Räfskinnet. Åberg Johan Olof
Fredrik Dahlspets när förvandlingen från bonde till munk blef fullbordad, "nu torde ni, vördige och fromme fader, sanningsenligt besvara mina frågor, annars", fortfor han hotande, "blir ni behandlad såsom spion, och ni vet tvifvelsutan hur man behandlar sådant folk."
"Tala", ljöd det från munkens läppar som en sakta hviskning.
"Först och främst, hvad heter ni?"
"Clemens."
"Hvilken orden tillhör ni?"
"Augustinerorden."
"Hvar är ert kloster beläget?"
Munken dröjde en stund med svaret. Detta gaf Fredrik Dahlspets anledning att upprepa frågan i skarpare ton:
"I Prag", svarade ändteligen pater Clemens fastän motvilligt.
"Finnes det mycket krigsfolk i staden?"
"Nej, men folket är beväpnadt."
Detta svar gaf ryttmästaren åtskilligt att fundera på en stund. Derpå sporde han ånyo:
"Hur långt är det härifrån och fram till staden?"
Det syntes i första ögonblicken på munkens utseende, att han ämnade vilseleda frågaren, men då han nogare betraktade såväl honom som hans ryttare, ansåg han det vara bäst att hålla sig till sanningen. Han sade för den skull:
"Omkring två mil."
"Är det säkert?"
"Ja, vid den heliga jungfrun! Jag ljuger ej!"
"Nåväl", utbrast ryttmästaren, "så ska' ni, vördige fader, få det ärofulla uppdraget att visa oss vägen dit. Jag hoppas att er lön i himmelen blir lika stor för det!"
Fredrik Dahlspets' ton var så gäckande att pater Clemens nära nog låtit sin vrede bryta ut mot "kättaren". Han sansade sig dock lyckligtvis genast och tog på sig en slö och likgiltig mine.
"Men, hör på, fromme pater", sporde ryttmästaren åter, "hvad är det för ett slott, som skymtar fram derborta?"
Och vid dessa ord pekade han på de förut omnämnde höga tinnarne.
"Slottet Miltnitz."
"Hvem eger det?"
"Kättaren Ernst Odowalsky."
"Ah, således en vän till oss", utbrast Fredrik Dahlspets. "Då ska' vi göra honom ett besök för att hvila oss en smula."
Sedan ryttmästaren derefter affärdat en underofficer och två ryttare till den efterjagande Königsmark för att påskynda hans marsch, bröt han sjelf upp från sitt lägerställe och styrde kosan rakt på slottet Miltnitz.
Mellan honom och korporal Nisse Styf red pater Clemens, jemt och ständigt ett föremål för den käcke korporalens oaflåtliga uppmärksamhet.
3
Det var redan tidigt på morgonen, då Minnchen efter en häftig vandring anlände till Miltnitz. För att ej bli sedd af någon slottstjenare smög hon sig längs den häck, som bildade trädgårdens baksida, och lyckades äfven att oantastad komma fram till den gamla enkan Annchens bostad.
Annchen var ännu ej uppstigen när Minnchen bultade först på dörren och sedan på det lilla fönstret. Förskräckt for den gamla upp i tanke att det kunde vara tjufvar som hemsökte hennes fattiga bostad.
Men hon kände genast igen systerdotterns röst, klädde sig skyndsamt och öppnade derefter fönstret i det hon ropade:
"Hvad i Herrans namn står på eftersom du är här så tidigt? Har någon olycka händt gamle Arnold?"
"Nej, men se här", svarade Minnchen och räckte fram en praktfull bukett af rosor; "den får du på din födelsedag, gamla moster."
"Ja, du är då ett för rart barn", utbrast den gamla och mottog med sina darrande händer de rosor, som den unga flickan räckte henne genom fönstret. "Din like finnes ej! Måtte Guds rika välsignelse städse följa dig. Men här står jag och pratar och mottager din kärkomna gåfva genom fönstret liksom om det ej skulle finnas en dörr på min fattiga stuga. Se så, barn, stig nu in, så få vi språkas vid en stund. Det var länge sedan vi råkades."
Med dessa ord stultade gamla Annchen åstad bort till dörren. En bom drogs ifrån innanför, och snart stod Arnold Mayers fagra sondotter, blossande röd efter den häftiga gången, inne i den lilla stugan, der visserligen allt tydde på fattigdom, men der hvarje föremål, äfven det minsta och obetydligaste, bar vittne om snygghet och renhet.
Minnchen dröjde qvar ända till middagen. Nog ville gumman att hon skulle stanna ännu längre, men detta kunde ej gå för sig, emedan gamle Arnold med oro väntade på sin sondotters hemkomst.
"Nå", sade Minnchen då hon stod färdig att taga afsked, "hur är det med borgherren nu för tiden?"
"Hvarför spörjer du så", inföll mor Annchen och betraktade forskande systerdottern.
"Intet för någonting annat än att jag hört att han lär vara riktigt svår mot sine underhafvande."
"Ja, det kan du allt lita på. Han är svår med besked, han! Ingenting är honom nu mera till lags. Men", fortfor den gamla och drog en smula på talet, "han skulle nog inte vara så elak, om inte slottsfogden satte i honom alla dumheterne."
"Jaså, rödhåringen Fuchs."
"Ja, just han. Vi kalla honom också för räfskinnet, och detta namn gör han skäl för. Jag har länge märkt, att han inte är att lita på, och det är då ingen rödhårig person. Vet du, Minnchen, jag tror att han i hemlighet är påfvisk."
"Såå, men det kan man väl inte säga om borgherren som jag tror?"
"Nej då! Han är nog en renhårig protestant, det kan jag nästan svära på, men ser du, han är alltför svag och godtrogen och anser att Fuchs är hans verklige trotjenare. Gud gifve att han inte snart finge ångra det förtroende han sätter till räfskinnet."
Minnchen besvarade ej dessa ord. Skyndsamt tog hon afsked och aflägsnade sig samma väg som hon kommit. Det lugn, som tidigt på morgonen varit rådande vid de kojor, förbi hvilka hon då passerat, fanns nu icke mera. En larmande, nyfiken och uppskrämd menniskohop hade nu församlat sig der.
Skyddad af de täta buskarne smög sig Minnchen närmare. Från den plats hon innehade kunde hon ogeneradt se hvad som försiggick längre ned.
Från ett af de minsta husen höllo Odowalskys tjenare på att bära ut de få och torftiga möbler, som funnos der inne. Framför dörren stod en likblek, medelålders qvinna och vid hennes sida tre minderåriga barn, alla gråtande och ropande efter bröd. Ur den stackars modrens ögon rann icke en enda tår. Det korpsvarta håret fladdrade vildt kring hennes nakna och magra skuldror.
Icke många steg derifrån stod en undersätsig karl, och Minnchen igenkände i honom genast slottsfogden Fuchs, också benämnd räfskinnet. I ena handen svängde han en piska med tre snärtar, i den andra höll han en spänd pistol. Uttrycket i hans råa ansigte var så grymt att till och med Minnchen, som ju ej hade med honom att göra, kände sig beklämd om hjertat.
"Nå, skynda på och vräk ut den late gubbkanaljen!" skrek slottsfogden och höjde hotande både piskan och pistolen. "Hur länge ska' jag vänta på att mina befallningar åtlydas! Jag har annat att göra än att stå här hela dagen! Fort ut med honom!"
Qvinnan med det fladdrande håret och den nästan ursinniga elden i sina ögon vände sig nu till den grymme med dessa ord:
"Men ni kan väl unna honom att dö derinne! Han har ju inte många timmar qvar!"
"Nej, nej!" skrek slottsfogden och stampade häftigt i marken. "Ingen nåd!"
Efter dessa ord närmade han sig den arma modren, i hvilkens lappade klädning de små barnen snyftande höllo sig fast, och sade med hånfull ton, men så lågt, att ingen af slottstjenarne kunde höra det:
"Har du glömt den ed, som jag svor när du för sex år sedan gifte dig med den der", och med