Nästan borta. Блейк Пирс
inte finnas någon lampknapp i närheten. Varsamt följde hon vägglisten mot ljudet som kom från en av familjens sviter. Rummet närmast föräldrarnas var Ellas.
Cassie knackade försiktigt på och steg in.
Äntligen—ljus. Under taklampans sken såg hon en ensam säng nära fönstret, från vilken Ella hade sparkat ned sitt duntäcke. Hon skrek och jämrade sig i sömnen i ett försök att bekämpa demonerna i drömmen.
”Ella, vakna!”
Efter att ha puttat igen dörren skyndade sig Cassie till Ellas sängkant där hon satte sig ned och tog ett varsamt tag om flickans axlar. De var spända och ryste våldsamt. Hennes mörka hår var tovigt och hennes pyjamaströja var uppdragen och hoptrasslad. Hon hade sparkat av sig sitt blå täcke—hon frös säkert.
”Vakna, det är OK. Det är bara en mardröm.”
”De kommer ta mig!” grät Ella och kämpade sig ur Cassies grepp. ”De kommer, de väntar vid dörren!”
Cassie höll fast vid henne och fick upp henne i en sittande position. Hon puttade in en kudde bakom henne och rättade till tröjan. Ella skälvde av rädsla. Sättet hon hänvisade till ”dem” fick Cassie att undra om hon hade återkommande mardrömmar. Vad var det som hände i Ellas liv som kunde orsaka sådan livlig terror i hennes drömmar? Flickan var fullständigt traumatiserad och Cassie hade ingen aning om hur hon lättast lugnade ned henne. Hon hade svaga minnen av Jacqui som fäktade en kvast mot en garderob för att jaga bort påhittade monster. Men den terrorn bottnade i något verkligt. Mardrömmarna hade börjat efter att Cassie hade gömt sig i ett skåp under ett av deras pappas fulla utbrott.
Hon undrade om Ellas rädsla också hade rötter i något som hänt tidigare. Hon fick försöka klura ut det senare; just nu behövde hon övertala henne att demonerna var borta.
”Ingen kommer ta dig. Allt är okej. Titta, jag är här och lyset är på.”
Ellas ögon blev vidöppna. Fyllda med tårar stirrade de på Cassie en stund, innan hennes huvud vändes för att fokusera på något bakom henne.
Fortfarande uppjagad av sin egen mardröm och Ellas insisterande på att ”dem” fanns, såg sig Cassie omkring hastigt. Hennes hjärta tog språng när dörren slogs upp.
Margot stod vid tröskeln med händerna på höfterna. Hon hade på sig ett turkost silkesnattlinne och hennes blonda hår var knutet i en lös fläta. Hennes perfekta ansiktsdrag fördärvades endast av några kvarvarande mascarafläckar.
Raseri osade från henne och Cassie kände sig själv krympa.
”Vad tog dig så lång tid?” utbrast Margot. ”Ellas gråtande väckte oss, det har pågått i flera timmar! Vi var uppe sent och vi betalar dig inte för att störa vår sömn!”
Cassie stirrade på henne, förvirrad över det faktum att Ellas välmående verkade vara det sista Margot tänkte på.
”Förlåt,” sa hon. Ella klängde fast vid henne och höll henne från att ställa sig upp och riktigt se sin arbetsgivare i ögonen. ”Jag kom så snart jag hörde henne men lampan har gått i mitt sovrum, det var alldeles kolsvart, så det tog tid att—”
”Ja, det tog tid, och det här är din första varning! Pierre jobbar långa dagar och han blir arg när barnen väcker honom.”
”Men…” En våg av trotsighet förde frågan till Cassies läppar: ”Kunde inte du gå till Ella om du hörde henne gråta? Det är min första natt, jag visste inte hur jag hittade i mörkret. Jag gör det bättre nästa gång, det lovar jag, men jag menar, hon är ditt barn och hon hade en mardröm.”
Margot tog ett steg mot Cassie. Hennes ansikte stramade åt ännu mer. För ett ögonblick trodde Cassie att hon skulle erbjuda en barsk ursäkt, att de skulle mötas på mitten för en ansträngd vapenvila.
Det var inte vad som hände.
I stället flög Margots hand upp i luften och sedan tvärs över Cassies ansikte—hårt.
Cassie höll tillbaka ett skrik. Hon blinkade bort tårar medan Ellas gråt förvärrades. Hennes kind brände från slaget, bulan i bakhuvudet bultade hårdare och hennes hjärna förlorade nästan vettet vid insikten att hennes nya arbetsgivande var våldsam.
”Innan du anställdes fick köksflickan göra dina sysslor. Det kan hon göra igen. Vi har många anställda. Det här är din andra varning. Jag tolererar inte lathet, inte heller att tjänstefolk mopsar upp sig. En tredje varning innebär omedelbart avsked. Nu ser du till att ungen slutar gråta så att vi kan få lite sömn.”
Hon marscherade ut ur rummet och drämde igen dörren efter sig.
Frenetiskt drog Cassie Ella till sig och överväldigades av lättnad när barnets gråt dog ut.
”Det är okej,” viskade hon. ”Det gör ingenting, oroa dig inte. Nästa gång kommer jag in snabbare, jag kommer att hitta bättre. Vill du att jag sover här i natt? Vi kan lämna sänglampan på för säkerhets skull?”
”Ja, snälla, stanna. Du kan stoppa dem från att komma tillbaka,” viskade Ella. ”Och lämna lampan på. Jag tror inte de gillar det.”
Rummet var inrett i en diskret blå färg men sänglampan, med sin rosa lampskärm, stod ut från sin omgivning på ett tröstande sätt.
Cassie fortsatte att trösta Ella men kände samtidigt ett illamående som hotade att spilla över. Hon märkte hur hennes händer skakade. Värmen under täcket välkomnade henne när hon kröp ned, iskall över hela kroppen.
Hur kunde hon jobba kvar hos en person som verbalt och fysiskt misshandlade henne framför sina egna barn? Det var otänkbart, oförlåtligt, och det påminde alldeles för mycket om sådant som hon försökt förtränga. Det första hon skulle göra nästa morgon var att packa ihop och sticka därifrån.
Men… hon hade inte fått en enda lön än; hon var tvungen att vänta tills månadsskiftet innan hon hade några pengar att röra sig med. Det fanns inte en chans att hon skulle ha råd med en flygtaxi, för att inte tala om avgiften för flygbiljetten.
Sedan var det frågan om barnen.
Hur kunde hon lämna dem hos en sådan hejdlös kvinna? De behövde någon som brydde sig om dem—särskilt lilla Ella. Hon kunde inte sitta här och lova att allt skulle bli bra och sedan försvinna dagen därpå.
Med en obehaglig känsla i kroppen förstod Cassie att det inte fanns särskilt mycket till val. Hon kunde inte sticka i det här läget. Hon var finansiellt och etiskt tvungen att stanna.
Hon fick helt enkelt försöka att balansera på linan som Margots korta stubin satt upp, för att undvika att få sitt tredje och sista förmaning.
KAPITEL FEM
Cassie öppnade ögonen och stirrade med förvirring in i det obekanta taket. Det tog henne ett par ögonblick att orientera sig själv och förstå var hon var någonstans—i Ellas säng, med morgonljuset som skingrade gardinerna. Ella sov fortfarande, halvt begraven under täcket. Cassies bakhuvud dunkade när hon rörde på sig och smärtan påminde henne om allt som hänt under natten.
Hon satte sig snabbt upp med Margots ord i åtanke. Det svidande slaget. Varningen hon hade fått. Det stämde att hon borde ha sett till Ella direkt, men ingenting av det som hände efteråt var rättvist. När hon försökte att stå upp för sig själv hade hon bara straffats ytterligare. Hon kanske var tvungen att diskutera husreglerna med Duboisfamiljen denna morgon för att se till att situationen inte upprepades.
Varför hade inte hennes alarm tjutit ännu? Hon hade satt det på 6.30 i hopp om att vara punktlig till frukosten klockan sju.
Cassie plockade upp mobilen och överraskades av ett dött batteri. Att konstant söka efter täckning måste