannen, "här får ryttmästaren en god fångst såsom vi tro."
"Hvar ha' ni funnit den karlen?" sporde Fredrik Dahlspets och betraktade skarpt böhmaren, som endast till en tid kunde möta hans blickar.
Den äldste ryttaren tog nu till ordet sålunda:
"Vi påträffade honom här borta i skogen under det han smög omkring som en katt och bespejade vår styrka. Detta funno vi naturligtvis besynnerligt och antastade derför honom. När han såg sig upptäckt ville han genast fly undan, men vi hade snabbare ben än han och lyckades slutligen att efter en häftig jagt gripa honom. Han är bestämdt en spion."
När fången hörde dessa sista ord öppnade han munnen för att tala, men tystnade genast vid en vink af ryttmästaren.
"Gjorde han motstånd när han greps", sporde derefter Fredrik Dahlspets.
"Ja, han sparkade och slog omkring sig alldeles förtvifladt och svor långa eder på att han ej var annat än en fattig bonde, som gått ut för att söka efter sina förlupna kreatur. Det var efter dem han gick och koxade i buskarne, sa' han."
"Nå, jag ska' snart leta ut om han far med osanning eller ej", utbrast ryttmästaren strängt.
Detta tilltal gjorde böhmaren nästan utom sig. Oförsigtigt nog sprang han baklänges några steg under det han vid himmelens alla gudar bedyrade att han talade sanning. Och då han icke hade ögon i nacken att se med, så märkte han icke heller att han kom under några lågt hängande trädgrenar. När han ändteligen kom underfund med sitt farliga granskap ville han skynda derifrån, men, o ve! En af grenarne hade fattat tag i hans långa hår, eller rättare sagdt, detta hade under de häftiga rörelser mannen gjorde, snärjt sig omkring grenen. Böhmaren, som för sent märkte detta, sprang ånyo åt sidan, och hvilken förändring visade sig ej nu för de med rätta förbluffade ryttarne!
Der hängde det långa mörka håret på grenen, och derunder sken som en fullmåne en rakad munkhjessa. Fåfängt vore att söka beskrifva den arme syndarens förlägenhet och vrede. Han stod der bokstafligen såsom den mest sannskyldige bild af snopenheten.
"Aha, det var mig en kostlig bonde, som låtit raka sig alldeles som en munk", utbrast ryttmästaren under det hans folk skrattande nyfiket samlade sig omkring honom för att se på den plötsliga förvandlingen. "Som jag antager att det finnes ännu mera sevärdt hos den hedersmannen, så kan du, korporal Styf, som alltid haft ett godt öga till munkar, gerna roa dig med att se efter om inte munkdrägten också döljer sig under bondkläderne."
Detta lät icke den käcke korporalen säga sig två gånger. Med en lust