Leonna. Falkman Charlotta
vet du Ottilia», sade Leonna, sedan de båda gråtit i kapp en stund, «vet du, jag hade i din mammas ställe, heldre gått i tjenst, än gift mig med en annan.»
«Ack det är lätt för oss att säga så,» svarade Ottilia vemodigt, «men försätt dig helt och hållet i hennes förhållande. Om hon lemnat fullt förtroende åt sin välgörare herr Müller, hade hon åstadkommit oenighet inom familjen, och förbittrat hans husliga lefnad, genom vissa upptäckter, om hon nödgats säga honom, hvarföre hon ej trifdes der. Hvad skulle hon göra? men lemnom detta. Qvinnan är ju utomdess så beroende, att hon sällan eller aldrig äger ett fritt val. – Ponera bara till exempel: om du goda Leonna, tyckte om en rysk officer, och han om dig, menar du att din pappa skulle gilla en sådan förening?»«Derpå har jag aldrig tänkt – och likväl – »«Du rodnar, Leonna!»«Ja, ty du skall skratta åt min dåraktiga barnslighet. Vet du, det förefaller mig mången gång, som hade jag varit förlofvad i flere år.»«Din pappa har väl icke lofvat bort dig?» frågade Ottilia förvånad.«Hvarken pappa eller någon annan vet ett ord om mina dumma drömmerier» försäkrade Leonna skrattande. «Saken är den: min tant i Stockholm hade en syster, gift med en tysk adelsman i rysk krigstjenst. Systrarne älskade hvarandra mycket och brefvexlade ofta. Det var alltid en glädjefest, när ett bref anlände från Ryssland. Det behandlade blott ett ämne, men detta var så rikhaltigt. Denna fru hade ett barn, en son, som hon gränslöst älskade. Fritz var början och Fritz var slutet. Men icke nog dermed! Tant, som var bra svag för mig också, drog snart fram med mina små fullkomligheter. Kanhända voro hans lika inbillade som mina. Men genom denna brefvexling, blefvo vi likasom bekanta, och skickade mången helsning till hvarandra. Det der var ju allt bara barnsligheter och är nu förbi; hela tre år ha gått, som jag ej hört ett ord om honom – allt borde vara glömdt; och likväl, kan du tro det? drömmer jag ej allenast ofta om honom, utan äfven vakande, står hans bild liksom lefvande framför mig.»
«Derpå har jag aldrig tänkt – och likväl – »
«Du rodnar, Leonna!»
«Ja, ty du skall skratta åt min dåraktiga barnslighet. Vet du, det förefaller mig mången gång, som hade jag varit förlofvad i flere år.»
«Din pappa har väl icke lofvat bort dig?» frågade Ottilia förvånad.
«Hvarken pappa eller någon annan vet ett ord om mina dumma drömmerier» försäkrade Leonna skrattande. «Saken är den: min tant i Stockholm hade en syster, gift med en tysk adelsman i rysk krigstjenst. Systrarne älskade hvarandra mycket och brefvexlade ofta. Det var alltid en glädjefest, när ett bref anlände från Ryssland. Det behandlade blott ett ämne, men detta var så rikhaltigt. Denna fru hade ett barn, en son, som hon gränslöst älskade. Fritz var början och Fritz var slutet. Men icke nog dermed! Tant, som var bra svag för mig också, drog snart fram med mina små fullkomligheter. Kanhända voro hans lika inbillade som mina. Men genom denna brefvexling, blefvo vi likasom bekanta, och skickade mången helsning till hvarandra. Det der var ju allt bara barnsligheter och är nu förbi; hela tre år ha gått, som jag ej hört ett ord om honom – allt borde vara glömdt; och likväl, kan du tro det? drömmer jag ej allenast ofta om honom, utan äfven vakande, står hans bild liksom lefvande framför mig.»
«Det der är icke bra, söta Leonna!» varnade Ottilia. «Du har lefvat der hemma ensam, utan bestämd sysselsättning. Ingenting skall vara så farligt för unga flickor, säger onkel, som att lemna inbillningen fria tyglar, den blir sjuklig då. Verksamhet och goda lärorika böcker är bästa botemedlet. Böcker får du nog af onkel.»
«Tack, Ottilia, men lustigt vore det ändå, om Fritz von Harlinghausen, en vacker dag, presenterade sig som rysk officer, för kusin Leonna! För tre år sedan var han underofficer i Dorpat1.»
Porträtter, Skuggbilder och småstadslif
Som herr Smitt, men isynnerhet hans döttrar, framdeles gripa in i händelsens gång, måste läsaren göra deras närmare bekantskap.
Zacharias Smitt var allmänt känd som en munter sällskapsbroder, väl något obildad i sitt väsende, ofta plump i sitt raljeri; men hans verkliga godsinthet öfverskylde många af hans fel; äfven var man den tiden ej så nogräknad, isynnerhet icke med en man, hvilken det i många fall icke varit godt att stöta sig med. Han innehade sedan tjugu år stadsfiskalssysslan, och himmelen må veta, huru en man med hans lynne och egenheter, fått behålla tjensten så länge. Herr Smitts antagna princip var den: att Staten och Staden voro tvenne herrar, och sjelfva Bibeln säger: «ingen kan tjena tvenne herrar tillika,» utan att den ena blir försummad.
Lönen befanns utomdess ej vara så tillräcklig, att icke sportlar väl kunde behöfvas; men han var en fredälskande man, och lefde gerna i sämja med stadsboarne; derföre ansåg han det vara bäst, att blunda eller se igenom fingren med sådant, som enligt hans tanke lände till stadens bästa. Betalning tog han likväl aldrig för sin svagsynthet. – Det stred mot pligt och embetsed. – Men hvem tager ej gerna emot presenter? Utomdess ägde han god kredit hos alla trafikerande, utan att frukta björnar – dessa plågoandar för mången annan syndare.
Under alla dessa tjugu åren hade hans lefnadsvanor ej undergått någon förändring, i händelse ej något utomordentligt störde dagens ordning. Förmiddagen bestred han sina göromål, och var i jemn rörelse. Vid middagen, hemma eller borta, tog han sig alltid en liten nattmössa, på det att eftermiddagsluren skulle smaka bättre; efter pipan och kaffekoppen, var han åter tillgänglig på tjenstens vägnar, men efter klockan sex, var ingen synnerligen välkommen. Han vandrade då ut för att med vänner och bekanta, tillbringa aftonen under muntert glam.
När läsaren gör hans bekantskap, var han ungefär sextio år; enkling sedan femton. När hustrun dog, var Hedda åtta, Maria endast fyra år gammal. En piga, som redan tjenade i huset under fruns tid, förestod sedan hushållningen, till dess hon för tre år sedan gifte sig med en snickaregesäll, och i eget bo, kunde lefva af besparingar under sin långvariga tjenst. Men ännu företogs ingenting i Smittska huset, utan att hon hade ett ord med i laget; så stort var husbondens förtroende till den «trogna Brita Caisa.»
Hade han, så väl som döttrarna, isynnerhet som Hedda, vetat huru litet hon förtjenade namnet trogen, så hade väl förtroendet upphört. Många andra kände det äfven, men hvem ville säga honom det? I afseende på Hedda sannades ordspråket «en korp sticker ej ögat ur den andra.»
Från barnaåren kände Hedda många af Britas konstgrepp, men då hon ofta sjelf slog små dunster för fadrens ögon, ingingo dessa båda en tyst öfverenskommelse att ej förråda hvarandra. Hvad Hedda som växande barn ville dölja för honom, var visst bara småsaker; likväl hade hon ej stått sig mer än jemnt, om fadren kommit underfund dermed. Brita insåg lätt att flickan, af fruktan för upptäckt, aldrig skulle förråda, om hon äfven blef vittne till huru hon (Brita) tog tull af allt, som lät dela sig.
Vidskeplig och lättrogen, hade Brita en märkvärdig bekantskap med alla spåkäringar, som i kort och kaffegrummel skulle se hennes tillkommande öde; men äfven forntidens orakel gåfvo ej sina svar för intet, ännu mindre dessa mer och mindre snuskiga Sibyllor. Tidigt förstod äfven Brita ingifva Hedda en böjelse att afhöra deras mystiska prat, som med åren hos Hedda vexte till passion; derföre måste hon då också betala dessa qvinnor; och när sådant icke kunde ske med penningar, – ty om dem var fadren mycket mån, – så plundrades visthus och kryddskåp i kompani, och om husbonden någon gång brummade, att det gick mycket åt i huset, fingo råttor eller kattor uppbära skulden.
Så lärde Hedda sig att säga osanning; detta blef en vana, och hon kunde sedermera med den frimodigaste uppsyn försäkra som sanning det, hon visste vara alldeles ogrundadt.
Visserligen gafs det i senare åren ögonblick, då en sådan falskhet, i sin afskyvärda gestalt, stod hotande inför hennes bättre vetande, men – vanan, och ögonblickets frestelse förförde henne ånyo, isynnerhet när, efter hennes begrepp, egen fördel kom i fråga.
Maria uppfostrades ej i fadrens hus. En fru i granskapet öfvertalade lätt herr
Läsaren bör erinra sig att detta yttrades i första åren efter Ryssarnes ankomst till Finland.