Nästan borta. Блейк Пирс
stammade hon när hon insåg hur noggrant butiksbiträdet iakttog henne. ”Jag visste inte att det var sån kort tid sedan hon dog. Jag antar att de alla blev ganska hårt påverkade.”
Med en djup rynka i pannan gav butiksbiträdet henne växeln. Hon lade den ynka penningen i fickan.
”Du känner till familjehistorien, förmodar jag.”
”Jag vet inte jättemycket faktiskt. Jag skulle uppskatta det om du ville berätta lite.” Cassie lutade sig oroligt över kassabänken.
Han skakade på huvudet.
”Det är inte upp till mig att avslöja sånt. Du jobbar för familjen.”
Vad spelar det för roll? tänkte Cassie. Hon kände en nagel tränga in i ett annat fingers nagelband och insåg att hon återigen var tillbaka till sin stressvana. Tja, stressad kände hon sig definitivt. Det den gamla mannen hade berättat var oroväckande nog men att han vägrade elaborera gjorde saken ännu värre. Om hon var ärlig med honom kanske han kunde öppna upp sig mer.
”Jag förstår inte situationen där alls. Jag blir rädd att jag har fått vatten över huvudet. För att vara ärlig var det aldrig ens nån som berättade att Diane hade dött. Jag vet inte hur det hände eller hur saker och ting var innan. Om jag fick en tydligare bild skulle det nog hjälpa.”
Han nickade, såg mer förstående ut, men sedan ringde telefonen i rummet bakom och hon visste att chansen var förbi. Han gick ut för att svara och stängde dörren bakom sig.
Besviket vände sig Cassie från disken, drog väskan över axeln och kände hur mycket tyngre den var än tidigare. Det var dock kanske uppenbarelsen hon fått från butiksbiträdet som tyngde ned henne. När hon lämnade butiken undrade hon om hon skulle få chansen att återvända och prata med honom i enrum. Vad det än var för hemligheter han bar på gällande Duboisfamiljen, var hon i desperat behov att blottlägga dem.
KAPITEL SEX
Ett förfärat skrik från Ella drog ned Cassie på jorden igen. Hennes blick drogs till andra sidan vägen där hon till sin fasa såg att Marc hade klättrat igenom en öppning i staketet och matade grästuvor till en växande grupp håriga, gråa åsnor—fem så här långt—täckta av torkad lera. De sänkte öronen och nafsade på varandra runtom honom.
Ella skrek igen när en av åsnorna knuffade till Marc så att han föll på rygg.
”Kom ut därifrån!” ropade Cassie och rusade över vägen. Hon lutade sig genom staketet, grabbade tag i hans tröja och drog ut honom innan han hann bli nedtrampad. Hade ungen dödslängtan? Hans tröja var genomvåt och lortig och hon hade ingen extra med sig. Lyckligtvis sken fortfarande solen, men hon kunde se hur molnen hopade sig västerut.
När hon gav Marc hans choklad mulade han in hela kakan i munnen, fyllde båda kinderna. Han skrattade så att smulor sprutade över marken innan han sprang ikapp Antoinette.
Ella avvisade chokladen som hon erbjöds och började gråta högt.
Cassie tog upp henne i famnen igen.
”Vad är det? Är du inte hungrig?” frågade hon.
”Nej. Jag saknar Mama,” snyftade hon.
Cassie kramade om henne, kände Ellas kind värma sin egen.
”Förlåt, Ella. Förlåt. Jag hörde precis. Du måste sakna henne som attan.”
”Jag önskar Papa kunde säga vart hon åkte,” jämrade sig Ella.
”Men…” Cassie fann inga ord. Butiksbiträdet hade tydligt konstaterat att Diane Dubois var död. Varför trodde Ella något annat? ”Vad sa din Papa till dig?” frågade hon försiktigt.
”Han sa att hon åkte bort. Han ville inte säga vart. Han sa bara att hon stack. Varför stack hon? Jag vill att hon kommer tillbaka!” Ella tryckte huvudet mot Cassies axel och snörvlade sorgset.
Cassies tankar virvlade. Ella måste ha varit runt fem år när det hände och borde ha förstått vad ’död’ innebar. Det borde ha funnits chanser att sörja klart; en begravning. Eller inte.
Hon kunde knappt överväga alternativet. Att Pierre avsiktligen ljög till Ella om sin frus bortgång.
”Ella, var inte ledsen,” sa hon och strök Ellas axlar tröstande. ”Ibland måste människor åka bort och kan inte komma tillbaka.” Hon tänkte på Jacqui och undrade om hon någonsin skulle få reda på vad som hänt henne. Att inte veta var förfärligt. Döden, fastän tragisk, var åtminstone slutlig.
Cassie kunde bara föreställa sig våndan som Ella gick igenom i tron att hennes egen mor hade övergett henne utan ett ord. Inte undra på att hon hade mardrömmar. Hon kände sig tvungen att ta reda på sanningen, utifall det pågick något djupare. Att fråga Pierre var för avskräckande och hon vågade inte nämna det om inte han tog upp ämnet först. Kanske skulle de andra barnen berättade sina versioner om hon frågade vid rätt tillfälle. Det vore kanske den bästa startpunkten.
Antoinette och Marc väntade vid ett vägskäl. Äntligen såg Cassie skogen som låg framför dem. Antoinette hade underskattat avståndet; de måste ha gått åtminstone fem kilometer och handelsträdgården var den sista byggnaden de hade sett. Vägen blev till en smal stig med sprucken asfalt, inramad av oklippta buskar.
”Du och Ella kan ta den vägen,” sa Antoinette och pekade mot en igenväxt stig. ”Det är en genväg.”
Tacksam för en kortare sträcka begav sig Cassie ned för stigen, puttade undan buskaget.
Halvvägs igenom började huden på hennes armar att bränna så smärtsamt att hon tjöt till—hade hon stuckits av getingar? Hon såg ned och fann svullna utslag över hela armarna, där buskarnas löv hade snuddat vid henne. Då skrek Ella till.
”Mitt knä svider!”
Hennes hud svällde upp med nässelutslag, djupt röda i kontrast till hennes mjuka, bleka hy.
Cassie duckade för sent och en lövig kvist drog henne rakt över ansiktet. Med ens spred sig svidandet och hon utbrast av smärta.
Bakom sig hörde hon Antoinettes gälla, upphetsade skratt.
”Håll ansiktet mot min axel,” beordrade Cassie och höll armarna beskyddande om den unga flickan. Med ett djupt andetag vadade hon igenom buskaget och sköt förblindat undan de stickande löven tills de nådde en öppning i skogen.
Antoinette skrek av glädje och vek sig dubbel över en trädstam som låg längs marken. Marc gjorde detsamma, smittad av hennes munterhet. Ingendera verkade bry sig om Ellas upprörda tårar.
”Du visste att det fanns giftsumak där!” anklagade Cassie henne samtidigt som hon släppte ned Ella.
”Brännässlor,” rättade Antoinette och brast sedan ut i ännu en explosion av skratt. Det fanns ingenting vänligt i ljudet—det var ren skadeglädje. Hon visade sitt sanna jag som var fullständigt obarmhärtigt.
Cassies egen ilska överraskade henne. För ett ögonblick ville hon ingenting annat än att slå Antoinettes sluga, fnittrande ansikte så hårt hon kunde. Styrkan i hennes raseri skrämde henne. Hon gick fram och höjde handen innan hon återfann sinnet och genast sänkte den igen, i chock över vad hon nästan hade gjort.
Hon vände sig bort, öppnade ryggsäcken och grävde efter den enstaka vattenflaskan de hade tagit med. Hon gned kallt vatten över Ellas knä och sin egen hud i hopp om att det skulle lindra svidandet, men varje gång hon rörde svullnaderna verkade hon göra saken värre. Hon såg sig omkring efter en vattenkran eller fontän där hon kunde låta vattnet strila fritt över utslaget.
Det fanns dock ingenting. Skogen var inte den familjevänliga destinationen hon hade förväntat sig. Det fanns inga bänkar, inga anslagstavlor. Inga sopkorgar,