Leonna. Falkman Charlotta
objudna; – hvad menar fru Snabbeck sjelf?»
Den tillfrågade såg sig försigtigt omkring. «Ja den som tordes säga, hvad man tänker. Oss emellan sagdt, förefaller det herrskapet mig – som sett så mycket förnämt folk i mina dagar – justament som ett par utklädda pigor! Hvilka stora händer och fötter, hvilken lunsig gång har icke den så kallade öfverstinnan?» —
«Nå, nå, hvem kan rå för sitt utseende,» anmärkte hennes nåd synbart träffad. «Men att hennes man tillåter» —
«Ja deruti ligger en hund begrafven! De bo ej tillsammans som annat gift folk; öfversten bor i dess vackra våning vid torget, och fruntimren hos doktorns, dit de på vanliga bondkärror ankommo en afton i kolmörkret vid slutet af November. Ingen har sett dem ute förrän dagarna före jul, då de gingo omkring i bodarne med mamsellerna Ström, som nu så ståtas öfver den bekantskapen, kantänka! att de knappt vilja känna igen andra.» —
«Öfversten besöker väl dagligen sin fru?»
«Förmodligen, men» – härvid lutade sig frun, för att hviskande meddela något vidare, ty madamen inträdde i detsamma; men fick dervid hela det på sängen liggande klädförrådet öfver sig. Alla tre måste nu förena sina krafter, att få det i sitt förra skick, och dermed var det mysteriösa samtalet slut.
Senare på qvällen kungjorde herr Smitt, med glaset i handen och lallande tunga, sin dotter Marias förlofning med Petter Nordenskans.
Nordenskans och Ludvig Lurhjelm hade för sig och sina fruntimmer ett trefligt logis i staden, och ämnade qvardröja några dagar, men ett ilbud kom från Grönskog med den sorgliga nyheten, att fru Igeldorf låg för döden i följd af ett fall. Hennes barn reste hem, och voro lyckliga nog att ännu få mottaga hennes sista välsignelser.
Leonna till Ottilia.
Grönskog den 21 Jan. 1810.
«Ingendera af oss trodde väl, när vi vaknade efter den förflutna aftonens nöje, att vi så snart åter skulle skiljas. Jag var så lycklig i den tanken att få vara hos dig några veckor på Rönnbacka. Du skulle då hjelpt mig med de klädningar, hvartill pappa lofvat köpa mig tyg. – I stället för dessa och andra förhoppningar, sitter jag nu sorgsen här i min lilla kammare. Hundrade gånger önskar jag mig vara en liten fogel; då skulle jag, fastän vägen är lång och vintren kall, sväfva öfver de med snö och is betäckta berg och dalar, för att med näbben knacka på ditt kammarfönster. Du med ditt för alla lefvande varelser ömsinnade hjerta, skulle säkert skynda att uppvärma den halftförfrusna fogeln, som då förvandlades till din egen Leonna.
Féernas och sagornas tid är tyvärr förbi, och jag får vara glad att få detta bref till dig genom ett bud, som reser till Lovisa.
Jag har ofta önskat dö, för att bland englarna få lofsjunga Skaparen för allt det vackra, det sköna på jorden. «Lifvet är en dröm, döden är en sömn,» har jag läst någonstädes. Jag trodde det vara så lätt att dö – nu har jag första gången stått invid en dödssäng —
Ack Ottilia, i mormor förlorade jag ett, med mig beslägtadt, väsende, som från späda åren egnat mig omvårdnad och – kärlek!
Outtröttlig i sin verksamhet – en verksamhet, som efter hvad hon alltid sade, hade mitt väl till ändamål – hörde likväl mormor, alltid med tålamod, ofta med nöje, mina ibland rätt barnsliga frågor och anmärkningar, ehuru hon äfven kunde säga, att hon ej förstod dem – förmodligen för deras barnslighets skull. Jag är säker att hon äfven nu skulle lyssnat till den sextonårigas meddelande och farhågor, samt delat hennes glädje. —
Ack Ottilia, nu har jag endast dig! Huru innerligt tackar jag icke den gode Guden, som just nu förde oss tillsamman! Finge jag blott en gång gråta ut vid ditt bröst! Mamma förstår mig icke, eller vill hon ej – har hon inga känslor? —
Jag har nyss sjelf erfarit, att sorg och sinnesrörelse kunna väcka känslor, som förut legat liksom i dvala inom oss, och gladde mig nästan, i den öfvertygelsen, att mormors död förmått smälta den is, som gjort mammas hjerta så kallt, – så känslolöst, men jag bedrog mig; må efterföljande vara som ett ringa bevis huru olika vi uppfatta allting.När jag om morgonen efter mormors död, kom in i hennes hvardagsrum, der hon alltid tillbringade vinteraftnarne, satt mamma i hennes stora länstol. Hvilka minnen fästade sig ej vid denna stol! – Der satt mormor hvarje afton, och jag på den stora palln vid hennes fötter; der insomnade jag ofta som barn, med hufvudet lutadt mot hennes knä. Der satt hon äfven när jag, hemkommen från Stockholm, öfverraskade gumman; den innerliga ömhet, som mottog mig då, lindrade saknaden efter tant Elise. Der satt hon sluteligen samma morgon, när jag med af glädje klappande hjerta tog afsked af henne, för att fara till Hertola och dig! Ack Ottilia, nog förstår du mina känslor vid återseendet af denna stol!
När jag om morgonen efter mormors död, kom in i hennes hvardagsrum, der hon alltid tillbringade vinteraftnarne, satt mamma i hennes stora länstol. Hvilka minnen fästade sig ej vid denna stol! – Der satt mormor hvarje afton, och jag på den stora palln vid hennes fötter; der insomnade jag ofta som barn, med hufvudet lutadt mot hennes knä. Der satt hon äfven när jag, hemkommen från Stockholm, öfverraskade gumman; den innerliga ömhet, som mottog mig då, lindrade saknaden efter tant Elise. Der satt hon sluteligen samma morgon, när jag med af glädje klappande hjerta tog afsked af henne, för att fara till Hertola och dig! Ack Ottilia, nog förstår du mina känslor vid återseendet af denna stol!
Dessa minnen och min längtan, att denna stunden skulle förena våra hjertan, dref mig att kasta mig i mammas armar, der jag utur stånd att få fram ett ord, utbröt i häftig gråt. Hon sköt mig sakta ifrån sig, såg på mig något förundrad, nästan med missnöje, och frågade: «hvad felas dig Leonna? hvarföre gråter du? – Hvarföre har du den der brokiga halsduken på halsen? Jag har ju lagt en svart och hvit kattunsduk på bordet i din kammare» – o. s. v. – Tror du mig när jag säger: det var som om hon hällt kallt vatten öfver mig. – «Ack mamma!» utbrast jag ännu gråtande, «består då mammas hela sorg och saknad efter mormor bara i kläderna?»«Du är narraktig, flicka! nog måste du sett att jag också gråtit, men allt har sin tid. – Gå nu bara och tag på dig den andra duken.» – Mormor hade en katt, som hon mycket höll af; någon hade nu släppt in den i rummet. Van att alltid bli karesserad af sin matmor, hoppade Misse också nu upp i dens famn, som intagit hennes plats i stolen. Men mamma, som jag ännu aldrig sett smeka något djur, föste kallsinnigt ned den på golfvet – och skratta nu om du vill – jag tror likväl ej att du gör det, – jag tog katten på armen, gick i min kammare, och gret mig riktigt mätt, och trodde mig hos djuret se mera känsla för min sorg, min saknad, än hos den, jag har att tacka för lifvet. —
Tror du mig när jag säger: det var som om hon hällt kallt vatten öfver mig. —
«Ack mamma!» utbrast jag ännu gråtande, «består då mammas hela sorg och saknad efter mormor bara i kläderna?»
«Du är narraktig, flicka! nog måste du sett att jag också gråtit, men allt har sin tid. – Gå nu bara och tag på dig den andra duken.» —
Mormor hade en katt, som hon mycket höll af; någon hade nu släppt in den i rummet. Van att alltid bli karesserad af sin matmor, hoppade Misse också nu upp i dens famn, som intagit hennes plats i stolen. Men mamma, som jag ännu aldrig sett smeka något djur, föste kallsinnigt ned den på golfvet – och skratta nu om du vill – jag tror likväl ej att du gör det, – jag tog katten på armen, gick i min kammare, och gret mig riktigt mätt, och trodde mig hos djuret se mera känsla för min sorg, min saknad, än hos den, jag har att tacka för lifvet. —
Ack, kanhända är jag orättvis mot mamma, men nog är det hårdt, när ett barn ej kan och får utbyta ömhet, tankar och ord med sin egen mor!
Jag söker väl ibland att sätta mina tankar på pappret, men pappret är dödt; meningarna stå der så stympade och intetsägande. Annorlunda är det med det lefvande ordet, ledsagadt med en blick, en tryckning af handen; det ena går från själ till själ, den andra säger mer än flera